• Anonym (Vad gör man?)

    Pojkvän med borderline

    Hej!

    Söker mig hit för att få något slags råd för hur jag ska hantera min ?pojkvän?.

    Träffade en underbar kille för drygt sex månader sen genom en dejtingapp.

    Vi skrev med varann i några veckor innan vi träffades första gången.

    Vi klickade direkt, hördes dagligen dygnet runt efter våran första träff.

    Men eftersom vi bor en bor ifrån varann, jag har barn, inte han så dröjde det ca 4 veckor innan vi sågs igen. Efter den gången började vi träffas varje vecka.

    Han har varit öppen med sin psykiska ohälsa sedan start men det är de senaste två månaderna som jag har förstått hur illa det är.

    Senaste månaden har varit väldigt intensiv, han säger att han älskar mig, vill bo med mig, vill ha barn med mig för att nästa dag stöta bort mig och säger att jag bör hitta någon bättre.

    Helgen som var så såg jag på riktigt hur pass dåligt han mår, han var här på fredagen och sov över, lördag morgon hade han panik och åkte hem tidigt för att han mådde så dåligt och sa att det aldrig kommer att funka.

    Sen kom han tillbaka på eftermiddagen och sa att han bara måste vara med mig och han skulle göra allt i sin makt för att pressa bort impulserna han får att stöta bort mig.

    Han älskar mig och vill bara vara med mig.

    Senare på kvällen åkte han hem då mina barn skulle komma tillbaka från sin pappa.

    Han sa Jag älskar dig och åkte.

    I söndags började karusellen igen då han säger att vi bara bör vara vänner, han mår skit och stöter återigen bort mig.

    Är kall och vill knappt prata med mig.

    Han säger att det här blir bäst för oss båda två.

    Jag förstår på ett sätt att han är rädd, det här händer i princip varje vecka, han stöter bort mig i några dagar för att sedan komma tillbaka.

    Jag förstår att det egentligen är hans borderline som gör att han agerar så här.

    Men hur bemöter jag honom på bästa sätt?

    Jag älskar verkligen honom och jag vill verkligen inte ge upp honom då vi har det så himla bra ihop när han är ?sig själv?.

    Jag försöker att bekräfta och visa att jag finns där för honom.

  • Svar på tråden Pojkvän med borderline
  • Anonym (9)
    Anonym (Bps) skrev 2019-05-14 15:57:35 följande:

    Att ditt ex inte kände kärlek för dig har med personen att göra och inte med diagnosen. Tråkigt såklart att du slängde bort så många år på ett uselt och kärlekslöst "förhållande". Men i mina relationer har det alltid funnits mycket kärlek (och finns fortfarande för en del av gamla exen, främst från deras sida men även lite från min). Jag känner fortfarande lika stark kärlek till min nuvarande partner även nu när jag inte längre har borderline så just de extremt starka känslorna kommer jag nog alltid ha kvar.


    Jag tror att de känslor en person med borderline känner är äkta, men problemet är ju att känslorna skiftar så snabbt. Ena stunden är partnern älskad och finast i världen, och i nästa stund värdelös. Och DET har med diagnosen att göra. Just denna växling mellan idealisering och nedvärdering av andra människor är väldigt vanligt vid borderline. Och det är naturligtvis väldigt smärtsamt att utsättas för som partner.
  • Anonym (Vad gör man?)
    Anonym (Bps) skrev 2019-05-14 15:57:35 följande:

    Att ditt ex inte kände kärlek för dig har med personen att göra och inte med diagnosen. Tråkigt såklart att du slängde bort så många år på ett uselt och kärlekslöst "förhållande". Men i mina relationer har det alltid funnits mycket kärlek (och finns fortfarande för en del av gamla exen, främst från deras sida men även lite från min). Jag känner fortfarande lika stark kärlek till min nuvarande partner även nu när jag inte längre har borderline så just de extremt starka känslorna kommer jag nog alltid ha kvar.


    Förlåt om jag tjatar,

    Men hur ska jag göra i det här läget?

