Forum Relationsproblem - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur säga upp kontakten med min sjuka mamma?

    Ons 15 maj 20:37 Läst 0 gånger Totalt 15 svar
    Anonym (Jobbi­gt)
    Visa endast
    Ons 15 maj 20:37

    Hej!

    Ska försöka fatta mig kort, annars blir det här hur långt som helst. Jag hoppas jag ska få med det viktigaste så att ni får en hyfsat bra uppfattning om situationen.

    Min mamma har diagnosen borderline (vet inte om hon har någon annan diagnos också). Helt mitt liv har varit präglad av henne och hennes diagnos och problem. Till en början förstod jag inte vad som var fel, det var liksom normalt. Det är nu i vuxen ålder jag verkligen förstått hur illa det varit. När jag var liten tänkte jag bara att hon var knäpp.

    Hon är upp och ner hela tiden, från att vara glad till att bli ledsen, arg på en sec. Händer det något (behöver inte vara något stort) är det hela världen. Då kan hon bli galen, kan vara att man köpt fel schampo exempelvis. Hon gör det helt orimligt stort. Hon kan ha svårt med vissa saker som ringa samtal men och andra sidan kan hon gå hem med en okänd man från busshållplatsen. Hon kan alltså göra helt knäppa saker men att gå till affären kan vara jobbigt. Hon ska också ta självmord varje gång det händer något.

    Hon har aldrig jobbat, hela livet har hon satt sig i problem, råkat ut för saker. Hon blev utnyttjad som barn, våldtagen flera gånger, män som varit hemska mot henne, sålt sig, knarkat, mycket alkohol etc. Nu menar jag absolut inte att skylla på henne att hon blivit utsatt för hemska saker men hela mitt liv har hon råkat ut för saker. Ibland tror jag inte det är sant och undrar hur hon överlevt. Det skulle liksom inte förvåna mig om hon ringde en dag och sa att hon sålt sex. Jag känner mig lite avtrubbad av allt som hänt henne och SÅ trött.

    Jag vet inte om jag låter hemsk och att jag inte bryr mig men det har hänt såååå mycket hela livet att jag orkar inte mer, jag orkar faktiskt inte bry mig längre, hon gör mig knäpp!!

    Jag tror jag känner såhär för att jag blivit mamma för ett par veckor sedan, jag vill inte ha henne i närheten av mitt barn, jag vill ha ett normalt liv. Men jag vet inte hur jag ska bli av med henne. Jag vill inte försöka ens då det aldrig går, hon förstår nog inte ens vad hon gjort, hon har gjort mig så illa.

    Hur ska jag göra klart för henne att jag inte vill ha med henne att göra? Jag är rädd för vad hon kan ställa till med. Ingen orkar med henne längre och hon har bara mig kvar så jag är faktiskt rädd för henne..

  • Anonym (Nj)
    Visa endast
    Ons 15 maj 21:10 #1

    Går det att glesa ut kontakten utan att direkt säga upp kontakten för att undvika att hon flippar ur med ett kraftigt utbrott?

    När du säger att du är rädd för henne? Vad menar du då?

    Det finns anhöriggrupper till folk med EIPS i sin närhet, har du testat att besöka en sådan för att få tips av folk i samma situation som dig?

    www.anbo.se/

  • Anonym (Först­år)
    Visa endast
    Ons 15 maj 21:32 #2

    Skriv ett brev bara (rekommenderat, så du vet säkert att hon läst det) att du härmed säger upp kontakten med henne. O ge lite välmenande råd om att hon kan prata med sin psykolog eller terapeut eller nåt, om detta känns jobbigt för henne. För du orkar inte mer. Nåt sånt.

  • Anonym (Jobbi­gt) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 15 maj 21:35 #3

    Jag har provat att glesa ut kontakten, höra av mig mindre och mindre men det funkar liksom inte. Hon släpper inte mig. Jag vågar aldrig stå upp mot henne, jag undviker allt som kan göra att hon blir upprörd.

