Jag tycker att JSV skriver allt så bra här ovanför. Säg till din svägerska att du blir ledsen av kommentarerna, och att du längtar efter en flicka. Det är ju inte förbjudet att känna så!

Sen kan jag själv som varande mamma till både pojkar och flickor säga att jag inte tycker att det är någon skillnad. Om det handlad om att klä i rosa och volanger så är det ju faktiskt egentligen bara vi själva som sätter gränserna där. En pojke kan också ha klänning om han skulle vilja det, och många små pojkar vill faktiskt det. Min son älskar typiskt tjejiga kläder och leksaker. Och det där med att relationen mellan mor och dotter skulle vara annorlunda en mor- och son-relation behöver verkligen inte stämma. Jag har inte en bra relation till min egen mamma, medan min bror och mamma har varit som ler och långhalm sen den dagen han föddes. Det har bara med personligheter att göra tror jag.

Min yngsta dotter är en riktig pojkflicka, och det var jag själv också som liten. Älskade att leka krig, klädde mig inte tjejigt osv. Så vad skulle skillnaden egentligen vara? Det är bara i tanken tror jag. Att man tror att en flicka kommer vilja sitta i mammas knä och gosa, ha volangklänning och baka muffins. Medan pojkarna härjar och är tuffa. Det är bara en myt!

Än så länge har jag inte upplevt någon skillnad i hur det är att vara mamma till pojke eller flicka. Men min äldsta är bara sju förstås. Kan kanske ändras! Och du, du skulle vara en fantastisk flickmamma. Ta bort påtvingade flickkläder och könsstereotypa lekar så är ju barn exakt likadana inuti.

Min och min egen mammas relation har snarare blivit mycket sämre sen jag själv fick barn. Jag tänkte nog också att det skulle bli härligt när hon blev mormor och vi hade den kvinnliga erfarenheten att dela, graviditet osv. Men icke. Vi hade en bättre relation innan mina barn kom. När jag blev (planerat) gravid med min man (hade utbildning, hus och fast jobb) kunde min mamma inte glädjas alls för vår skull. Hon hade en helt annan syn det här med att bli förälder än mig och vi har verkligen glidit ifrån varandra sedan första barnet föddes. Hon säger bara att hon inte gillade småbarnsåren, tyckte graviditet och förlossning var jobbigt, att det var tufft att få andra barnet osv, därför tycker hon, citat: att ni behöver inte skaffa barn. Det finns så många barn i världen.

Jag älskar allt med barnen och även om det är tufft att vara gravid så går det ju det med. Jag märker också tydligt att min mamma mest är intresserad av att leva sitt eget liv. Hon köper gärna saker till barnen (aldrig något de önskar sig eller behöver) men är sällan här, hjälper aldrig till. Nej usch. Vår mor-dotter-relation är urusel verkligen. Hoppas att jag aldrig blir likadan mot mina barn.