    Nu är han helt stängd känns det som, ska jag bara låta honom vara?

    Vi har kommit så himla långt nu och det sista jag vill är att förlora honom och jag vet att han egentligen inte vill förlora mig heller.

    Att det ska vara så jävla svårt...
  • Anonym (Bps)
    Anonym (9) skrev 2019-05-14 16:46:30 följande:

    Jag tror att de känslor en person med borderline känner är äkta, men problemet är ju att känslorna skiftar så snabbt. Ena stunden är partnern älskad och finast i världen, och i nästa stund värdelös. Och DET har med diagnosen att göra. Just denna växling mellan idealisering och nedvärdering av andra människor är väldigt vanligt vid borderline. Och det är naturligtvis väldigt smärtsamt att utsättas för som partner.


    Men du har missförstått totalt!

    Känslorna är alltid desamma men uttrycken kan skifta. Det betyder inte att känslorna ändras. När jag har sagt/skrivit elaka saker till en partner så innebär det inga ändrade känslor utan en fruktansvärd rädsla att bli lämnad, bortvald och/eller känsla av att vara oälskad.

    Mina expartners lärde sig detta väldigt fort och med rätt bekräftelse försvann sådana känsloyttringar snabbt. Men så har jag bara haft intelligenta och vettiga män i mitt liv.
  • Anonym (Ida)
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-14 16:47:22 följande:
    Förlåt om jag tjatar,

    Men hur ska jag göra i det här läget?

    Nu är han helt stängd känns det som, ska jag bara låta honom vara?

    Vi har kommit så himla långt nu och det sista jag vill är att förlora honom och jag vet att han egentligen inte vill förlora mig heller.

    Att det ska vara så jävla svårt...
    Du får väl vara förstående och vänta på att det ska vända igen, det har ju tydligen fungerat förut, ELLER så säger du till honom att enda sättet som du kan hantera  förhållandet är att genom att han aktivt söker hjälp!

    Du kan i alla fall inte bli bekymrad och orolig varje gång han stänger av, det är ju sjukdomen och kommer aldrig ändras om han inte får hjälp.
  • Anonym (A)
    Anonym (Ida) skrev 2019-05-14 17:39:41 följande:
    Du får väl vara förstående och vänta på att det ska vända igen, det har ju tydligen fungerat förut, ELLER så säger du till honom att enda sättet som du kan hantera  förhållandet är att genom att han aktivt söker hjälp!

    Du kan i alla fall inte bli bekymrad och orolig varje gång han stänger av, det är ju sjukdomen och kommer aldrig ändras om han inte får hjälp.
    Håller med
  • Anonym (...)
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-14 16:47:22 följande:

    Förlåt om jag tjatar,

    Men hur ska jag göra i det här läget?

    Nu är han helt stängd känns det som, ska jag bara låta honom vara?

    Vi har kommit så himla långt nu och det sista jag vill är att förlora honom och jag vet att han egentligen inte vill förlora mig heller.

    Att det ska vara så jävla svårt...


    Du bara tror att ni har kommit långt, pga att du redan har investerat så mycket känslor och energi i att förstå honom. I verkligheten har inget ändrats och han kommer inte att ändras. Däremot kan de värsta topparna och dalarna mildras lite i 35-45-årsåldern. Just detta att se honom som ett offer för sin diagnos; stackars honom som lämnar mig och sårar mig när han egentligen älskar mig, är så totalt självförtärande. Det är verkligen inte värt det.
  • Anonym (...)
    Anonym (Bps) skrev 2019-05-14 15:57:35 följande:

    Att ditt ex inte kände kärlek för dig har med personen att göra och inte med diagnosen. Tråkigt såklart att du slängde bort så många år på ett uselt och kärlekslöst "förhållande". Men i mina relationer har det alltid funnits mycket kärlek (och finns fortfarande för en del av gamla exen, främst från deras sida men även lite från min). Jag känner fortfarande lika stark kärlek till min nuvarande partner även nu när jag inte längre har borderline så just de extremt starka känslorna kommer jag nog alltid ha kvar.


