Ignoramus skrev 2019-05-17 07:00:35 följande:
Hade valt hunden; känslorna för partnern kommer onekligen att svalna lite nån gång under de kommande tio åren, medan kärleken till hunden endast kommer att växa ytterligare.
Alternativt leva som särbos då. Men jag hade nog aldrig ?tillåtit? mig själv att bli kär i en allergiker eftersom jag på förhand hade vetat hur omöjligt det skulle bli.
Och när du får veta om allergin efter att ha varit tillsammans med en person i 1,5 år? Eller ska du kräva allergitest efter första dejten för att vara på den säkra sidan?
Det är en sak om man från början vet om att den andre är allergisk (min allergiske kusin och hans hästtokige ex var i den sitsen men de försökte i många år ändå, tror inte allergin var avgörande för att det tog slut) men att upptäcka det efter 1,5 år tillsammans är en helt annan grej.
Det är som när vi misstänkte allergi hos våra barn när vi hade hund. Jag är allergisk mot päls och pollen (ja, jag sket högaktningsfullt i min egen allergi när vi skaffade hund 11 år innan barnen kom), barnens pappa sannolikt mot pollen, mormor mot pollen, min kusin är multiallergisk etc. Det var inget snack om saken i det läget att vår hund i så fall skulle få flytta antingen hem till min mamma eller till hundens dagmatte som också älskade honom (och hade en dotter med familj som avgudade honom).
Att det ska vara så jäkla svårt att allergier kan finnas latent i kroppen men bryta ut plötsligt utan förvarning! Det är liksom inget man kan planera för! Min egen allergi startade med långvarig stress pga mobbning i skolan i början av tonåren. Mammas pollenallergi kom från ingenstans ett riktigt pollenår.
Och för den delen: När mitt ena barn var bebis och vi misstänkte pälsallergi så testade de även pollen och det visade ingen träff på det. Förra året fick han värsta reaktionen med kliande, svidande, röda ögon och helt galna nysningar. Då var han 4,5 år.