Leva med deprimerad

Utveckla dig lite

Personen jag lever med är deprimerad orkar inte och känner ingen glädje, förmår inte vara snäll. Jag blir bortstött men vet att han mår dåligt så vill hjälpa eller försöka vända det

Jag tycker faktiskt att du skall vända dig till en samtalsterapeut, för där kan du få asbra rådgivning för hur du som anhörig kan finnas där

Be honom söka till psyk. Där kan han få prata om sin depression. Och han kan få medicin om det krävs. Det går att remittera sig själv på 1177

Så länge han inte är mottaglig för hjälp kan du dessvärre inget göra..han måste vilja ha din el npn annans hjälp för att må bättre.

Du kan ju försöka prata med han om vrf han mår dåligt o sen hitta lösningar på det o är de riktigt illa får han uppsöka en vårdcentral el psyk för samtalsterapi alt. Medicin.

Tack för råden. Svårhanterligt

Du kan inte göra något om han inte vill. Jag har varit där. Gav det alldeles för mycket tid. Vill han inte så går det inte. Jag lämnade. Jättejobbigt. Vi var gifta med barn och hus. Det hjälpte inte heller, han mår fortfarande dåligt. Men barnen och jag mår bra nu. 

Bra för dig och barnen, vilken styrka. Hur gick det för honom, blev han sämre eller bättre av att du lämnade. Kan han umgås med barnen?

Jag lever med kronisk depression (dystymi), fråga vad du vill...

Så mycket kan jag säga redan nu att det aldrig, aldrig är partnerns fel. Orsakerna ligger mycket djupare än så, och är mycket mer komplicerad. Att partnern bara finns där, hjälper så mycket mer än ni stackars anhöriga tror, även om vi inte klarar av att visa det. Bara genom att finnas ger ni oss hopp.

Ibland är det rent kemisk obalans i hjärnan på oss som gör oss deprimerade, ibland är det upplevelser och dåliga erfarenheter; ofta är det en kombination - en enda röra. Men det är inget vi har valt själva, och utan professionell hjälp kan vi heller inte bli friskare.

Du går till vårdcentralen när din kropp är sjuk. Gå då till psyk med din partner när hens själ är sjuk. Depression är faktiskt en dödlig sjukdom - självmordstalen är hemska - men det är också en fullt behandlingsbar sjukdom. Det finns idag mycket bra mediciner, som INTE gör en till någon zombie eller förvränger personligheten, utan hjälper kroppen att hjälpa sig själv. Samtalsterapi i olika former är också effektiva; oftast vill man kombinera båda metoderna. Vi lever snart på 2020-talet och läkarvetenskapen har dock lärt sig ett och annat om hur människosjälen fungerar. Tvångströjorna är uppeldade, de ohyggliga institutionerna är rivna, den moderna psykiatrin är och borde vara lika självklar som vården av våra kroppar.

Sök hjälp. Och under tiden - bara finns där för din partner.

Han blev först lite bättre. Tror det var bra för honom att vara själv och att jag inte var där och tog allt ansvar. Barnen bodde varannan vecka. Men till slut klarade han inte av det. Barnen själva protesterade. De märkte att något var fel. Han fick hjälp av sjukvården, men kunde inte ta det till sig och självmedicinerade med alkohol. Så jag plockade hem barnen som inte mådde bra hos honom. Han blev sämre och sämre och gjorde sig ovän med alla. Han har nog bara sin mamma kvar som är djupare medberoende än vad jag någonsin var. Till slut flyttade han utomlands och jag fick ensam vårdnad. Han har ingen kontakt med barnen och han klandrar mig för det. Barnen är stora och han behöver inte gå genom mig för att ha kontakt med dem. Men det är ju praktiskt att ha något att skylla på. Han kom hem härom sistens men då ville inte barnen träffa honom. Jag pratar aldrig illa om honom inför barnen, tvärt om. Däremot har jag varit ärlig och öppen om allt han gjort och slätar inte över hans agerande som jag gjorde under många år som medberoende. 

Kan verkligen rekommendera att läsa på om medberoende. Jag visste att jag var det. Men det var väldigt skönt att läsa om det och förstå mer. Fick många insikter som till slut ledde till att jag lämnade honom. 

Jag har flertal ggr hört av mig till psyk som inte bryr sig, åtminstone känns det så. Inte fått ett enda svar. Har då skrivit kanske 10ggr att jag haft hemsk ångest och knappt stått ut. Det gör mig rädd. Så min syn på psyk är inte bra längre tyvärr. Däremot bup. Dom är enligt mig bättre. Men så fort man blir vuxen ska man klara sig själv. Det jag skrev med var att jag ville böhon skulle kolla läget ibland. Kolla hur det är med mig. Så kräver inte direkt mycket. Men nej. Ingen hjälper mig för det. Får bara vänta månader på att tex träffa läkare. Eller någon att prata med. Jag skriver dessutom bättre än pratar. Därför valde jag att skriva. Att då inte ena få ett svar känns skit.

När man är medberoende är enda sättet ut att bryta eller finns det något sunt sätt att förhålla sig till det?

Jag är ingen expert. Men när jag insåg att jag var medberoende insåg jag också att jag inte kunde göra något för att hjälpa honom. Så jag släppte mycket och tog inte längre ansvar för hans beteende eller konsekvenserna av det. I många år hade jag ju slätat över, hjälpt till, bortförklarat osv. Jag slutade med det. När hans flyktbeteende kickade in så följde jag inte med. Vill du åka hem så gör det, men jag och barnen stannar här. Han fick inte följa med på bröllop för jag visste att han troligen skulle bli för full och jag skulle behöva gå tidigare med honom. Jag försvarade inte honom inför familj, vänner eller barnen längre. Osv. osv.  Det funkade ju ett par år. Men sen kom jag ju fram till att jag vill inte leva på det viset, parallellt med någon annan. Kände mig så otroligt ensam trots att jag levde i en relation. Idag lever jag ensam men känner mig inte ensam längre.