Vad ska jag göra?

Jag vill be om ursäkt i förhand för hur rörigt denna text kommer bli, jag skriver detta nämligen när jag gråter och är helt förstörd.

Jag tror att jag har blivit manipulerad och psykiskt misshandlad i flera år av min mamma. Jag är sjutton år gammal och har äntligen börjat kunna se de ohälsosamma reaktionerna och konstiga beteenden min mamma har till olika saker.

För ungefär 20 minuter sen, hamnade vi två i bråk. Det är en av de största vi har haft på länge och jag grät som en jävla idiot. Jag gråter fortfarande, tårarna bara rinner, mitt ansikte är svullet, jag har röda utslag och jag vet inte om jag är på väg att få en panikattack eller liknande.

Hon skrek i bråket att hon skulle slå ut alla mina tänder, tog alla mina kläder, kallade mig fitta, sade att jag skulle sticka ut ur huset och aldrig mer komma tillbaka. Det här är inte första gången hon kallar mig dessa saker. En annan gång har hon slagit till mig så hårt i ansiktet att allting skakade runt mig, hon sagt att hon önskade att jag aldrig hade föddes, hon vrider och vänder på mina ord, får mig att se ut som skurken och den som alltid gör fel.

Hon kontrollerar mig ständigt. Hur jag ska klä mig, vad jag ska göra på min fritid, vilka jag hänger med och hur ska jag få leva mitt liv helt enkelt. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte ha det så här.

Vem är hon ens? Är hon min mamma? Jag vet aldrig vart jag har henne.

Ibland är hon världens bästa mamma. Kärleksfull, omtänksam, rolig och ger mig massor med kyssar och kramar. Hon stöttar mig, ger komplimanger eller tröstar mig. Hon är en ängel ibland men också svartaste svart.

Någonting fel är det med henne. Det vet jag, någon slags diagnos för hennes reaktioner till småsaker är inte sunda. Jag vet inte om hennes temperament har något att göra med hennes instabila barndom (hennes pappa var alkoholist, hon växte upp i kommunism, hennes bröder var mentalt instabila) eller om hon helt enkelt är psykiskt sjuk.

Min pappa är en jävla ryggradslös man. Han är så passiv och mjuk - gör allting mamma ber honom. Han vågar aldrig säga emot och bara tar alla hemska ord mamma kallar honom i bråk.

Imbecill, oduglig, idiot, korkad, patetisk, värdelös...han bara tar det och nästa dag är det som ingenting har hänt.

Jag vet att om jag går till mamma nu och försöker prata, kommer det sluta med att jag måste be om ursäkt och tigga om förlåtelse - jag är den som måste erkänna att jag är otacksam, dum i huvudet eller en dålig dotter.

Aldrig är det hon som har fel. Aldrig är det hon som beter sig onormalt. Aldrig är det hon som måste be om ursäkt. Aldrig. Aldrig. Aldrig.

Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag inte orkar mer. Jag orkar inte bli behandlad såhär längre. Jag vill bara leva mitt liv hur jag vill utan att bli hotad, slagen eller verbalt misshandlad.

Kan någon snälla hjälpa mig i detta? Vad är det med min mamma och vad ska jag göra?