Är livet ens kul med barn?

Jag har ett barn som är 13 år som jag älskar mest i hela världen. Men det har vart tufft och jag har inte orkat skaffa fler barn då jag haft problem att hitta jobb och blev lämnad med pojken när han var 1år. Idag finns pappan med i bilden och vi har honom varannan vecka

Jag har det fortfarande väldigt tufft på jobbfronten och pengarna räcker knappt till med en tonåring som äter väldigt mycket. Njuta av livet är svårt när jag får hanka mig fram och trolla med knäna. Aldrig råd med semester och i bland har vi fått levt på gröt för jag har inte haft råd med annat. Köper kläder på myrorna till mig själv för att sonen ska få nya osv.

Så har mitt liv vart och jag känner mig ganska sliten av att ha det så fattigt.

Två barn, ensam med dem sedan innan nr 2 föddes. Utbildade mig på allvar när barnen var 5?6 år, före det hade jag en annan utbildning inom ett område som jag inte ville arbeta inom. Fantastiskt roligt har vi haft, gjort så mycket kul grejer, enkla saker som att knyta fast skurborstar runt deras fötter så de fick åka runt i såpvattnet som Pippi Långstrump, eller träna på att vända pannkakor i stekpannan med sån fart att pannkakorna fastnade i taket, massa sånt roligt och fånigt.

Jag hatar både leksaker och lekparker så sånt har jag aldrig hållit på med, men vi har lekt massor ändå.

Bästa beslutet i mitt liv att skaffa barn, skulle gärna haft två tre till. Och nej, man behöver inte "vara klar" med allt. Det är inte en dödsdom att få en unge.

Nej livet suger efter parasiterna.

Barn är det bästa som finns. Det finns ingen större kärlek i livet och det är så roligt. Småbarnstiden kan vara jobbig om barnet har ont i magen och skriker mycket, har upplevt en extremt lugn bebis och en extremt skrikig, men generellt: jag fattar inte hur jag öht kunde tycka att det var intressant att bara vara totalt självupptagen. Älskar mina barn, älskar att vara behövd av dem, älskar att prata med dem, hjälpa med läxor, uppfostra dem till bra medmänniskor, mysa i tv-soffan tillsammans, läsa sagor, handla kläder, prata om relationer etc etc. Har en 7-åring och en 12-åring och de är verkligen lyckan i mitt liv.

Kände som du vid 30. Kände väl egentligen så vid 35 också, men då var drt ju sista chansen, så då skaffade jag två barn.

De är underbara och fina och obegripligt jobbiga och tröttande. Jag ångrar dem inte,men jag kommer inte sakna småbarnstiden. Att inte få äta ifred (båda strular med maten), inte få sova tillräckligt. ..det sätter sina spår. Men det går ju över,det vet jag.

Man kan resa med småbarn, men det är ju inte alls samma frihet. Jag har tågluffa runt i Asien och rest i Sydamerika och det är jag jätteglad att jag hunnit med innan barnen,för det hade inte funkat med ungar. Det blir en annan typ av resor.

Men jag tänker att livet inte är slut,det är bara annorlunda ett par år. Sedan är barnen lite äldre och kan äta själv.

Jag tror inte att någon känner sig redo för första barnet, oavsett ålder. Men när man väl är det så försöker man sitt bästa oavsett förutsättningar. Om du absolut inte hade velat ha barn hade du känt det, tror jag.

Det går inte att veta i förväg.
Jag hade en massa kul innan jag blev mamma. När jag fått barn hade jag inte alls lika kul, men det gjorde ingenting. När jag blev mamma, så blev jag lycklig. Det är skillnad på att vara lycklig och att ha kul.

För mig var det så att jag helt tappade lusten för att resa, gå på fester och att dricka. Spela Finns i sjön med en 3-åring var plötsligt skitkul, dansa med baby kunde jag göra i timmar och att dammsuga med en 1-åring som hjälpreda var en höjdare. Men det var jag det. Det finns andra, som bara känner sig låsta och instängda när de fått barn.

