Vi har två småbarn, och han bara spelar...

Ok, beroende på hur länge ni har diskuterat detta och om han inte anser att hans spelande är ett problem och inte heller inser att du får göra allt jobb hemma, så kan jag sälla mig till lämna-kören. Han får välja mellan spelande och familj. Du tycker väl också att det är slitsamt med två småbarn men tar ändå ansvar för dem istället för att sätta dig framför tv:n och skita i världen runt omkring. Helt obegripligt att man kan sätta barn till världen och sedan sitta och spela när de behöver en.

Samma med mitt ex. Han har blivit en otroligt ansvarstagande pappa. allt han behövde var att slippa mig. Tyvärr. Men bra för vårt barn såklart.

Usch, vad jobbigt för dig

Allt han behövde var att slippa dig? Ok... Så det var liksom ditt fel alltihop då? Han kunde inte själv ha tagit upp vad som kändes fel, kanske föreslagit parterapi, ändå tagit sitt ansvar för barnen?

Ok, men han tycker att ert familjeliv funkar bra då, nu när han får spela och se på netflix så mycket? Är det enda sättet för honom att uthärda livet med dig och barnen? Vill han själv vara kvar i sådan tillvaro?

Om han inte vill ändra på något eller har någon lösning och du inte kan leva såhär då får man ju separera. Tråkigt men sant. 

Utifrån vad du skriver så låter han ju som en idiot. Ingen större förlust för dig antar jag.

Man läser så mycket om föräldrar som inte funkar längre här på FL. Det är som att familjelivet har sjunkit i värde och ingen orkar riktigt bry sig. 
Även om jag själv lämnat ett sånt här förhållande och blivit en gladare pappa så kan jag sörja att mina barn inte får växa upp med båda föräldrarna under samma tak. En fläck på mitt samvete jag kommer att bära med mig resten av livet. 

Det var den extremkorta versionen  - kan skriva en roman om vårt förhållande. Vi gick i parterapi varannan vecka i över två år. Vi försökte verkligen på alla sätt vi kunde komma på. Vi hade egentligen känslor för varandra men lyckades inte få bukt med vårt dysfunktionella förhållande. Han mådde mycket dåligt av vissa av mina egenskaper och vice versa - vi tog verkligen fram det sämsta hos varandra men blev samtidigt så fast att vi inte lyckades separera förrän efter 22 år. Terapeuten sa en gång att det oftare är svårare att bryta upp från ett dysfunktionellt förhållande än ett sunt förhållande.

Nu är det fem år sen vi separerade. Jag är ärrad för livet och kommer aldrig helt över honom. Men livet går vidare och mina dagar är fulltecknade så jag tänker inte på det så ofta längre. Det ligger långt bak i medvetandet och poppar bara upp vid vissa känsliga tillfällen.

Låter som du har det jobbigt.

Är han överens om att ni ska ta varsitt barn?

En tremånaders sover väl en hel del?

Sover er 1,5 åring något på dagarna?

Hur är nätterna för er?

Kan han spela t ex 2 timmar per helgdag?

T ex när barnen sover på dagen?

Kan ni dela upp att ni avlastar varandra, kan en av er gå ut med 1,5 åringen tillsammans med 3 månaders bebisen? Om ni båda turas om att ta båda barnen så får ni båda er "egentid".

Hur gör ni med städning och matlagning?

Har ni det hyffsat lika eller är det någon av er som gör mer?

Spelandet är ett symptom. Frågan är vad som är orsaken?

Spelar han så mkt är det troligtvis något spel som WOW. Då kan han inte bara spela några timmar under helgen. Det funkar inte så.

Min sambo är exakt likadan och vi har också två små. Jag drar hela lasset med hushåll och barn på egen hand och är uppriktigt sagt så less att vi bråkar dagligdags. :( Han lurade mig dessutom med att sluta spela under några månader när tvåan kom till, sen återupptog han det igen. Kände mig SÅ sviken.

För hans del handlar spelandet om att han känner sig uttråkad utan. Samtidigt säger han liknande saker som din sambo, att han flyr från mig och barnen för att vi är jobbiga. Men det tror jag faktiskt inte ett ögonblick på, det handlar snarare om att han har ett beroende och blir rädd när jag pressar honom.