Jag har förstört allt

Varför kunde du inte ha erbjudit dig att åka till honom?

Det kunde jag absolut om det hade varit så att han vill vara där, men dem har en stor familj som bor i huset och hans syster som är funktionshindrad så han vill inte riktigt vara där när vi ska träffas utan han vill hellre komma hit. Men det är inte riktigt det som är grejen, utan han sa nej direkt till mig utan att ens fundera på det, men han åkte mer än gärna 12 timmar till ett annat land han precis va i o kom hem för en vecka sen och då klagade på hur mycket han hatade detta land.

På vilket sätt var du psykiskt påfrestande? Vad sa du till honom?

Han hade otroligt mycket tålamod till mig och försökte verkligen förstå att jag va ledsen och försökte göra mig glad, men jag fortsatte bara elda på mer och mer om hur han övergett mig och lämnat mig ensam och jag behövde honom och hur ledsen och arg jag va, jag hade kunnat sluta elda på det när som helst o han gav mig hur många chanser som helst genom att vara hur fin mot mig som helst, men jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte sluta vara arg och jag kunde inte sluta skylla allt på han o lägga hela ansvaret för mig och mitt mående i hans händer..

Jag vet också att det finns absolut ingenting jag kan säga till han nu som skulle göra något bättre, ett förlåt hjälper liksom inte..

Jag vill bara vara normal, jag vill inte såra människorna jag bryr mig om och jag vill inte vara en börda för dem, men att leva med bpd gör det så svårt för mig att hålla tillbaka, hur mycket jag än försöker..

Detta händer dock inte ofta, vanligtvis är jag väldigt lugn, alltid glad och förstående och väldigt hjälpsam/tålmodig, men sen kommer en sån här dag och jag förstör allt bra jag byggt upp i flera månader på bara några timmar.

Under våra 3 år tillsammans har jag nog fått såna här extrema känsloutbrott omkring 10 gånger, där jag tycker att han inte bryr sig om mig, han hatar mig och han vill inte vara med mig osv osv, trots att han försöker sitt bästa att förklara för mig så går det inte in utan jag har fastnat på att han inte tycker om mig eller att han överger mig.

Jag tycker att din kille är lite konstig. Verkar inte som att han värdesätter er relation utan kommer med undanflykter hela tiden. Visst han kan inte ansvara jämt för dig och att du känner dig ensam men verkar som att han inte vill umgås så ofta annars heller.

Tycker inte att du ska se något negativt med din diagnos visst det kan vara tufft med känslor och både du och din partner behlver lära er hur ni bäst hanterar detta. Men jag skulle inte säga att det är något fel på dig.

Finns en podd som heter singelrådet de hade nyligen ett avsnitt om att dejta nån med borderline. Rekommenderar att du lyssnar på det.

Du har berättat om din eips för honom då?

Nej, tror inte han skulle förstå riktigt.. är också rädd att han skulle se på mig annorlunda om jag sa att det faktiskt är något som är fel på mig.

Ta inte på dig skulden för att din kille verkar vara en skitstövel som inte vill umgås med dig. Bara får att du har borderline så vibbar allt ansvar inte på dig, och allt som sker är inte en reflektion av dina känslor.

Din kille beter sig underligt. Låter inte direkt som att han är en keeper.

Dumpa slusken. Kan han inte acceptera dig som du är så är han inte värd dig. Det finns någon därute som vill leva med dig som du är, och i väntan på att du ska möta honom mår du bara bättre av att boosta dig själv och bygga upp en egen tillvaro.