• Mon 29 Apr 2019 06:29
    1510 visningar
    13 svar
    13
    1510

    Att få reda på att pappa inte är pappa som vuxen?

    Jag vill försöka ställa den här frågan generellt och opersonligt om det går.. Hoppas ni respekterar detta. Om man i vuxen ålder på ett eller annat sätt får reda på att ens pappa inte är ens pappa egentligen, fast pappa tror att han är pappa, vad är rätt sak att göra då?

    * Skall man berätta för pappa att du är egentligen inte min pappa?
    * Har man ett ansvar för om pappa blir arg på och lämnar mamma pga att man berättar detta?
    * Har man rätt att berätta detta för syskon ifall det även kan ställa till det för dem?
    * Har man rätt att vara arg på mamma för att hon inte berättat förrän man är vuxen och hon av en orsak blev tvungen att berätta det, och hon annars förmodligen inte berättat 
    * Har man rätt att bli besviken på pappa om relationen till honom blir ansträngd eftersom han egentligen inte är pappa?
    * Har man rätt att kontakta sin biologiska pappa och säga tjena jag är din 30årige son som du kanske inte visste fanns fast mer troligt var fullt medveten om men inte låtsades om av bekvämlighetsskäl?
    * Har man rätt att vara arg på sin biologiske pappa och mamma för att man vid en tidpunkt i tonåren haft en relation med sin halvsyster, omedveten om att det var ens halvsyster och det mycket väl kunnat hänt något och att de inte ens då sa något?  
    * Har man ett ansvar för följder detta kan ha på sin biologiske fars familj och äktenskap?

    Sånt här är skitjobbigt. 

  • Svar på tråden Att få reda på att pappa inte är pappa som vuxen?
  • Mon 29 Apr 2019 07:01
    #1

    Man gör ingenting förrän man tagit reda på fakta i frågan. Det kan bli oerhörda konsekvenser för alla inblandade om man inte kan bevisa sitt påstående.

  • Mon 29 Apr 2019 07:28
    #2
    Fjäril kär skrev 2019-04-29 07:01:53 följande:

    Man gör ingenting förrän man tagit reda på fakta i frågan. Det kan bli oerhörda konsekvenser för alla inblandade om man inte kan bevisa sitt påstående.


    Fakta om att pappa inte kan vara pappa finns. Det är typ all fakta, resten är mammas ord i förtroende, sagt med ett löfte (innan hon berättade, så för att berätta) om att inte berätta detta till någon.
  • Mon 29 Apr 2019 07:33
    #3
    sverre88 skrev 2019-04-29 07:28:40 följande:

    Fakta om att pappa inte kan vara pappa finns. Det är typ all fakta, resten är mammas ord i förtroende, sagt med ett löfte (innan hon berättade, så för att berätta) om att inte berätta detta till någon.


    Då skulle jag ta den faktan till den riktiga pappan och ta ett prat med honom och se hur han reagerar och beroende på vilken reaktion jag får sen ta det vidare därifrån.

    Ha i åtanke att det kan bli reaktioner som du inte ens tänkt dig, så var väldigt försiktig.
  • Mon 29 Apr 2019 07:52
    #4

    Mitt råd är att inte göra något. Förstår att du är upprörd men om du vill vårda din relation med den du kallat pappa i 30 år så ska du inte säga någonting.
    Ja, det kan leda till att dina föräldrar skiljer sig. Vill du det?
    Du får leva med denna kunskapen. Tuffare saker händer människor och de klarar av det.
    Det är inte att leva med en lögn, för det är inte din lögn, det är din mammas.
    Strunta i din biologiska pappa. För du vet inte om han är det. Kanske din mamma ljög för dig också? Det vet du inte. Och även om han är det så finns det inga band mellan er ändå.

    Lycka till

  • Mon 29 Apr 2019 08:01
    #5
  • Mon 29 Apr 2019 08:06
    #6

    Har en väninna som råkat ut för samma sak, med undantag för att mannen hon kallar pappa är fullt medveten om att han inte är biologisk pappa till henne. Det var ett val de gjorde för att hon inte skulle känna sig annorlunda än sina syskon.

    Jag tycker inte att det är din sak att krossa din pappas och även övriga familjens värld genom att berätta detta för någon av dem. Dels för att du har avgett ett löfte till din mamma och dels för att han är din pappa i hjärtat. Det kommer bara att orsaka sorg och konflikt. Inget kommer att bli bättre av det, och i vilket fall som helst så är detta din familj. Ni kommer fortsätta vara familj. Sanningen om din biologiska genetiska bakgrund ändrar egentligen ingenting men skulle skada förtroendet mellan dina föräldrar och mellan dig och din mamma, även mellan dig och dina syskon. Det är inte din lögn och det är inte din sak att berätta sanningen.

  • Mon 29 Apr 2019 09:26
    #7

    I och med att jag aldrig varit i din situation och inte ens kan föreställa mig hur det skulle kännas - så blir det väldigt svårt att ge råd.

    Som person föredrar jag att tänka igenom stora saker riktigt ordentligt. Vrida och vända på alternativ. Fundera på konsekvenser. Tänka ut vad JAG vill med det jag väljer att göra. Något såhär stort hade jag rentav diskuterat igenom med någon helt utomstående (psykolog) för att bolla med någon som inte känner mig. Kanske få infallsvinklar som jag själv inte tänkt på.

    Hur fungerar du? Vad är viktigt för dig? Vad kan du leva med?

