Mitt barns farfar tar inte min sons diagnos på allvar

Jag har också ett barn med neruomotoriska och vokala tics och högfungerande autism (så heter det egentligen även om jag föredrar att säga asperger och tourettes).

Mina föräldrar reagerade likadant. De flesta från den generationen faktiskt. På "deras" tid så kallades alla som avvek kort och gott för idioter oavsett om de var det eller inte.

Ge honom ett par broschyrer och strunta sedan i det. Min erfarenhet är att det är omöjligt att få äldre att förstå. Man blir bara ledsen och lägger tid och energi i onödan och den behövs ju på annat håll om man säger så (!!!). Sök istället stöd från människor som kan ge det!

Och låt farfar bara vara farfar. På sina villkor. Så som han är bra på och klarar av :)

Där jag bor blev man erbjuden en föräldrautbildning om tre tillfällen. Även andra nära anhöriga kunde komma dit. Det kanske är något för farfar?

Om han kan förstå att det är viktigt för dig och ditt barn om han kommer.

Om du talar om för honom att de här tillstånden fanns förr också, men har fått namn först på senare tid och framträder mer i vårt samhälle, då kanske han också förstår...

Annars: strunta i det :)

Jag har hört flera ur den "äldre generationen" kalla människor med diagnoser för idioter. Det verkar vara ett samlingsnamn för många olika diagnoser. Det innebär inte att de alltid använder ordet nedsättande även om en annan har svårt att tolka det som annat än ett skällsord.

Tourettes var knappast något gemene man kände till för ens 10-15 år sedan. Psykiatriker med flera har säkert känt till problemen men inte allmänheten. Det var en diagnos som inte användes trots att människor naturligtvis hade tics då också.

"Den äldre generationen" som jag avser är 75+. Jag upplever att de har en helt annan inställning till psykiatriska eller neuropsykiatriska diagnoser än de som kom efter, de som är födda från 50/60-talet och framåt.

Mina föräldrar är uppvuxna under en tid då människor med mental ohälsa spärrades in, agades, tvångssteriliserades, gavs elchocker eller insulinchocker, spändes fast, sövdes ner, användes som försökskaniner i medicinska experiment... De vistades inte i övriga samhället varför människor heller inte kom i kontakt med människor som är annorlunda. "Idioter spärrades in".

Stökiga barn skickades istället ofta till uppfostringsanstalter där man försökte bota beteenden med disciplin och till och med aga.

Tänk dig att du läser en dagstidning och ser landets statsminister uttala sig om att allmänheten ska skyddas från "dårar" och "idioter". Tänk om de offentliga utredningarna skulle landa där idag! Det var vardagsmat förr. Därför är det också väldigt stigmatiserande för äldre. Det var så fult att lida av psykisk ohälsa! Än idag vill många äldre inte kännas vid att någon i närheten är drabbad för det är så skambelagt för dem.

När de var unga fanns det knappt ens öppenvård utan alla psykiskt sjuka lades in på mentalvårdsanstalter. Ja, de är ofta okunniga om dagens psykiatri. Men de är desto mer erfarenheter på andra punkter.

Min erfarenhet är att flertalet äldre personer har ett helt annat synsätt på neuropsykiatrisk och psykiatrisk problematik. Det är inte konstigt att de har en annan syn och inte riktigt kan acceptera diagnoser med tanke på det samhälle de har vuxit upp i.Jag har arbetat inom äldrevården och har hur många historier som helst att utgå ifrån. Både vad som har hänt människor förr eller hur de äldre diskuterar psykiska diagnoser idag.

Eller som när jag berättade för en släkting om min sons diagnoser och fick ett mycket argt svar: "Vad säger du? Han är väl ingen idiot?". En total kulturkrock mellan generationer! Sedan ville personen aldrig mera höra om det, blev oerhört arg över att jag som personen såg det kallade min son idiot (när jag bara berättade att han har tourettes syndrom).