    Nu har vi inte setts på ett halvår och då har jag skyllt på att det varit mycket med graviditeten, hon frågar när vi ska ses och jag undviker att svara, vill inte bestämma något, sagt att vi får se. Egentligen vill jag bara skrika att låt mig vara, jag vill inte ha med dig att göra..

    När vi "bestämt" att vi ska ses (när jag sagt kanske men enligt henne har jag då lovat) kan jag få långa sms med hur jag sviker henne, hur hemsk och ego jag är. Det är liksom det värsta jag gjort mot henne, medans hon gjort tusen gånger värre saker. Men det erkänns aldrig.

    Jag är rädd att hon ska "straffa" mig på något sätt när jag sätter mig emot henne. Att hon dyker upp hemma hos mig och är helt galen, jag vet inte vad hon kan hitta på men hon har liksom inga gränser.

    Jag har aldrig pratat med någon om min situation, mer än nära vänner och familj som vet hur det ligger till men har funderat på att kanske göra det. Kanske hade varit bra, det känns så överväldigande ibland. Var börjar man liksom..

  • Ons 15 maj 21:44 #4

    Jag sa upp kontakten med min EIPS-mamma förra året, först genom att blockera henne överallt. Sen fyllde hon min telefons röstbrevlåda så jag fick byta nummer. sen ringde hon mina kollegor och min man som till slut fick förklara varför jag inte ville ha kontakt. Hon låtsades vara förstående men fortsatte ringa honom då och då. Sen sökte hon jobb på min arbetsplats och jag fick förklara för chefen hur allt låg till. Sen kom gamla dokument/vaccinationskort med posten (?!) och när jag var utomlands var hon i orten där jag bor och "hade vägarna förbi". Ska sägas att vi har hav och typ 50 mil emellan oss.

    Jag vågar inte ens öppna dörren om det ringer på längre. Hon lät mig bli mobbad, misshandlad av min pappa, satte mig i skuld hos kronofogden och var fast i en sekt mina första 18 år men ändå är det jag som är världens sämsta människa och hora enligt henne. Kommer aldrig sluta vara rädd för att möta henne då jag också haft väldigt svårt att stå upp mot henne då man aldrig kan veta vart man har en sån.

  • Anonym (Nj)
    Visa endast
    Ons 15 maj 21:46 #5

    Har du testat taktiken att hålla med henne? Försöka avväpna henne genom att hålla med att du är ego, hemsk och att du sviker henne. Och eftersom du sviker och gör henne ledsen gång på gång så är det bättre för henne att ni inte har någon kontakt för hon blir ju bara ledsen och besviken.

    Testa att ta kontakt med anbo så kan de slussa dig vidare till rätt instans!


    Anonym (Jobbigt) skrev 2019-05-15 21:35:51 följande:

    Jag har provat att glesa ut kontakten, höra av mig mindre och mindre men det funkar liksom inte. Hon släpper inte mig. Jag vågar aldrig stå upp mot henne, jag undviker allt som kan göra att hon blir upprörd.

    Nu har vi inte setts på ett halvår och då har jag skyllt på att det varit mycket med graviditeten, hon frågar när vi ska ses och jag undviker att svara, vill inte bestämma något, sagt att vi får se. Egentligen vill jag bara skrika att låt mig vara, jag vill inte ha med dig att göra..

    När vi "bestämt" att vi ska ses (när jag sagt kanske men enligt henne har jag då lovat) kan jag få långa sms med hur jag sviker henne, hur hemsk och ego jag är. Det är liksom det värsta jag gjort mot henne, medans hon gjort tusen gånger värre saker. Men det erkänns aldrig.

    Jag är rädd att hon ska "straffa" mig på något sätt när jag sätter mig emot henne. Att hon dyker upp hemma hos mig och är helt galen, jag vet inte vad hon kan hitta på men hon har liksom inga gränser.

    Jag har aldrig pratat med någon om min situation, mer än nära vänner och familj som vet hur det ligger till men har funderat på att kanske göra det. Kanske hade varit bra, det känns så överväldigande ibland. Var börjar man liksom..


