Vi har två småbarn, och han bara spelar...

Lite väl drastiska råd här när man har så små barn. Man kan väl börja med att gömma undan hans spelkonsol eller hela spelet? Har han problem med det: dialog kring hur väl han lyckas med att ta hand om barnen samtidigt som han spelar, samt konfrontera med att han verkar spelberoende. Så kan ni inte ha det. Spelandet måste ut.

Förlåt att jag inte svarat på ett tag.

Det är WoW han spelar.

Senast igår kväll så bad jag honom att inte spela förrän efter barnen lagt sig, vilket är vid 19.30 senast.

Men som vanligt fick jag höra att om vi inte varit så jobbiga, så hade han inte behövt spela...

Och att han spelar för att kunna stå ut med oss...

Som vanligt sa jag att då är det lika bra att han flyttar ut.

-Ge mig en lägenhet då, så flyttar jag, är alltid hans svar.

Vi bor i Sthlm, så svårt att få lgh här.

Exakt samma för mig.

Spelandet var en flykt.

Från sambon och vardagstristessen.

Mata, äta, sova, rutiner, rutiner, rutiner. Det är inget liv! Det är ett fängelse!

Jag spelade. Andra män göra andra saker. En sak har vi gemensamt. Vi flyr! Det är instinkt. Kvinnorna har ju allt detta i blodet. Ni står ut med eländet. Män gör inte det.

Jodå, kvinnor står ut med skrik, mat, bajs och rutiner mer än män gör. Se bara hur det ser ut i samhället. Sen tror jag män har mer liv utanför barnen, för många kvinnor är livet barnen, utan barnen vet man oftast inte vem man är som kvinna.

Barnen blir ens identitet. För män är det inte så. Vi är någon före barnen och efter barnen.

Tror det beror på att vi vill straffa den som en gång har lurat oss in i eländet.

Jodå, kvinnor står ut med skrik, mat, bajs och rutiner mer än män gör. Se bara hur det ser ut i samhället. Sen tror jag män har mer liv utanför barnen, för många kvinnor är livet barnen, utan barnen vet man oftast inte vem man är som kvinna.

Barnen blir ens identitet. För män är det inte så. Vi är någon före barnen och efter barnen.

Tror det beror på att vi vill straffa den som en gång har lurat oss in i eländet.