När ni ser tillbaka på ert liv vad ångrar ni då att ni har gjort och inte gjort?
Jag ångrar att jag rökt cigaretter och ångrar de jag blivit ovän med. Jag ångrar också att jag inte tackat ja till mer tillfällen jag fått inbjudan till och att jag inte utbildade mig till något roligt tidigare i livet.
Vad ångrar ni?
Jag ångrar att jag anpassade mitt liv så mycket med studier, flytt osv under många år för en man som det senare visade sig inte älskade mig utan att jag var mer "i brist på annat".
Ibland funderar jag på hur mitt liv hade sett ut om jag inte varit ?låst? i yngre ålder utan fri att söka utbildning och jobb varsomhelst.
Jag inser att det här kanske låter pretentiöst men jag kan inte säga att jag ångrar något i mitt liv. Visst har jag gjort misstag, jag var tillsammans med mitt ex minst två år för längre och jag var naiv och litade på en vän som sen högg mig i ryggen till exempel, och jag valt vägar som blivit krokigare och svårare än vad de kanske behövt vara. Men man lär sig ju av allt och hade jag inte gjort de där misstagen har jag kanske inte varit den jag är idag. Inte för att livet är perfekt men det är tillräckligt bra. Och det blir definitivt inte bättre för att man ångrar saker man inte längre kan påverka.
Att jag inte tog ut skilsmässa tidigare.
Att jag började plugga så tidigt. Jag ångrar att jag inte bodde på folkhögskola ett år och studerade något estetiskt.
Vad ångrar jag inte...
Ångrar det mesta i mitt liv mellan åldern 22-34år
Ångrar att jag missbrukade, ångrar att jag blev tillsammans med en narcissist och stannade i så många år, ångrar att jag hamnade i skuldfälla, ångrar att jag misskött mig så jag fått kroniska sjukdomar.
Ångrar att jag inte skaffade en utbildning. Ångrar att jag inte skaffade barn. Hela jag är ett stort moln av ångest.
Jag ångrar inget! Men jag tycker det är lite synd att jag aldrig åkte utomlands och pluggade, det hade varit spännande. Är idag 43 år och ensamstående med två barn, så det kommer inte att hända. Men något annat spännande kommer att hända i stället.
Jag ångrar lite att jag inte skaffade mig en riktig utbildning på universitetet. Nu är det för sent, jag är 50+. Å andra sidan vet jag inte vad jag vill bli när jag blir stor... 
Sen ångrar jag lite grann att jag inte vågade satsa på den första killen jag var riktigt oerhört kär i när jag var 21. Jag träffade honom utomlands, vi var tillsammans i några månader, men sen skulle jag åka hem. Där ångrar jag att jag inte stannade och skapade mig ett liv där, men jag var för feg.
Att jag aldrig köpte sex medan jag hade chansen. Nu får jag aldrig veta hur sex känns.
Ångrar att jag inte gick något annat program än vad jag gjorde på gymnasiet. Ångrar även att jag inte pluggade på universitet tidigare.. Är 29 år och ska eventuellt börja till hösten. Men har ju aldrig vetat vad jag vill eller KAN bli..
Ångrar även att jag färgade håret svart och vill tillbaka till min naturliga färg nu, haha!
Att jag inte vågade satsa på vad jag senare förstod var mitt livs kärlek.
Att jag inte vågade skilja mig medan jag var ung nog att kunna börja om.
Att jag inte började med antidepressiva tidigare (då hade jag haft större chanser hos mitt livs kärlek).
Att jag lät mig bli fet och inte tränade mer.
Att jag inte trodde på mig själv medan jag kunde.
Att jag inte slutförde några av utbildningarna.
Att jag inte skaffat ett självförtroende, hur man nu gör det.
Att jag slösat bort så ofantligt mycket tid på att ha ångest istället för att agera.
Att jag hamnat i en ekonomisk fälla som kanske kommer att kosta mig det mesta.
Med andra ord: Jag ångrar det mesta i livet.
Samtidigt: Jag fick två underbara barn i mitt hopplösa äktenskap, som är mitt allt, mina ögonstenar, det enda jag lyckats med i livet, dem som jag kommer att älska över allt annat och kämpa för tills jag dör. De hade ju inte funnits om jag inte valt henne som blev min fru, och så som jag känner dem skulle de farit illa av en skilsmässa. Hur förhåller man sig till sånt?