Längtar hem

Blivit deprimerad av detta och fått antidepressiva. Jag är tom och mår dåligt.

Det är okej att må skit och vara vilsen även om det är man själv som drivit igenom skilsmässan.

Sitter lite i samma sits och vissa dagar jag har mest bara lust att ta på mig offerkoftan och stortjuta.
Det är jag som får flytta från huset där jag byggt upp vårt gemensamma liv - har varit gift med en egoistisk arbetsnarkoman så det är jag som fixat typ allt.
Jag ser min trygga framtid försvinna och jag kastas ut i ovissheten som livet som ensamstående ändå är. Både den fysiska och ekonomiska tryggheten rycks undan.
Exet har jobbat typ jämt så han kommer ändå knappt märka av att barnen är borta de veckor de är hos mig för han kan då bara fortsätta jobba som han gillar, men jag som är van att alltid ha barnen omkring mig!?!

Jag trodde även i min enfald att våra vänner skulle bry sig, men ingen har typ frågat någonting eller ens försökt muntra upp mig över huvud taget.
Det känns också skit med tanke på hur mycket vi var för sig och som par ställt upp för våra vänner när de varit i "nöd".

Jag försöker att inte gnälla för mycket och jag väljer att prata om exets förträffliga arbetsamma sida istället för att gnälla över alla hans tillkortakommanden som make och familjefar.
Borde alltså inte vara gnäll som skrämmer folk från att prata med en.
1, EN enda utomstående människa har faktiskt frågat/kommenterat och det var en man!
Mycket för att han själv blivit lämnad och mått dåligt över det så vet han väl hur det är.

Hoppas att det vänder när man väl kommit på plats och landat i sitt nya liv och att man så småningom kan lära känna nya människor.

Ibland vill jag bara skita i detta och flytta hem igen. Jag är så ångestfylld.

Hur länge sedan är det ni skildes, och hur långt har ni kommit i hela processen med bodelning osv?

Ett halvår ungefär. Jag trivs inget vidare.

Hoppas att det blir bättre ör dig.

Vad tycker han då? Vill han göra ett nytt försök tillsammans med dig?

Jag vet inte vad jag själv vill. Jag tror att han accepterat men inte jag, fast det var jag som tog steget.

Nu mår jag bara dåligt av en tom lägenhet, ensam o vilsen.

Nån mer som vill säga nåt?

Har ni provat familjeterapi? Har du fritidsintressen du kan ta upp? Att gå sysslolös och grubbla är inte bra, försök aktivera dig.

Håller med Asdf. Du kanske ska gå och prata med någon? En kurator eller psykolog. Och samtidigt börja aktivera dig, särskilt de veckor barnen är hos sin pappa.

Träffa kompisar, börja gå på träningspass som låter roliga. Börja på en kurs av något slag. Försök komma ut, sitter man hemma hamnar man lätt i soffan eller sängen och börjar grubbla.

Hoppas att du ska må bättre snart.

Tack

Jag tar inte tag i det bara.. är deppig

Ska ev lämna min man och trygga tillvaro och känner stor oro inför samma känsla. Vill ta steget men vågar inte. Vill inte splittra familjen men ingen mår bra av denna situationen.

Nu skulle jag egentligen vilja säga att du får skylla dig själv eftersom du gjort ditt val. Och det tycker jag också ärligt talat men du verkar iallafall ha självinsikt och du har egentligen bara två val. Prata med din exman, försök komma fram till något. Eller ge det den tid som behövs för att vänja sig och gå vidare. Endast tiden kan hjälpa dig, håll dig sysselsatt också, det funkade för mig när jag var med om nåt liknande. Att det sen känns jobbigt emellanåt är fullt normalt.