• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (tja)

    Håller med ovanstående. Psykisk ohälsa behöver inte alltid vara en dealbreaker, men denne man har för stora problem. Hur ska du orka vara en bra mamma om detta fortsätter?

  • Anonym (-----------)
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-14 09:27:21 följande:
    Ja precis, men det är ju det emotionella som är det stora problemet för honom,

    Typiskt för borderline.

    Han tar inte in nåt när han mår dåligt, utan känner sig bara värdelös och vill inte leva.

    Sen när han mår bra så är han så himla medveten om sitt mående.

    Han mådde inte bra av medicinen han fick, och har inte klickat med de psykologer han träffat.

    Han har fortfarande kontakt med psyk men tror att eftersom han känner att det inte funkar så ger han upp på allt.

    Jaa jag får väl se när han är lättare att nå om jag kan se om han kan tänka sig det.
    Inte klickat med psykologerna, har han träffat flera? Har han närmare förklarat exakt vad dom sagt o gjort som gjort att det inte "klickade"? Känns som dom bara sagt sånt han inte gillar o därför stack (typ att ta itu med sina egna känslor).

    Vet inte om han provat en eller flera mediciner. O vilken sort, ångestdämpande, antidepressiva?

    Säg till honom att för ER skull borde han gå med på det. Om ni går tillsammans i terapi kan du ju också se på nära håll hur han reagerar o så.

    Och som sagt, det finns ju behandlingsprogram för de med borderline (o kanske patientföreningar?), om han inte orkar med att genomföra dom, hur ska han få orka med ett förhållande?! Och du också, som sagt. 
  • fornminne
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-14 10:05:15 följande:
    Nu är det ju så att han är borderline och vad jag har förstått så kan det vara så här i början av en ny relation. Vi har haft kontakt dygnet runt inlett halvår så visst kan man älska en person efter så mycket kontakt. Jag ville höra om någon hade liknade erfarenheter. Som sagt det bra överväger det dåliga, och oftast är det ju inte så här. Det är nu mär vi tagit förhållandet till en högre nivå det blivit så här. Han blir rädd och skjuter bort mig. Fast jag vet att han egentligen inte vill det.

    Många har liknande erfarenheter och flera har redan avrått dig från att fortsätta detta. Jag förstår att det inte är vad du vill höra, men läs dina inlägg en gång till. Du skriver "för det mesta har vi det bra", men det låter inte så? Snarare som en massa drama. Det du beskriver hade varit ok om det hände EN gång. Men inte gång på gång, under bara ett halvårs tid.
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (-----------) skrev 2019-05-14 10:12:42 följande:

    Förresten, hur gammal är han?


    Han är i 20-årsåldern
  • Anonym (Vad gör man?)
    fornminne skrev 2019-05-14 10:13:19 följande:

    Många har liknande erfarenheter och flera har redan avrått dig från att fortsätta detta. Jag förstår att det inte är vad du vill höra, men läs dina inlägg en gång till. Du skriver "för det mesta har vi det bra", men det låter inte så? Snarare som en massa drama. Det du beskriver hade varit ok om det hände EN gång. Men inte gång på gång, under bara ett halvårs tid.


    Nu var det ju om problemen jag ville ha råd och valde att skriva om dom.

    För det mesta har vi det jättebra.

    Vi har aldrig bråkat eller skrikit på varann.

    Det är just när vi ska skiljas åt problemen uppstår.

    När han åker ifrån mig.

    Aldrig några problem när vi träffas.

    Jag kan förstå att det ser dåligt ut om man bara utgår från min tråd.

    Men det är som sagt bara en luten del av vårat förhållande till varann.
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (Jules) skrev 2019-05-14 10:06:30 följande:

    Men om din energi och ork dräneras av att anpassa dig efter en kille med problem som du känt i 6 månader? Då är det klart att det kommer att gå ut över ditt föräldraskap? Det är en ganska enkel ekvation, men jag förstår att det inte är de svar du får här som du vill höra!

    Om du inte tar in det som vi som faktiskt har haft personer med borderline i våra liv, då vet jag inte varför du frågar?


    Jag förstår som sagt att det ser illa ut,

    Men jag valde att bara skriva om problemen vi har och inte om det som är bra.

    Vi bråkar aldrig,

    Problemen uppstår när vi inte är med varann,

    När han åker ifrån mig.

    Vi har aldrig skrikit på varann eller vsrotnosams när vi ses.

    Bara när vi är på olika håll.
  • Anonym (-----------)
    Anonym (-----------) skrev 2019-05-14 10:12:42 följande:

    Förresten, hur gammal är han?


    Jaha, jag trodde han var mkt äldre eftersom du har två barn o därför gissar på att du själv är en del år äldre (inget fel med att träffa nån mkt yngre förstås, iaf om det är nån utan problem med sig själv).

    Ser också att du inte svarat på det andra jag skrev, o det säger ju också nåt.
  • Anonym (Lite salt)

    Utsätt inte dina barn för en person med borderline. Ni kan aldrig bli mer än särbos som träffas när du är barnfri om du inte vill skada barnen för livet. Var tydlig med honom om det. Sätt tydliga gränser för honom för vad du accepterar och håll dem. Dras inte med i hans drama utan håll på dina gränser.

  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (-----------) skrev 2019-05-14 10:32:16 följande:

    Jaha, jag trodde han var mkt äldre eftersom du har två barn o därför gissar på att du själv är en del år äldre (inget fel med att träffa nån mkt yngre förstås, iaf om det är nån utan problem med sig själv).

    Ser också att du inte svarat på det andra jag skrev, o det säger ju också nåt.


    Jag svarade men det publicerades visst inte.

    Jag är bara ett par år äldre så ingen stor ålderskillnad.

    Jag har inte pressat honom att söka mer hjälp då jag anser att han själv måste vilja ordentligt

    Han vill men orkar inte nu.

    Som jag har nämt ovan så har vi inga problem när vi är tillsammmans, bara när vi är på olika håll.
Svar på tråden Pojkvän med borderline