  • Anonym (Först­år)
    Visa endast
    Ons 15 maj 23:51 #6

    Herregud, min mamma har varit minst lika hemsk som din o jag har behövt massor av terapi för att stå ut, o du har inte ens försökt med det. Undra då på att det inte går, när man gett upp redan innan! Utan stöd o min egen terapi hade jag säkert varit där du är nu o aldrig vågat nåt, men så har jag velat komma framåt också. Alla vill inte det.

    Är du ensamstående med barnet också??

  • Anonym (Dista­ns)
    Visa endast
    Tor 16 maj 01:17 #7

    Förklara att du nyligen fått barn och behöver egentid för att landa o sen försöker du ha distans till henne. Hör inte av dig ofta osv

  • Anonym (Jobbi­gt) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 16 maj 02:15 #8
    Anonym (Förstår) skrev 2019-05-15 23:51:52 följande:

    Herregud, min mamma har varit minst lika hemsk som din o jag har behövt massor av terapi för att stå ut, o du har inte ens försökt med det. Undra då på att det inte går, när man gett upp redan innan! Utan stöd o min egen terapi hade jag säkert varit där du är nu o aldrig vågat nåt, men så har jag velat komma framåt också. Alla vill inte det.

    Är du ensamstående med barnet också??


    Alltså grejen är att jag gett upp om henne, jag vill inte ens försöka reparera vår relation, hon har gjort mig såpass illa. Sen absolut att jag säkert behöver terapi och prata med någon om allt jag varit med om. Men jag har liksom inte riktigt vetat hur jag ska ta tag i det. Känner att jag måste bli av med problemet (henne) först för att komma vidare, men visst skulle stöd från en psykolog kunna hjälpa en med det med kanske.

    Jag har absolut inte gett upp om mig själv, jag har ett liv som jag är jättenöjd med, jag har fått jobba mycket med mig själv för att komma dit men jag har bra stöd runtomkring mig av vänner, familj och min man, så nej jag är inte ensamstående. Så det handlar inte om att jag inte vill framåt, tvärtom. Men jag är som sagt även rädd för vad hon kan/kommer ställa till med och det gör det hela otroligt jobbigt.
  • Anonym (Jobbi­gt) Trådstartaren
    Visa endast
    Tor 16 maj 02:28 #9
    BernieLollo skrev 2019-05-15 21:44:51 följande:

    Jag sa upp kontakten med min EIPS-mamma förra året, först genom att blockera henne överallt. Sen fyllde hon min telefons röstbrevlåda så jag fick byta nummer. sen ringde hon mina kollegor och min man som till slut fick förklara varför jag inte ville ha kontakt. Hon låtsades vara förstående men fortsatte ringa honom då och då. Sen sökte hon jobb på min arbetsplats och jag fick förklara för chefen hur allt låg till. Sen kom gamla dokument/vaccinationskort med posten (?!) och när jag var utomlands var hon i orten där jag bor och "hade vägarna förbi". Ska sägas att vi har hav och typ 50 mil emellan oss.

    Jag vågar inte ens öppna dörren om det ringer på längre. Hon lät mig bli mobbad, misshandlad av min pappa, satte mig i skuld hos kronofogden och var fast i en sekt mina första 18 år men ändå är det jag som är världens sämsta människa och hora enligt henne. Kommer aldrig sluta vara rädd för att möta henne då jag också haft väldigt svårt att stå upp mot henne då man aldrig kan veta vart man har en sån.


    Usch! Hemskt att höra vad du varit med om! Men du är inte ensam och jag förstår dig och att du är rädd.

    Min mamma skulle kunna hitta på liknande, jag är helt säker på att hon skulle börja ta kontakt med människor runtomkring mig för att få kontakt med mig. Hon är verkligen helt gränslös! Jag har också funderat på att bara försvinna och aldrig höra av mig men jag vet att det inte är så lätt, hon släpper inte en.

