Deadline fungerade bra för mig! Jag hade ett mångårigt förhållande som på många sätt var väldigt fint, men där vissa grundläggande skillnader i värderingar och inställning skapade problem. Det gällde saker som hur vi såg på vänner, våra uppväxtfamiljer, kommunikation etc. Periodvis pratade vi massor om detta och tyckte oss hitta lösningar, som i några månader blev bättre men sen sämre igen.

Till slut bestämde jag att om det inte känns bra om vid nyårsafton (vilket då var 4-5 månader bort) så lämnar jag. Den sista perioden var nästan den bästa för då behövde jag liksom inte kämpa och irritera mig på när min partner gjorde saker som inte gjorde mig lycklig. Han är/gör så, jag är/gör så, och jag mår inte bra av det.
Istället för som tidigare när det var en känsla av att någon av oss måste anpassa sig, förändra, kämpa, få oss kompatibla. Nyårsafton kom och det tog någon månad eller så innan jag en dag sa "jag vill göra slut".  Och då var jag nästan klar med sorgearbetet över relationen direkt.

Precis.

Och om jag skulle tvekat på att det var rätt beslut blev det så uppenbart den kvällen vi satt och pratade och jag sa att jag ville göra slut. Han sa typ "Va, varför det, vi har det ju jättebra?!"
Då hade vi knappt pratat med varandra, än mindre haft sex, eller pussats eller skrattat ihop på flera månader. Om det är en persons definition av att ha det bra är det verkligen inte något att bygga vidare på för min del, jag vill ha lite mer än så av en relation.

Det är mycket möjligt att han inte fattade, men det tror jag inte beror på att mina förklaringar brast utan att han helt enkelt såg på relationer och vad han förväntade sig av dem annorlunda än jag. Vi hade under många år haft många och långa diskusisoner, testat olika typer av kommunikationsvägar etc så jag tror nog inte att det fanns några rimliga fler sätt att försöka kommunicera utan att vi helt enkelt inte var kompatibla att leva ihop i en lång kärleksrelation.

Sist slänger du in en fråga om konflikter förstår jag det som och jag tror oftast att det är gemensamt skapade och inte bara en persons fel, även om det kan vara i varierande grad två parter eskalerar en konflikt/gräl/problem. Sedan finns det såklart extremfallen där en person kontrollerar och trycker ner den andra så att båda tror att det är bådas fel men det i själva verket i princip enbart är den enas fel, men i någorlunda normalfungerande mellanmänskliga relationer, även gällande exempelvis sykon eller vänner eller kollegor, har oftast alla inblandade någon del av ansvaret för hur konflikten utvecklar sig.