Hur såg din/er livssituation ut när du/ni fick ert första barn? Inkomst, boende, förhållande etc?
Själv längtar jag efter barn men inser att jag måste vänta ett tag till. Jag & sambons bor i en liten etta och jag försöker spara som tusan till kontantinsatsen till större lägenhet, men det lär ta ett tag..
Vi var 30 respektive 40. En mitt uppe i karriären och en "färdig" med karriär. God ekonomi och lagom stor hyreslägenhet i stan samt sommarboende på annan ort.
När jag blev gravid med mitt första barn så var jag student, hann dock bli klar och arbeta ett par månader innan sonen föddes. Fick pga graviditeten ingen fast anställning och hade urusel fp. Pappan arbetade och hade låg lön, bråkade massor om pengar. Bodde i en fyra med låg hyra mitt i Bergsjön. Som vit ung kvinna är detta inget jag rekommenderar. Blev jagad av invandrare som kallade mig rasist och liknande när jag var höggravid. Resulterade i att efter sonen fötts så vågade jag inte gå ut alls själv med sonen utan kände mig otroligt inlåst. Var fl i nio månader innan vi flyttade tillbaka till Kristianstad, där jag fick ett fast jobb och pappan var hemma med sonen. Hade aldrig gjort om det med de förutsättningarna. Kan inte säga att jag ångrar det eftersom sonen är fantastisk men hade aldrig gjort om det.
Gifta
Hus
Båda fast jobb med bra inkomst
Sambo, tillsammans i fem år, körkort, tillsvidaretjänst.
Inkomst ca en halv miljon om året netto.
Bostadsrätt.
Har alltid varit glad över att vi haft det stabilt innan vi fick barn. Avundas inte dom som måste kämpa med sånt, det är jobbigt nog med barn.
Jag tycker att man ska vara lite ödmjuk inför det faktum att livet hela tiden ändras. När första barnet kom hade vi bägge bra jobb, hus och helt ok ekonomi. Innan barnet fyllt ett bodde vi hos svärmor, jag var uppsagd och sambon sjukskriven. Ytterligare ett år senare har jag nytt jobb, men sambon är utförsäkrad och går på rehabilitering. Vi bor i en fantastisk lägenhet och har kommit ikapp med ekonomin. Min poäng är att saker och ting inte alltid kan planeras in i minsta detalj.
19 år, fick sonen andra året på gymnasiet (bytte programm och fick gå om första året pga det). Bodde hemma, singel till sonen blev 1 men bodde hemma till sonen fyllde två då jag flyttade ihop med min nuvarande man (sen 12 år tillbaka). Hade extremt låga boendekostnader då jag fick bo gratis hemma (gick fortfarande gymnasiet så mina föräldrar ville inte att jag betalade något) fick ut underhåll, barnbidrag och fp plus att jag ibland jobbade extra på en resturang så fick ut kring 6-8000 i månaden varav jag sparade 4000. Tyckte jag levde ganska gott de två åren förutom att jag åkte på en mindre förlossningsdeprission. Hade tur och fick en fast anställning i en butik i samband med att jag flyttade ihop med min man. Idag är jag utbildad lärare och har 2 ungar till.
Sambos i ca 5 år. 2 fasta jobb på 100%, ca 1,4 milj i årsinkomst tillsammans. Bostadsrätt ca 100kvm, ny bil. Massor med ledig tid, så helt optimala förhållanden skulle jag säga.
Jag var 39, min man 42.
Dryga 40 000:- i var i månadslön. Bodde i en hyreslägenhet men flyttade ganska snart efter att barnet föddes.
Vi hade försökt få barn ett tag så var överlyckliga.
Vi var 30 resp 31 år. Varit sambo i elva år. Bodde i ett hus vi renoverat och hade två fasta inkomster samt två bilar när vi fick första barnet.