    Jag är också enligt min mamma den hemska fastän hon precis som din mamma är den som utsatt en för en massa saker. Enda jag vill är att bli lämnad ifred, varför vill hon ha kontakt med mig när hon bara gör mig illa. Jag undrar om dom vet vad dom gör? Om dom vet hur dom sårar en? För enligt dom är allt ens egna fel. Hur kan dom inte se att det är deras fel? När ingen vill ha kontakt med en inser man inte någon stans att kanske är det en själv det beror på?
  • Anonym (Först­år)
    Visa endast
    Tor 16 maj 11:57 #10
    Anonym (Jobbigt) skrev 2019-05-16 02:15:50 följande:
    Alltså grejen är att jag gett upp om henne, jag vill inte ens försöka reparera vår relation, hon har gjort mig såpass illa. Sen absolut att jag säkert behöver terapi och prata med någon om allt jag varit med om. Men jag har liksom inte riktigt vetat hur jag ska ta tag i det. Känner att jag måste bli av med problemet (henne) först för att komma vidare, men visst skulle stöd från en psykolog kunna hjälpa en med det med kanske.

    Jag har absolut inte gett upp om mig själv, jag har ett liv som jag är jättenöjd med, jag har fått jobba mycket med mig själv för att komma dit men jag har bra stöd runtomkring mig av vänner, familj och min man, så nej jag är inte ensamstående. Så det handlar inte om att jag inte vill framåt, tvärtom. Men jag är som sagt även rädd för vad hon kan/kommer ställa till med och det gör det hela otroligt jobbigt.
    Men det är ju just det som psykologen kan hjälpa en med, att bli "av" med problemet. Alltså henne. O jag menar inte nåt om att försöka reparera er relation, utan enbart bearbeta det som är inom en själv, med psykologen. Det är ju det dom är till för! DOM hjälper en att ta tag i det. 

    Jag har också jobbat en massa med mig själv, min mamma har gjort som personens mamma ovan, efter jag sagt ifrån 1000 gånger ändå ringt o ringt o ringt. O när hon inte "fick tag" på mig så ringde hon mitt jobb, även kompisar o pojkvänner o till deras jobb osv. Det var ett helvete.

    Men som jag förstått på dig har du aldrig ens vågat säga ifrån till henne utan bara varit defensiv, o med precis DET behöver du hjälp. Med att våga säga ifrån!

    Eller fortsätt som hittills o bara fega ur.
  • Tor 16 maj 14:42 #11

    Jag lyckades enbart bryta med henne tack vare samtidigt psykologstöd, det var nog en stor del i att lyckas. Tycker dock du kan skita i inläggen från hen som "förstår" men uppenbarligen inte gör det. Det är inte DITT fel att din mamma är knäpp och behandlar dig illa, aldrig.

  • Anonym (Först­år)
    Visa endast
    Tor 16 maj 15:49 #12
    BernieLollo skrev 2019-05-16 14:42:11 följande:

    Jag lyckades enbart bryta med henne tack vare samtidigt psykologstöd, det var nog en stor del i att lyckas. Tycker dock du kan skita i inläggen från hen som "förstår" men uppenbarligen inte gör det. Det är inte DITT fel att din mamma är knäpp och behandlar dig illa, aldrig.


    Vad förstår jag inte, menar du?
  • Tor 16 maj 16:19 #13

    Självklart blir hon förbannad när du säger kanske men menar aldrig. Hur skulle du själv reagera på någon som beter sig så.

    Din mamma må vara toxic men det är ändå du som behover lära dig att säga nej, jag vill inte träffa dig eftersom jag inte mår bra av att umgås med dig.

    Det är tufft, men det finns ingen genväg.

  • Anonym (Jobbi­gt) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 19 maj 22:47 #14

    Nu har jag talat om för min mamma vad jag verkligen tycker, känner och mår. Jag skrev även ett brev, lättare att få med allt.

    Jag hade tränat på hur jag skulle lägga upp det, jag sa precis som jag kände och det kändes verkligen skönt. Jag ville inte beskylla och kasta en massa skit men jag förklarade hur hon fått mig att må och att jag gång på gång försökt men jag står inte längre ut.

