Ska man säga att man saknar sitt/sina barn eller inte?

Tänkte också som du när mina barn åkte/var hos deras pappa. Anledningen var helt enkelt att jag inte ville lägga någon skuld hos dom. Var rädd för att dom skulle känna att det var synd om mig när dom var där. Sen tror jag att vissa säger så utan att tänka sig för, utan att mena nåt "illa". Barn ska ialla fall inte behöva tyngas ner av föräldrarnas känslor, inte sådana som kan bli negativa.

Ja men precis! Det känns nästan som hon tynger honom när hon säger va mycket hon saknar honom osv när han är hos mig.

Så därför vill jag helst inte säga att jag saknar honom när han är hos henne och jag pratar med honom.

Men borde jag ta upp det med henne? Typ: "Har du tänkt på att han kanske går runt och tänker på att mamma saknar mig jättemycket och tycker att det är jobbigt när jag är hos pappa"

Jag uppmuntrar alltid vid byte, typ: "Ha det så bra hos mamma nu så ses vi om en vecka och är det nått så är det bara att ringa mig, älskar dig"

Just för att underlätta och att han ska känna att jag vill att han har det bra hos henne också samtidigt som att han får veta att om HAN känner för det så är det fritt fram att kontakta mig.

Jag kan tillägga att vi inte varit tillsammans på 3 år och att grabben är 6 år

Jag sa inte heller så till mina barn. Nu var de nästan tonåringar när vi skilde oss, kanske är annorlunda när man har yngre barn. Om barnen verkar längta kan man säga det så att de vet att det är ömsesidigt. Men man kan ju säga att man älskar dem, man behöver inte säga "åååh jag saknar dig så mycket!" för då kanske barnet börjar gråta och kanske tom får dåligt samvete. 

Jag säger det bara om mitt barn säger det först, men försöker ändå vara uppmuntrande. Nu har vi ingen varannan vecka-situation så hos oss gäller det mest att vi ska vara ifrån varandra några timmar. ;)

Men jag minns när jag var yngre och skulle sova hos exempelvis mormor och morfar. Då kunde jag längta hem och ringde till mamma och pappa. De sa aldrig att de saknade mig tillbaka (när jag sagt det först) och antagligen av den anledning som ni andra har sagt. Men jag minns än idag att jag blev ledsen av det.

Så om ditt barn skulle säga det först, bekräfta ändå känslan.

Jag tror det är individuellt i familjer och relationer vilken tyngd ?jag saknar dig? har och vilken tolkning som görs av begreppet. Om ditt barn mår dåligt av det ska du givetvis tala med mamman om det.

Jag säger det ofta till mina barn när vi ses igen, de vet att jag har det bra när vi inte är tillsammans. Vi lever alla ett lyckligt och intensivt liv. Både barnen, exmaken och jag. Ett jag har saknat er för oss är en bekräftelse på kärlek och kan likas vid ett ?det är så kul att se er igen?. Inga konstigheter.

Jag tänker att man nog inte ska "leda" barnets tankar dit, men om barnet uttrycker saknad så ska man bekräfta och reflektera känslan, och därefter lyfta fram det positiva med att vara hos pappa/mamma/morföräldrar/farföräldrar/kollo/etc. Om du förstår vad jag menar.

Min sambos barn har haft mycket ångest över "jag saknar dig"-orden. Flera gånger jag suttit med barnen i bilen och de sagt att "mamma saknar oss så mycket att hon är ledsen när vi är här". Stackare. 

Jag kan sakna mina barn så att det gör ont, men det säger jag aldrig. Om de säger att de saknar mig kan jag säga att jag saknar dem också men försöker hitta en balans. Det känns såklart alltid lite tomt när de åker, men jag mår bra ändå och sitter inte och gråter för att de är hos sin pappa. Vi ses ju igen. 

Jag brukade säga till min son ibland att jag naturligtvis saknat honom jättemycket, men att jag samtidigt varit väldigt glad eftersom jag vetat att han fått träffa sin pappa och haft det trevligt. Mitt ex däremot ringde ofta och sa till sonen att han saknade honom, fast sonen blev aldrig beklämd över det (han var sen på empatisidan).

Du har helt rätt i att inte vilja lägga en tyngd på dina barn. Kanske kan du säga att du tänker på barnet och att det gör dig glad och lycklig? Mina barn gillar tanken på att jag tänker på dem när de är i skolan eller inte med mig, men man kan få det till att bli en styrka och en källa till tröst och kraft. Det är ok att sakna den förälder som inte är där. Det är inte farligt och inget som man inte får visa eller prata om. Det är också ok att vara glad och ha roligt i någons frånvaro.
Jag tror att små barn har en väldigt vag uppfattning om vad vi vuxna har för oss när vi inte är tillsammans. 

Gå till bibblan och fråga bibliotekarien om de har några böcker på ämnet. Böcker där barn hanterar separationer. Jag vet inte om The Kissing Hand av Penn finns på svenska, men den var mycket bra för mina barn när de var mindre.

Säger ibland att jag saknar lite, men säger också att man kan vara glad och längta efter någon samtidigt!

ska man säja nåt övehuvetaget e min fråga känns ju som att allt hålle på att föbjudas

Har haft MÅNGA diskussioner med mitt ex - barnets pappa - om detta. Att det inte är schysst att lägga sina egna känslor på barnet. Han å sin sida kallar mig kall och tycker att det är viktigt att barnet lär sig om känslor... Jag säger ALDRIG att jag saknar mitt barn innan hon sagt det först. Skulle hon säga det svarar jag att det är kört att jag saknar henne också, att det gör man alltid som föräldrar, men att tiden går snabbt och sen är hon med mig och kanske saknar pappa istället - ?så tänk inte på mig nu innan du kommer hit?.

Jag har blivit helt galen av alla SMS och samtal med ord om att han längtar och saknar och älskar. För ett par år sen när mitt barn blev 7-8 år pratade jag med henne om det här med att jag inte säger så mycket sådant. Att det handlar om att VI VUXNA valt att leva med henne varannan vecka och att det inte är synd om oss utan att jag hellre fokuserat på det som är bra hos resp förälder.

Det var inte lika lätt när hon var liten och mer eller mindre likställde hans saknad med att han älskade och behövde henne mer än mig. (Jag har levt i samborelation så länge hon minns och han alltid varit ensam sedan separationen.)

Beror nog på hur man säger det.