Kvinnodominerad arbetsplats, känner mig udda
Jag har börjat på ett nytt jobb, vilket är kul och alla är trevliga men som alltid känner jag att jag måste förställa mig lite för att det ska fungera.
Jag är antagligen ingen "konventionell" kvinna. Jag är rakt på sak, osentimental och sätter effektiviteten främst. Jag är absolut inte otrevlig eller dominant utan uppfattas som snäll och tillmötesgående men kanske lite kantig.
Jag gillar struktur och system, vilket fungerar bra med arbetsuppgifterna men inte alltid socialt. Jag måste påminna mig om att linda in saker och ta det långsamt. Mitt ex som arbetar inom försvaret tyckte att jag skulle passa bättre där.
Jag är inte heller särskilt huslig och glömmer t.ex. att vattna krukväxterna. Mina kollegor har matlådor med hemlagad mat och pysslar om sina krukväxter. De har pynt och sådant på skrivbordet men hos mig är det rena ytor och inget pynt eller växter. Jag blir distraherad av sådant.
Jag är intresserad av politik och samhällsfrågor men på lunchen förväntas man prata om sådant som är trevligt - helgaktiviteteter, inredning, recept etc.. Jag är inte bra på kalllprat men försöker verkligen eftersom det förväntas av en. Mot slutet av dagen börjar jag få slut på kallpratskommentarer och det ger mig nästan huvudvärk.
Något jag också har svårt för är relationsprat. Jag trivs med att vara ensam, även om jag har haft längre relationer, och det verkar många kvinnor tycka är konstigt så jag får en massa frågor om det.
Jag kan helt enkelt inte vara mig själv om jag ska bli en i gruppen och det vill jag ju, annars blir jobbet mycket svårare. Det är rätt krävande att hela tiden tänka på vad jag säger och gör och jag tror att jag blir extra trött av det.
Jag vet inte vad man ska göra i en sådan situation. Jag gillar verkligen mina kollegor så det handlar inte om det. Jag önskar ibland att jag kunde vara mer "konventionellt" kvinnlig för att slippa bli missförstådd. Det enda klassiskt kvinnliga med mig är mitt utseende- långt hår, make up, kvinnliga kläder etc..I övrgt är ju nog som en man. Jag har inga konventionellt kvinnliga intressen och tilltalas inte av filmer, böcker etc. som riktar sig till en kvinnlig publik.
Ibland undrar jag om det är något fel på mig och jag känner mig ofta ensam, även om jag har några riktigt bra väninnor. De är öppna personer som tar mig som jag är och ser andra fördelar med mig som att jag är ärlig och lojal.
Är det någon som känner igen sig och har något råd?