    Jag fick den respons som jag förväntat mig. Hon inser som vanligt inte att hon gjort något fel, bara skyller ifrån sig. Fick massa sms efteråt och nu ska hon ta självmord. Jag kanske låter känslokall nu men jag är så trött på allt det här!


    AnnaSthlm skrev 2019-05-16 16:19:26 följande:

    Självklart blir hon förbannad när du säger kanske men menar aldrig. Hur skulle du själv reagera på någon som beter sig så.

    Din mamma må vara toxic men det är ändå du som behover lära dig att säga nej, jag vill inte träffa dig eftersom jag inte mår bra av att umgås med dig.

    Det är tufft, men det finns ingen genväg.


    Enda anledningen till att jag säger kanske, att jag inte vågar säga nej är för att jag faktiskt är rädd för henne. Nu väntar jag bara på vad hon ska göra då jag sagt emot henne. Jag FÖRSTÅR inte hur man inte låter någon vara som man ändå bara gör illa. Man måste tvinga sig på någon som inte vill, jag förstår inte!
  • Mån 20 maj 12:12 #15
    Anonym (Jobbigt) skrev 2019-05-19 22:47:06 följande:

    Nu har jag talat om för min mamma vad jag verkligen tycker, känner och mår. Jag skrev även ett brev, lättare att få med allt.

    Jag hade tränat på hur jag skulle lägga upp det, jag sa precis som jag kände och det kändes verkligen skönt. Jag ville inte beskylla och kasta en massa skit men jag förklarade hur hon fått mig att må och att jag gång på gång försökt men jag står inte längre ut.

    Jag fick den respons som jag förväntat mig. Hon inser som vanligt inte att hon gjort något fel, bara skyller ifrån sig. Fick massa sms efteråt och nu ska hon ta självmord. Jag kanske låter känslokall nu men jag är så trött på allt det här!


    Enda anledningen till att jag säger kanske, att jag inte vågar säga nej är för att jag faktiskt är rädd för henne. Nu väntar jag bara på vad hon ska göra då jag sagt emot henne. Jag FÖRSTÅR inte hur man inte låter någon vara som man ändå bara gör illa. Man måste tvinga sig på någon som inte vill, jag förstår inte!
    Fan vad starkt! Nu är den lätta biten gjord, den svåra kommer nu: att hålla fast i vad du sagt och att du inte vill låta henne få dig må dåligt mer. Och du ser ju själv, hon mår inte bra och hotar med självmord istället för att faktiskt prata igenom er relation som en vanlig person skulle gjort. Hon har ju byggt upp eran relation på att just vara otrygg, klart du är rädd, det är jag med för min mamma. Jag vet att hon är gränslös och skulle kunna göra VADSOMHELST för att få som hon vill. Hota med självmord, absolut. 

    För din skull, om du orkar, byt nummer, det där kommer äta upp dig. Jag bytte nummer alldeles för sent och fick se sms och höra meddelanden jag önskar jag aldrig sett och hört. Blandat med "förlåt" såklart också, men mest att jag var en fruktansvärd kall människa som inte vill ha kontakt med sin mamma. Och detta trots att hon fått veta att jag var sjukskriven och mådde pyton, det sket hon i, hon ville att jag skulle må ännu sämre för att hon mådde dåligt. En psykopat eller narcissist enligt min psykolog. 

    Vi kommer aldrig förstå dem, ge upp. De drivs inuti av något helt annat. De vill inte ha bra relationer, de vill bara utnyttja relationer som det passar dem. Det finns ingen tanke av hänsyn till någon annan hos en sån, bara fakead i så fall för att nå dit de vill. 

    Det värsta i äldre dagar var när jag ringde och meddelade att jag fått cervixcancer och skulle opereras (rädd och nervös, behövde stöd) och hennes reaktion blev: "Nääääää men gud, nu orkar jag inte med mer cancer i mitt liv, hur ska jag orka med det här? Kunde du inte hållit tyst."  (Ska sägas att hon själv inte haft cancer)
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll