Något är fel mellan min dotter och mig

Min dotter är sju år. Hon är ett väldigt speciellt barn med stark egen vilja. Jag är sjukpensionär och har därför det mesta ansvaret om dottern. Jag får kämpa med allt och försöka hitta fungerande saker att göra. T ex väcka på morgonen. Maken som gör det ca 2-3 gånger i månaden har aldrig några problem med det. Jag får kämpa med att få i henne medicinen medan maken får i henne den direkt. Jag vet inte vad jag gör för fel. Vi har gått föräldrautbildning och jag vet hur jag ska göra. Jag är den som har mest tålamod med dottern. Hon är väldigt överaktiv när hon kommer från skolan. T ex sjunger hon hela tiden och jag låter henne få utlopp för det behovet. Hon har det lite jobbigt i skolan och biter hon ihop hela dagen och gör det hon ska måste hon få ut allt hemma. Hon är aldrig så intensiv när min man är hemma. Folk säger till mig att det är för att hon känner sig mer trygg med mig och därför får jsg utstå allt det jobbiga. Maken har t ex aldrig sett henne ha ett rejält utbrott. Vi har två andra barn med. Son som är 16 och som har ADHD samt Asperger. Samt en son som är 11. Min relation till båda är bra. Mina barn tycker att jag är en skojig mamma och att jag "uppfostrar" dem bra. Mina barn tycker att det är roligare att vara själv med mig då de upplever att pappa är irriterad över allt. Vi har periodvis varit ensamma då maken varit iväg en del med jobbet. Jag känner mig förvirrad och otroligt ledsen. Min man förstår inte alls hur det känns. Jag har själv en bipolär sjukdom och har en uppmärksamhetsstörning. Jag har stundtals låg energinivå och jag försöker orka göra så mycket som möjligt med barnen. Dottern säger ofta till mig att jag är en rolig mamma. Jag får nästan dagligen teckningar av henne. Om hon vill något är det alltid mig hon ropar på. Det är likadant med mina söner med. Yngsta sonen är helt öppen mot mig och vi kan prata om allt. Han säger aldrig vad han känner och tänker till sin pappa. Jag ser mig själv som en bra förälder, men något är fel. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Jsg känner att jag får kämpa medan maken får allt det enkla. Han som inte ens funnits där för barnen lika mycket som jag. Är det någon som känner igen sig i detta? Alla säger till mig att jag är en supermamma, men jag själv känner mig långt från det. Tack att du orkade läsa detta.