Ja ok, fast de var inte de förutsättningarna jag utgick ifrån. Vet jag om att den andra personen *redan är allergisk*, vilket lär komma på tal i ett rätt tidigt skede då typ hela mitt liv kretsar kring hundträning, så hade jag avvecklat det projektet rätt snabbt innan känslor blev involverade. Hade det dykt upp från ingenstans så hade vi väl fått vara särbos. Min hund hade inte trivts hos någon annan, punkt. Varenda gång vi låter någon familjemedlem (som hon alltså känt hela livet och umgåtts mycket med) passa henne om vi är iväg så ligger hon på dörrmattan och väntar, dag ut och dag in.
Kraven hade liksom varit orimliga att ställa på den nya familjen; hon får inte lämnas ensam överhuvudtaget, inga andra hundar, funkar inte speciellt bra med barn, vill inte bli klappad, hon ska tränas och tävlas i minst sex olika grenar fem dagar i veckan, enbart snälla metoder, försäkringen är svindyr, osv osv. Och det är alltså under förutsättningen att jag hade kunnat vara utan henne, vilket jag inte kan. ;)
LFF skrev 2019-05-17 07:59:07 följande:
Och när du får veta om allergin efter att ha varit tillsammans med en person i 1,5 år? Eller ska du kräva allergitest efter första dejten för att vara på den säkra sidan?
Det är en sak om man från början vet om att den andre är allergisk (min allergiske kusin och hans hästtokige ex var i den sitsen men de försökte i många år ändå, tror inte allergin var avgörande för att det tog slut) men att upptäcka det efter 1,5 år tillsammans är en helt annan grej.
Det är som när vi misstänkte allergi hos våra barn när vi hade hund. Jag är allergisk mot päls och pollen (ja, jag sket högaktningsfullt i min egen allergi när vi skaffade hund 11 år innan barnen kom), barnens pappa sannolikt mot pollen, mormor mot pollen, min kusin är multiallergisk etc. Det var inget snack om saken i det läget att vår hund i så fall skulle få flytta antingen hem till min mamma eller till hundens dagmatte som också älskade honom (och hade en dotter med familj som avgudade honom).
Att det ska vara så jäkla svårt att allergier kan finnas latent i kroppen men bryta ut plötsligt utan förvarning! Det är liksom inget man kan planera för! Min egen allergi startade med långvarig stress pga mobbning i skolan i början av tonåren. Mammas pollenallergi kom från ingenstans ett riktigt pollenår.
Och för den delen: När mitt ena barn var bebis och vi misstänkte pälsallergi så testade de även pollen och det visade ingen träff på det. Förra året fick han värsta reaktionen med kliande, svidande, röda ögon och helt galna nysningar. Då var han 4,5 år.