Du träffar en ny partner och ni har det kanon tillsammans. Han eller hon är verkligen din stora kärlek och det känns som ni är gjorda för varandra. Men partnern är allergisk mot din hund. Vad skulle du göra?
* ingenting, vara särbos
* ge bort hunden
* hitta ny partner
* avliva hunden
Hade valt hunden; känslorna för partnern kommer onekligen att svalna lite nån gång under de kommande tio åren, medan kärleken till hunden endast kommer att växa ytterligare.
Alternativt leva som särbos då. Men jag hade nog aldrig ?tillåtit? mig själv att bli kär i en allergiker eftersom jag på förhand hade vetat hur omöjligt det skulle bli.
Jag är själv allergisk och har hund. det finns mediciner.
Jag skulle välja bort partnern faktiskt.
Omplacera hunden helt klart. Säg att den är typ fem år gammal. Den kommer få leva lyckligt i typ sju år hos någon annan som kommer älska den lika mycket som du. Din nya partner kan du leva med hela livet och det är inte helt enkelt att hitta en ny.
Jag hade försökt omplacera till någon jag känner eller åtminstone bor i närheten så jag kan träffa hunden och kanske passa den ibland.
Ja ok, fast de var inte de förutsättningarna jag utgick ifrån. Vet jag om att den andra personen *redan är allergisk*, vilket lär komma på tal i ett rätt tidigt skede då typ hela mitt liv kretsar kring hundträning, så hade jag avvecklat det projektet rätt snabbt innan känslor blev involverade. Hade det dykt upp från ingenstans så hade vi väl fått vara särbos. Min hund hade inte trivts hos någon annan, punkt. Varenda gång vi låter någon familjemedlem (som hon alltså känt hela livet och umgåtts mycket med) passa henne om vi är iväg så ligger hon på dörrmattan och väntar, dag ut och dag in.
Kraven hade liksom varit orimliga att ställa på den nya familjen; hon får inte lämnas ensam överhuvudtaget, inga andra hundar, funkar inte speciellt bra med barn, vill inte bli klappad, hon ska tränas och tävlas i minst sex olika grenar fem dagar i veckan, enbart snälla metoder, försäkringen är svindyr, osv osv. Och det är alltså under förutsättningen att jag hade kunnat vara utan henne, vilket jag inte kan. ;)
Och när du får veta om allergin efter att ha varit tillsammans med en person i 1,5 år? Eller ska du kräva allergitest efter första dejten för att vara på den säkra sidan?
Det är en sak om man från början vet om att den andre är allergisk (min allergiske kusin och hans hästtokige ex var i den sitsen men de försökte i många år ändå, tror inte allergin var avgörande för att det tog slut) men att upptäcka det efter 1,5 år tillsammans är en helt annan grej.
Det är som när vi misstänkte allergi hos våra barn när vi hade hund. Jag är allergisk mot päls och pollen (ja, jag sket högaktningsfullt i min egen allergi när vi skaffade hund 11 år innan barnen kom), barnens pappa sannolikt mot pollen, mormor mot pollen, min kusin är multiallergisk etc. Det var inget snack om saken i det läget att vår hund i så fall skulle få flytta antingen hem till min mamma eller till hundens dagmatte som också älskade honom (och hade en dotter med familj som avgudade honom).
Att det ska vara så jäkla svårt att allergier kan finnas latent i kroppen men bryta ut plötsligt utan förvarning! Det är liksom inget man kan planera för! Min egen allergi startade med långvarig stress pga mobbning i skolan i början av tonåren. Mammas pollenallergi kom från ingenstans ett riktigt pollenår.
Och för den delen: När mitt ena barn var bebis och vi misstänkte pälsallergi så testade de även pollen och det visade ingen träff på det. Förra året fick han värsta reaktionen med kliande, svidande, röda ögon och helt galna nysningar. Då var han 4,5 år.
Ja ok, fast de var inte de förutsättningarna jag utgick ifrån. Vet jag om att den andra personen *redan är allergisk*, vilket lär komma på tal i ett rätt tidigt skede då typ hela mitt liv kretsar kring hundträning, så hade jag avvecklat det projektet rätt snabbt innan känslor blev involverade. Hade det dykt upp från ingenstans så hade vi väl fått vara särbos. Min hund hade inte trivts hos någon annan, punkt. Varenda gång vi låter någon familjemedlem (som hon alltså känt hela livet och umgåtts mycket med) passa henne om vi är iväg så ligger hon på dörrmattan och väntar, dag ut och dag in.
Kraven hade liksom varit orimliga att ställa på den nya familjen; hon får inte lämnas ensam överhuvudtaget, inga andra hundar, funkar inte speciellt bra med barn, vill inte bli klappad, hon ska tränas och tävlas i minst sex olika grenar fem dagar i veckan, enbart snälla metoder, försäkringen är svindyr, osv osv. Och det är alltså under förutsättningen att jag hade kunnat vara utan henne, vilket jag inte kan. ;)
Det hade inte blivit något förhållande. Eftersom jag hade hunden från början och killen redan början måste varit allergisk.
Väldigt vanligt och sorgligt att folk gör sig av med sina hundar och skyller på allergi.
Hade valt hunden; känslorna för partnern kommer onekligen att svalna lite nån gång under de kommande tio åren, medan kärleken till hunden endast kommer att växa ytterligare.
Alternativt leva som särbos då. Men jag hade nog aldrig ?tillåtit? mig själv att bli kär i en allergiker eftersom jag på förhand hade vetat hur omöjligt det skulle bli.
Statistiskt sett lär du leva längre med hunden än med sambon ;) då kan man ju flytta ihop när hunden inte finns mer, är det sann kärlek dör relationen inte av att leva som särbos i några år...
Nej den kommer troligtvis inte växa för hunden lär dö inom tio år... Hennes livs kärlek är förhoppningsvis just det. Kärlek för livet.
Det hade inte blivit något förhållande. Eftersom jag hade hunden från början och killen redan början måste varit allergisk.
Väldigt vanligt och sorgligt att folk gör sig av med sina hundar och skyller på allergi.