  • Mon 29 Apr 2019 10:15
    #8

    Vad vill du att slutresultatet ska bli?

  • Mon 29 Apr 2019 11:16
    #9
    Besvarar frågan direkt efter med fetstil. 

    * Skall man berätta för pappa att du är egentligen inte min pappa? Nej, absolut inte.

    * Har man ett ansvar för om pappa blir arg på och lämnar mamma pga att man berättar detta? Ja, det är verkligen ditt ansvar då eftersom du väljer att berätta
    * Har man rätt att berätta detta för syskon ifall det även kan ställa till det för dem? Ja, visst har du det. Men var beredd på att de tar avstånd från dig.
    * Har man rätt att vara arg på mamma för att hon inte berättat förrän man är vuxen och hon av en orsak blev tvungen att berätta det, och hon annars förmodligen inte berättat Beror på orsaken.
    * Har man rätt att bli besviken på pappa om relationen till honom blir ansträngd eftersom han egentligen inte är pappa? Nej, han vet ju inte ens om att han inte är pappa.
    * Har man rätt att kontakta sin biologiska pappa och säga tjena jag är din 30årige son som du kanske inte visste fanns fast mer troligt var fullt medveten om men inte låtsades om av bekvämlighetsskäl? Du vet ju inte om han vet eller ej.
    * Har man rätt att vara arg på sin biologiske pappa och mamma för att man vid en tidpunkt i tonåren haft en relation med sin halvsyster, omedveten om att det var ens halvsyster och det mycket väl kunnat hänt något och att de inte ens då sa något?  DET känns ju inte kul. Så ja, där har du rätt att vara sur.
    * Har man ett ansvar för följder detta kan ha på sin biologiske fars familj och äktenskap? Ja, du har ett ansvar här. Vad vill du ha ut av att sprida ut detta? Det verkar som om inget gott alls lär komma ur informationen. Inte för någon alls. Det enda du gör är att riskera bli utfrusen av både föräldrar och syskon. Är det det du vill?

    -------

    Jag tror du skall kontakta en terapeut och dryfta detta med. Det är en alldeles för stor fråga för dig att ensam ta ställning till. Prata med din mamma. Vilken orsak hade hon att hålla tyst. Visste hon om att din pappa inte var pappa redan från början?
  • Mon 29 Apr 2019 15:06
    #10

    Jag tycker att det är du som är offret i det här. Din mamma har lagt något väldigt tungt på dina axlar och jag tycker inte att hon har rätt att kräva att du är tyst och bär på detta ensamt.

    Därmed vet jag inte vad som är bäst att göra. Det kommer antagligen dra igång väldigt mycket känslor och även om det inte är du som begått gärningen som orsakar dessa känslor så är det du som öppnar upp för det hela.

    Sen är det lätt som utomstående att säga att du har rätt att göra Alla saker du raddar upp, men det gör föga nytta om din faktiska omgivning tycker annorlunda.

    Kanske är det bästa att söka professionell hjälp i detta innan du tar något beslut?


    Korrekturläser som en kratta
  • Mon 29 Apr 2019 15:50
    #11

    Jag skulle vara JÄVLIGT förbannad! Det är en sak om pappan vet om det och gått med på att stå som far. Detta verkar inte vara fallet nu. Din mamma har varit otrogen, han du kallar pappa har betalat för en unge han inte har några biologiska band med.


    Jag känner till ett fall där pappan vetat om att han inte var far men ändå tagit på sig ansvaret. Det biologiska pappan vet om det, han har aldrig träffat barnet. De flest vuxna visste om detta men inte han eller hans syskon (han var äldst). När han var runt 20 år så kom det fram. Han blev först förbannad, ledsen och besviken. När sedan pappan berättade att han älskat honom som sin egen och fortfarande gör det så lugnade det ner sig. De har idag en bra relation, både med föräldrar och syskon.


    I ditt fall är det annorlunda när din pappa inte ens vet om att du inte är hans biologiska son (ja, jag kallar honom pappa för det är han som har uppfostrat dig som sin egen son).


    Jag tror många blir besvikna om det kommer ut. Frågan är- har inte han du kallar far någon rätt att få veta, samt även den biologiska pappan? Du kan inte ta ansvar för din mors feghet.

  • Mon 29 Apr 2019 15:54
    #12

    Jag vet en som fick reda på sanningen när hen var 60 år.

    Den hen trott var hens pappa var inte det.

    Syskon visste men hade avkrävs löfte att inget säga.

    Det har varit fruktansvärt för syskonen att tvingas bevara någon annans hemlighet och oron över hur syskonet skulle ta det den dagen sanningen kom fram.

    Naturligtvis ett fruktansvärt svek av mamman som inget berättade om faderskapet.

  • Mon 29 Apr 2019 16:54
    #13
    +1

    Ett tillägg. Det är din mammas fel om din "pappa" lämnar henne. Det är hon som ljugit.

    Jag tror att alla vill veta sin rötter.

    Det blir så stort. De som du trott vara din farmor/farfar är det inte.

    Din biologiska pappa kanske hade velat veta att han var din pappa och hans föräldrar kanske hade välkomnat ett barnbarn.

    Hur har din mamma orkat leva med en sådan livslögn?

    Mamman i "mitt" fall har alltid skyllt ifrån sig och hoppades hon skulle dö innan sanningen kom fram.

    Hon har aldrig fattat att det hon gjort är fruktansvärt fel ur många aspekter.

Svar på tråden Att få reda på att pappa inte är pappa som vuxen?