• Wed 15 May 2019 12:10
    11111 visningar
    200 svar
    200
    11111

    Vi som precis plussat efter IVF

    Hej!

    Har nyss blivit gravid med första barnet efter ett FET med blastocyst och borde ha BF typ 11 januari 2020 om allt går bra!

    Ska på första UL den 28/5 och är livrädd för att hjärtat inte börjar slå. Trodde att jag skulle vara överlycklig över att vara gravid men känner mig mest bara orolig. Vore skönt att få prata med likasinnade:)

    Är på ruvardag 19. När kan man sluta räkna ruvardagar?

  • Svar på tråden Vi som precis plussat efter IVF
  • Mon 20 May 2019 22:03
    #21
    vill2017 skrev 2019-05-20 13:27:34 följande:

    I lördags fick jag äntligen tillbaka lite symptom i form av molvärkskramper igen.

    Tycker det är så mycket skönare att känna att det är något där inne. Jag har inte blött och gick in i vecka 7 idag :) Hoppas att hjärtat på den lilla bönan började slå för en vecka sen.

    I morse mådde jag illa men inte så att jag ville kräkas utan det var mest bara lite kvavt och kvalmigt. Det höll i sig i ca två timmar.

    Jag är lite trött, men känner ingenting i brösten eller metallsmak eller starkare luktsinne eller nåt annat av de klassiska symtomen som de skriver om.

    En vecka kvar till första UL!


    Håller med! Blir stressad av att mina symptom lanar! Känner på mina bröst 20 ggr om dagen för att känna efter att åtminstone de är ömma än , haha :)

    Är nästan avis på illamåendet, haha. Det känns ju som ett väldigt tydligt symptom. Det var flera dagar sedan jag kände mig illamående och det varade bara i max fem minuter och var inte alls mycket.

    Så spänd på att få höra om ditt ultraljud :)

    Själv ska jag på inskrivning ho barnmorskan imorgon, känns nästan lite högtidligt ;)
  • Tue 21 May 2019 08:24
    #22

    Det här med symptom varierar verkligen....

    Idag var jag inte illamående alls och jag har inga ömma bröst. Är inte ens trött längre. Ingen förstoppning, ingen metallsmak, inga mörka vårtgårdar etc

    Jag känner absolut ingenting utöver den här kraftiga molvärken som kommer då och då. Och att jag inte får mens naturligtvis.

    Varför kan man inte bara glädjas åt detta? Varför måste man fokusera på det man inte känner istället för det man faktiskt känner?

    Försöker upprepa i mitt huvud att det i mer än 80% av fallen går bra men är så jävla pessimistiskt lagd att jag tänker att något naturligtvis är fel.

  • Tue 21 May 2019 14:06
    #23
    vill2017 skrev 2019-05-15 12:10:34 följande:

    Hej!

    Har nyss blivit gravid med första barnet efter ett FET med blastocyst och borde ha BF typ 11 januari 2020 om allt går bra!

    Ska på första UL den 28/5 och är livrädd för att hjärtat inte börjar slå. Trodde att jag skulle vara överlycklig över att vara gravid men känner mig mest bara orolig. Vore skönt att få prata med likasinnade:)

    Är på ruvardag 19. När kan man sluta räkna ruvardagar?


    Hej!


    Jag följer dig gärna! Är nästan i samma fas och situation som dig. Gravid efter FET med blasto, första barnet och BF 8 januari. Ska på första UL den 23, alltså i övermorgon. Så, så nervös.


    Har varit gravid en gång tidigare (blev dock missfall. Den dog v 9 men kom ut v 13 pga  sk uteblivet missfall) och mådde då väldigt illa, var supertrött, ont i magen etc... Men nu känner jag absolut ingenting. Har så otroligt svårt att tro att det fortfarande finns nåt kvar pga det. Ska bli skönt att få veta och om det inte finns nåt prata om vad nästa steg blir med kliniken. Dock stängt på sommaren så kommer ju inte hinna med nåt nytt försök förrän i august/sept. Så segt detta med all väntan! :(

  • Tue 21 May 2019 14:35
    #24
    vill2017 skrev 2019-05-21 08:24:40 följande:

    Det här med symptom varierar verkligen....