Föräldraskap är trots allt en livsstil, och den passar inte alla. Det är upp till dig att avgöra vad du vill göra med ditt liv. Tänk igenom allt vad det innebär med att ha barn och fatta ett beslut utefter det.

Nu ska jag omedelbart vara transparent här och säga att jag inte är helt opartisk, då jag själv inte vill ha barn och har starka känslor om det, men jag har givetvis inget emot att andra skaffar barn! Tycker bara att det är viktigt att tänka igenom det och göra ett aktivt val, snarare än att yngla av sig bara för att "det är vad folk gör" för ärligt talat tror jag inte att familjelivet passar alla.

Ja, om du har barn kommer det självklart påverka både hur mycket tid och pengar du har. De kostar mycket och är rätt krävande, i synnerhet när de är yngre. De kommer äta upp en stor del av din tid så räkna inte med att ha en massa fritid/egentid. Har en facebookvän som är uppfriskande ärlig om problemen med att ha barn, hon beklagar sig ofta över att inte ha någon tid åt sig själv och ber desperat om någon som kan ta hand om hennes son i åtminstone några timmar. (Dock älskar hon såklart sitt barn och skriver inget elakt om honom)

Jag blir själv extremt avskräckt från att skaffa barn när man läser vad som i min uppfattning är rena skräckhistorier från föräldrar som låser in sig på toaletten och låtsas bajsa bara för att få vara ifred i några minuter. Vad är det för slags liv?! Det ska passas, lekas, skjutsas hit och dit, inte fan kan man kolla på en film på kvällen utan då börjar det skrikas inne från sovrummet.

För att inte tala om att du kan fetglömma att vara spontan! Vill du åka någonstans för att göra något kul, kanske med din partner, måste det ordnas med barnvakt i god tid innan. Eller så får ni släpa med er ungen som ska gnälla hela tiden och distrahera från en trevliga stund. Semestrar kommer minsann inte vara som tidigare heller - har ni ens råd att åka bort så blir det givetvis familjesemester och barnpool, inget annat. Sexlivet blir också rätt dött av att ni varken har tid eller energi och dessutom ständigt måste smyga för barnet.

Finns oerhört mycket mer men du kan väl föreställa dig. Tänk helt enkelt på vad det är du vill göra med ditt liv och fundera på om barn passar in i den bilden. För min del är svaret ett skrikande NEJ. Men jag vet att för vissa är barnen det bästa de har i livet och de skulle inte byta dem mot något annat i hela vida världen så för all del, om livet som förälder är något som tilltalar dig så kör på! Bara det är ett genomtänkt beslut.

Det är inte en dans på rosor till de smäktande tonerna av en wienervals. Det är oro,sömnlösa nätter, kaos i kök och badrum emellanåt, ett evigt planerade av mat, matlagning, skjutsande till aktiviteter, dåligt med tid till de egna vännerna, dåligt samvete för att jobbet ibland (alltför ofta) blir lidande. Alla krav från alla håll. Det är hundåren. Men mellan de tröstlösa sliten finns de roliga, kärleksfulla stunderna som alltid stannar i minnet och som gör hela resan värd det jobbiga. 

Och förresten blir det bättre när ungarna väl nått skolåldern.

Jag fortsatte med exakt den sorts semestrar jag gillar även med barn. Det är klart att gillar man solsemestrar med mycket festande är det ju svårt. Men man är absolut inte tvungen att åka på gräsliga Bamseklubb-grejer, Sommarland eller Legoland. Det går att hyra en stuga vid ett vattendrag och fiska med ungarna, eller fjällvandra, eller tusen andra lugna sköna semestrar.

Sexlivet: barn sover faktiskt rätt mycket. Om man skippar tv-soffan kan man få en hel del gjort i sängen.