    Fel, han älskade mig över allt och lämnade inte mig frivilligt utan pga dödsolycka. Själv har jag också kvar en kärlek till honom. Men det ändrar inte att borderlinepersoner tar väldigt mycket mer än de ger och att deras beteende skadar och sårar den de påstår sig älska.
  • Anonym (9)
    Anonym (Bps) skrev 2019-05-14 17:29:05 följande:

    Men du har missförstått totalt!

    Känslorna är alltid desamma men uttrycken kan skifta. Det betyder inte att känslorna ändras. När jag har sagt/skrivit elaka saker till en partner så innebär det inga ändrade känslor utan en fruktansvärd rädsla att bli lämnad, bortvald och/eller känsla av att vara oälskad.

    Mina expartners lärde sig detta väldigt fort och med rätt bekräftelse försvann sådana känsloyttringar snabbt. Men så har jag bara haft intelligenta och vettiga män i mitt liv.


    Den tillfälliga vreden mot partnern bottnar i känslor av att vara ignorerad, oälskad, värdelös osv. Jag fattar. Och det hjälper säkert som partner att veta om det. Icke desto mindre är det för en partner oerhört psykiskt påfrestande att utsättas för denna omväxlande idealisering och nedvärdering. Alla som har borderline kan inte sluta med det beteendet så snabbt som du. Många partners till borderlinepersoner slår knut på sig själva för att förändra partnerns beteende. De tror att ansvaret ligger hos dem. Och ändå lyckas de inte, men det beror inte på att de är ointelligenta, utan på att partnern med borderline har alltför svåra problem.
  • Anonym (Vad gör man?)

    Jag svarar många av er här nu,

    Ja jag har barn och jag har ett ansvar gentemot dom.

    Skulle aldrig utsätta dom för någon som är farlig.

    Men han är inte farlig, känslomässigt labil, ja.

    Men därför har jag inte introducerat dom för honom och han har också varit med på det hela tiden.

    Jag vet att det är jävligt svårt att få ett förhållande med en person med borderline att fungera.

    Därför skrev jag här för att få råd och tips på att hantera situationen, för jag inser att det inte är hållbart attt det ska vara så här upp och ner hela tiden.

    Men jag älskar honom och finns det nåt sätt att få det att fungera så vill jag testa det innan jag ger upp.

    Har aldrig träffat någon som jag delar samma värderingar med, som jag har så roligt med eller någon jag klickar med i alla plan annars.

  • Anonym (Ida)
    Anonym (Vad gör man?) skrev 2019-05-14 19:32:21 följande:

    Jag svarar många av er här nu,

    Ja jag har barn och jag har ett ansvar gentemot dom.

    Skulle aldrig utsätta dom för någon som är farlig.

    Men han är inte farlig, känslomässigt labil, ja.

    Men därför har jag inte introducerat dom för honom och han har också varit med på det hela tiden.

    Jag vet att det är jävligt svårt att få ett förhållande med en person med borderline att fungera.

    Därför skrev jag här för att få råd och tips på att hantera situationen, för jag inser att det inte är hållbart attt det ska vara så här upp och ner hela tiden.

    Men jag älskar honom och finns det nåt sätt att få det att fungera så vill jag testa det innan jag ger upp.

    Har aldrig träffat någon som jag delar samma värderingar med, som jag har så roligt med eller någon jag klickar med i alla plan annars.


    Fast grejen är att det inte är du som behöver tips och råd om hur du ska få det att fungera, det är han som behöver hitta verktyg och eventuell medicinering. Problemet är att han hittills inte har, enligt dig, gjort någonting själv för att försöka lösa det (mer än att be om ursäkt tusen gånger) utan det är du som försöker lösa det åt honom.

    Det spelar ingen roll att ni har det fantastiskt när allt är bra eftersom det dåliga överskuggar till slut, framför allt när du märker att han inte gör något extra för att få ert förhållande att fungera.

    Det är handling som betyder något, inte ord.
Svar på tråden Pojkvän med borderline