    Idag var jag inte illamående alls och jag har inga ömma bröst. Är inte ens trött längre. Ingen förstoppning, ingen metallsmak, inga mörka vårtgårdar etc

    Jag känner absolut ingenting utöver den här kraftiga molvärken som kommer då och då. Och att jag inte får mens naturligtvis.

    Varför kan man inte bara glädjas åt detta? Varför måste man fokusera på det man inte känner istället för det man faktiskt känner?

    Försöker upprepa i mitt huvud att det i mer än 80% av fallen går bra men är så jävla pessimistiskt lagd att jag tänker att något naturligtvis är fel.


    Men Gud, kunde lika gärna varit jag som skrev. Känner mig också HELT symptomfri idag , har lite lite ömma bröstvårtor annars inget..

    Jag är precis som dig att jag är pessimistisk när det kommer till sånna här saker, försöker ställa in mig på att de kan gå åt skogen för att inte få en chock om de skulle göra det.

    Men i ärlighetens namn tror jag både du och jag övertänker alldeles för mycket, tror faktiskt inte att bara för att våra symptom inte är här just nu så är det kört..
  • Tue 21 May 2019 14:38
    #25
    pixie78 skrev 2019-05-21 14:06:35 följande:

    Hej!

    Jag följer dig gärna! Är nästan i samma fas och situation som dig. Gravid efter FET med blasto, första barnet och BF 8 januari. Ska på första UL den 23, alltså i övermorgon. Så, så nervös.

    Har varit gravid en gång tidigare (blev dock missfall. Den dog v 9 men kom ut v 13 pga  sk uteblivet missfall) och mådde då väldigt illa, var supertrött, ont i magen etc... Men nu känner jag absolut ingenting. Har så otroligt svårt att tro att det fortfarande finns nåt kvar pga det. Ska bli skönt att få veta och om det inte finns nåt prata om vad nästa steg blir med kliniken. Dock stängt på sommaren så kommer ju inte hinna med nåt nytt försök förrän i august/sept. Så segt detta med all väntan! :(


    Åh , lycka till i övermorgon då :) längtar så mycket till att få första UL avklarat så jag spricker!

    Håller tummarna att du får höra ett pickande hjärta , en del får vi ju påminna oss om är helt symptomfria .
  • Tue 21 May 2019 15:17
    #26
    mulin skrev 2019-05-21 14:38:18 följande:

    Åh , lycka till i övermorgon då :) längtar så mycket till att få första UL avklarat så jag spricker!

    Håller tummarna att du får höra ett pickande hjärta , en del får vi ju påminna oss om är helt symptomfria .


    Tack snälla! Hur gick det på inskrivningen för dig? Tyckte du om din BM? Jag kommer ihåg att det kändes absurt att sitta där och planera in RUL och föräldrautbildning så himla tidigt. Sååå overklig känsla! Men också härligt och spännande! När ska du på ditt tidiga UL?
  • Tue 21 May 2019 16:36
    #27
    pixie78 skrev 2019-05-21 15:17:53 följande:

    Tack snälla! Hur gick det på inskrivningen för dig? Tyckte du om din BM? Jag kommer ihåg att det kändes absurt att sitta där och planera in RUL och föräldrautbildning så himla tidigt. Sååå overklig känsla! Men också härligt och spännande! När ska du på ditt tidiga UL?


    Det gick bra och jag tror jag gillade henne. Hon var väldigt flamsig och energis och jag hade kanske önskat henne lite lugnare men i personligheten var hon bra. Ja men exakt så! Va tvungen att säga det till henne också att de kändes inte som det var mej vi satt och prata om eftersom jag bara ställer in mig på att de inte ska gå hela vägen.. jag har den 4/6 i vecka 8. En evighet kvar! Idag har jag tyvärr googlat ihjäl mig eftersom jag tycker mina symptom är nästan borta så jag oroar sönder :(
  • Tue 21 May 2019 21:41
    #28

    Jag fick tid för första ultraljudet, nästnästa vecka. Känns som en evighet att vänta på en till "dom"!!

