Misantrop.
Jag tror jag är en misantrop. Jag ogillar verkligen människor. Jag har ett otroligt socialt jobb att jag måste visa mig på mitt bästa och vara social på mina 10 timmar jag är på jobbet. När jag väl är ledig vill jag helst vara ifred med min hund. Jag kan tycka folk går bra att umgås med i små stunder. Men även då börjar jag störa mig på saker. När jag tänker på alla jag känner, familj, vänner och kollegor så finns det ingen jag gillar till 100%.
Jag förstår att det säkert är mig det egentligen är fel på eftersom att det inte kan vara fel på alla andra. Ju äldre jag blir desto mer osocial blir jag. Dock att jag tar avstånd från min familj är förståeligt om man förstod vilka dom var. Dom är otrevliga, tjuriga och själviska människor. Hemska systrar med lika hemska barn. Jag hatar nog dom flesta i min familj. Förutom min mamma. Men även hon går mig på nerverna emellanåt.
I nästan hela 20 årsåldern var jag i flera olika förhållanden. Nu är jag strax över 30. Jag orkar knappt dejta längre. Tycker dom flesta jag möter är idioter på ett eller annat sätt. Tvingar mig nån gång ibland men ångrar mig oftast strax innan jag ska träffa någon för jag inser att jag måste anstränga mig och jag undrar varför jag gör det här.
Jag känner mig ofta ensam. Samtidigt som jag inte orkar umgås med andra människor. Min bekantskapskrets är väldigt liten. Ibland tittar jag på mitt liv och tänker hur tragiskt det är när jag inser hur ensam jag är. Då fylls jag av väldigt mörka känslor.
Känner någon igen sig eller kan relatera till något?
