Känns som att jag snart kommer dö

Kan det inte vara en förlossnings depression. Har du pratat med läkare? Du kan ju även prata med psyk det går att remittera sig själv dit på 1177.

Trodde depressioner inte brukade innehålla en sådan rädsla för döden. Är ju lycklig vissa stunder, fast tom och oförmögen att tänka framåt.. Det tolkar jag som att jag kommer försvinna inom kort... Vill verkligen inte dö.. Oerhört smärtsamt att känna såhär..

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver!

Jag fick mitt andra barn i juli -18, en jobbig förlossning m sugklocka. Strax därefter blev min sambo allvarligt sjuk, det gick bra med honom men min oro satt i. Någon månad efteråt fick jag ont i bäckenområdet och läkarna hittade inget fel utan bedömande det som överbelastning (vilket jag i efterhand tycker är rimligt m två täta graviditeter) men då kunde jag inte acceptera det utan var helt säker på att jag var allvarligt sjuk. För mig skiftar sjukdomarna men jag är helt övertygad om att jag kommer dö ifrån mina barn i förtid. Min läkare bedömer att jag har en depression och har börjat m tabletter för det samt samtal. För min del tänker jag att det nog började m förlossningen och min sambos sjukdom strax därefter. Det finns hjälp att få, ta kontakt med din vårdcentral. Vill du inte äta medicin så kan du få någon att prata med. Det är outhärdligt att må så. Hoppas du hittar någon bra lösning! Kram

Så skönt att läsa om någon som upplevt/upplever liknande. Såklart tråkigt att någon ska behöva må så överhuvudtaget dock. Jag vet inte vad som utlöste mitt. Hade ett planerat snitt, då jag visserligen upplevde dödsångest då min bedövning tog lite för bra och bedövade ävne känslan av att kunna andas. I juni förra året tog en nära vän till mig livet av sig. Helt oväntat lönande han sina 2 barn. Jag var uppe i lik egen depression då så stötte nog i från mig mycket av den sorgen.. Men det kanske tog hårdare än jag trodde? Mina fysiska symptom skiftar också, bröstcancer, hjärntumör, hudcancer etc.. Men allt är dödligt. Och känslan av att jag snart inte kommet finnas mer genomskyggar varje vaken minut :( har vart på vc i dag och fått SSRI utskrivet.. Mår din sambo bättre? Kan du se att det är din depression? Jag hoppas så det är en depression och inte så att jag faktiskt levt färdigt ????

Jag tänker också att jag levt färdigt snart, även fast jag inte har några egentliga tecken på det. Alla prover ser bra ut och jag mår ju egentligen hur bra som helst (bortsett från det psykiska, och enligt mig är det nog jobbare att må psykiskt dåligt i de allra flesta fall..) den inre stressen och oron över att vara fysiskt sjuk har gett mig fysiska besvär tillslut, ont i bröstkorgen och huvudvärk (pga spända muskler). Är inne på dag tre av min intrappning av SSRI och hoppas verkligen de ska dämpa oron i slutändan. Jag hoppas och tror att om det bara får lugna sig lite mentalt så kan jag ta itu med det som orsakat det så det inte behöver gå såhär långt igen. Vill ju kunna leva ett roligt och härligt liv här och nu! Jag tänker att det låter som att det hände mycket i ditt liv under en kort period och dessutom har du genomgått en till förlossning m allt vad det innebär känslomässigt. Fick du någon samtalskontakt av något slag att kombinera dina tabletter med?

Ja det är kanske så. Känner väl stress och panik över att det bara är 7 veckor kvar tills förlossning. Dock känns det som att jag inte kommer få uppleva den. Nu har rädslan etsat sig in i att jag skulle dö under kejsarsnittet. Har aldrig blött särskilt mycket under tidigare operationer så finns väl ingen direkt anledning att frukta det egentligen.. Kan bara inte se framåt längre än så.. Ångrar ofta att jag blev gravid så tätt inpå.. Det har helt enkelt blivit för mycket :( och nu lägger jag mitt hopp på medicin coh de samtal jag utlovats av en kurator på VC, samt att min BM har kontaktat mödravårdspsykologen. Går du hos psykolog och pratar eller hur ser planen ut?

Jag kände mig inte deppig under graviditeten och var inte övertygad om att något var fel, har inte varit deppig under föräldraledigheten heller, barnet är nu 18 månader men däremot har jag också en känsla av att min kropp är förbrukad och att jag liksom är nära döden på nåt sätt.

Är som sagt lycklig med vårt barn och i äktenskapet, älskar att vara med vårat barn.

Jag fick inga bestående förlossningsskador, är nästan nere på min vikt innan graviditeten och ser inte så annorlunda ut nu längre men jag känner mig så gammal nu (är 35). Jag kände mig superung innan graviditeten.

Jag har svårt att tro att jag kommer få leva i 20 år till men jag VILL såklart, jag älskar livet.

Bra att du ska få träffa en kurator, så att du kan få lite verktyg att använda för att få känna ett lugn när du åker in till förlossningen! Jag tror även att medicin kan vara superbra för oss , har ju aldrig provat det själv som sagt men har hört mycket bra om det från bekanta som ätit SSRI (tycker man läser mycket läskigt men försöker inte bry mig om det så mycket just nu när jag ändå bestämt mig för att prova). Jag ska börja hos en psykolog nästa vecka, innan träffade jag en kurator men tyckte inte jag behövde gå dit mer för det kändes ganska bra då men det kom tillbaka, så denna gången ska jag inte vara så snabb på att avsluta. Jag tror du kommer bli hjälp mycket av samtal, det låter ju nästan som att du drabbades av något förra sommaren som hängt i ett tag..

Är det inte bara en naturlig livskris som sker för att vi fött barn?

Innan vi hade barn var vi den yngsta generationen i släkten.

Sen dog alla mina far och morföräldrar och nu är mina föräldrar plötsligt ?mormor och morfar?. Min mamma är dessutom över 70 nu och snackar jämt om att hon ska dö fast jag inte vill. (Hon är frisk).

I naturen är det livsfarligt att vara gravid och föda. Idioter brukar säga att det inte är en sjukdom att vara gravid och att kvinnor fött barn i alla tider men kvinnor har faktiskt DÖTT av graviditet och födsel i alla tider. Utan dagens moderna sjukvård hade vi knappt klarat av det själva levande.

Som det ser ut idag i Sverige är det dessutom ofta traumatiskt med en massa olika personal som kan vara både stressade och otrevliga.

Man är lite ledbruten efter, kanske känner sig återställd efter ett år. Man lägger ner 100% av sin energi för sina barn.

Är det konstigt då att man känner att livet är ?slut? när man bara har sin egen barndom och ungdom att jämföra med? Då när man hade livet framför sig och festade och pluggade, var på äventyr och var kär.

Nu är det på allvar.

Tror det är helt naturligt och att en massa naturliga känslor i vårt samhälle behandlas som ?konstiga?.

Det ligger nog en hel del i det du skriver. Dock verkar jag inte ha samma förmåga att skingra tankarna, det påverkar mig väldigt mycket i vardagen och jag lider oehört mycket av detta :(därfär är det snarare sjukligt en en normal reaktion.. Även om liknande känslor säkert kan komma i sådana här livssituationer. Tack öfr att du delade med dig.