    Har jättemycket symtom så det är ju bra men är så rädd att gå på toa.

    I övrigt känns det som att jag inte är lika "glad" som första gången?! Känner lite att tidigare missfall förstörde den här upplevelsen för mig. Var jätteglad då, gjorde en rolig berätta-för-föräldrarna-grej och höll reda på utvecklingen i varje vecka. Sedan slogs allt i spillror och man kände sig lite "dum" och lurad. Fick mig att tappa tron på min kropp och att den är ogästvänlig (trots "bara" 1 MF). Inte lika kul denna gång och det finns ingen naivitet kvar, man nästan förbereder sig på kris fast man inte borde.

    Måste försöka tänka om och bara vänta på UL, antar att det är första steget till att börja tro på det här? Tror jag behöver bli väldigt övertygad för att känna tro och lugn.

  • Wed 22 May 2019 10:52
    #29
    mulin skrev 2019-05-21 16:36:28 följande:
    Det gick bra och jag tror jag gillade henne. Hon var väldigt flamsig och energis och jag hade kanske önskat henne lite lugnare men i personligheten var hon bra. Ja men exakt så! Va tvungen att säga det till henne också att de kändes inte som det var mej vi satt och prata om eftersom jag bara ställer in mig på att de inte ska gå hela vägen.. jag har den 4/6 i vecka 8. En evighet kvar! Idag har jag tyvärr googlat ihjäl mig eftersom jag tycker mina symptom är nästan borta så jag oroar sönder :(

    Jag vet! Samma här.. inga som helst symptom och googlat sönder mig. Slutade med att jag sa till min sambo att det inte kommer bli nåt positivt besked imorgon. Att han verkligen måste ställa in sig på det.. Men sen tog jag ett gravtest.. som jag ju vet är meningslöst för det kan bli positivt även om bebben dött.. men det hjälpte ändå lite att se strecket konstigt nog.. Så har inga råd ? bara heja, heja och håll ut!!

  • Wed 22 May 2019 10:53
    #30
    Kandelaber skrev 2019-05-21 21:41:13 följande:

    Jag fick tid för första ultraljudet, nästnästa vecka. Känns som en evighet att vänta på en till "dom"!!

    Har jättemycket symtom så det är ju bra men är så rädd att gå på toa.

    I övrigt känns det som att jag inte är lika "glad" som första gången?! Känner lite att tidigare missfall förstörde den här upplevelsen för mig. Var jätteglad då, gjorde en rolig berätta-för-föräldrarna-grej och höll reda på utvecklingen i varje vecka. Sedan slogs allt i spillror och man kände sig lite "dum" och lurad. Fick mig att tappa tron på min kropp och att den är ogästvänlig (trots "bara" 1 MF). Inte lika kul denna gång och det finns ingen naivitet kvar, man nästan förbereder sig på kris fast man inte borde.

    Måste försöka tänka om och bara vänta på UL, antar att det är första steget till att börja tro på det här? Tror jag behöver bli väldigt övertygad för att känna tro och lugn.


    Jag känner samma som dig.. Efter att ha fått uteblivet missfall förra gången litar jag inte det minsta på min kropp. Känner inte alls glädje denna gången och kommer inte göra på hela graviditeten tror jag. 


    Och i samband med missfallet fick vi besked om att vi (jag) har en genetisk faktor som leder till infertilitet, missfall och eventuella missbildningar hos barnet. Så även om det inte blir missfall nu direkt är det lång väg att gå med nipt, moderkapksprov och massa ångest.. usch? Ibland undrar man varför man utsätter sig för detta!! Men försöker att ta det ett steg i taget, där UL imorgon är första steget?

Svar på tråden Vi som precis plussat efter IVF