Gör jag fel som stannar?

Precis som ovan säger; barn hör mer än vad man tror, de ser och hör hur han behandlar dig, de hör era diskussioner och bråk. Jag läste någonstans (stora boken om barn?) att all forskning visar att barn mår bättre av lyckliga separerade föräldrar än av föräldrar som bråkar och stannar kvar p.g.a barnen. En separation med barn är aldrig något man vill, men ibland är det nödvändigt!

Mitt råd är att redan nu förbereda en eventuell flytt: spara de pengar du kan, ställ dig i bostadskö, kolla upp dina rättigheter o.s.v.

För det här låter som en man som inte vill ha ett familjeliv, som har slutat älska dig och tänker mest på sig själv. I en kärleksfull relation så stâller man upp på varandra. 

Hade min sambo fått veta att jag måste åka till akuten så hade han blivit orolig - inte arg.

Tack för ditt råd! Mina föräldrar är skilda och jag om någon är glad för det så egentligen vet jag ju också vad som är bäst. Men jag har en liten förhoppning om att det är tröttheten och stressen som småbarnsåren innebär som gör att situationen är som den är. Därför hade det varit intressant att veta om någon varit med om något liknande men där det faktiskt blivit bättre? Jag vill absolut inte att barnen ska ta efter beteendet och därför förstår jag att tiden är knapp. Jag gör precis som du säger under tiden, förbereder mig på en separation och flytt.

Ingen som varit i liknande situation? Läser andra liknande trådar och funderar mer och mer på om han är utbränd/ deprimerad...

Ingen som varit i liknande situation? Läser andra liknande trådar och funderar mer och mer på om han är utbränd/ deprimerad...

Du skriver ju att ni redan ganska tidigt i relationen hamnade i konflikt med varandra? Så varför försöker du nu förklara hans beteende med depression och utmattning i stället för att fundera på om han helt enkelt är en vanlig skitstövel?

Oavsett diagnos eller ursäkt/undanflykter så är hans beteende inte okej nånstans.

Det här är er bedrövliga vardag och du är skyldig att göra något konkret åt det eftersom han inte gör det.

Inte lätt att utläsa det av det du skrev.

"Ganska tidigt i relationen så blev det tydligt att vi lätt hamnar i konflikt. Det kan röra sig om obetydliga små saker men när jag inte tycker som min partner så har han svårt att behålla humöret och det slutar ofta med att han slänger ur sig kränkande kommentarer som att jag är värdelös, dum i huvudet och ska hålla käften."

Men bra att det tycks ordna sig då. Själv tycker jag att det låter oerhört konstigt att familjerådgivaren som ni tydligen gått hos i några år skulle ha missat att han är deprimerad och utmattad. Vad har den rådgivaren för kompetens?

Hur som helst, oavsett vad han eventuellt lider av eller inte, tycker jag att du ska plocka bort barnen ur den destruktiva miljön tills dess att han "mår bättre".

Självklart vill jag ju någonstans tro att han inte är en skitstövel och hoppet är det sista som överger en. Att vi tidigt hamnade i konflikter är en sak, vi är olika som personer och det tycker jag att man kan vara i en relation. Men det sättet han agerar på har bara blivit värre med åren och jag kan inte minnas att dom kränkande kommentarerna fanns där i början. Då skulle jag ha tagit mitt pick och pack och dragit. Nu är situationen mer komplex med barn. Jag har faktiskt nu läst på om utmattningssymptom och depression och han uppfyller alla symptom, alla!!! Jag ska försöka lägga fram det på ett fint sätt, kanske bäst hos vår familjerådgivare, och kräva att han söker hjälp.

Min partner och jag har varit ett par i snart fem år. Ganska tidigt i relationen så blev det tydligt att vi lätt hamnar i konflikt. Det kan röra sig om obetydliga små saker men när jag inte tycker som min partner så har han svårt att behålla humöret och det slutar ofta med att han slänger ur sig kränkande kommentarer som att jag är värdelös, dum i huvudet och ska hålla käften. Han pratar gärna med sina föräldrar om vår relation och till följd av det så har dom fått en något felaktig bild av mig. Självklart har han rätt att uttrycka saken ur sin synvinkel och jag förstår att man behöver prata av sig ibland men det blir fel när jag inte får berätta min version samt att han ofta utelämnar de för mig avgörande detaljerna om just de kränkande kommentarerna.

Sedan några år tillbaka går vi till och från till en familjerådgivare och jag har tagit upp situationerna med de kränkande kommentarerna där och nu har de faktiskt minskat. Men relationen känns ändå inte bättre. Även om han utelämnar kommentarerna så känner jag ändå av i stämningen vad han tycker och han har väldigt svårt att respektera att jag har en annan åsikt än honom. Ibland känns det som han ska tycka tvärtemot mig bara för att just tycka tvärt emot.

Jag känner inte heller att han bryr sig om mig. Han är överhuvudtaget inte intresserad av att prata om mig utan antingen pratar vi om han och hans jobb, vilket han brinner för, eller så sitter han upptagen med sin mobil.

För några veckor sedan så inträffade en händelse där jag efter kontakt med sjukvårdsrådgivningen blev ombedd att ta mig till en akutmottagning. Vi har två barn och jag hade ingen bil som vi kunde åka i, då min partner har den på jobbet. Jag ringde honom för att fråga om han kunde hjälpa mig på något sätt, komma hem och köra mig eller bara ta barnen så jag kunde ta bilen själv. Som jag misstänkt redan innan jag ringde så blev han väldigt irriterad och han tyckte inte att han hade tid. Jag kontaktade därför en läkare via appen Kry och även där fick jag svaret att jag måste ta mig till en akutmottagning. Jag ringde min partner som motvilligt åkte hem. När han kom in genom dörren så bad han mig sticka direkt, just med det ordet, stick. Hans sätt stressad mig till den nivån att jag kände att det är bättre att jag själv fixar en taxi och tar med mig barnen. Jag säger att vi får lösa det så och han åker tillbaka till jobbet. Det visar sig omöjligt att få tag på en taxi som kan köra bägge barnen och därför tar jag mig inte längre än till närmsta vårdcentral med buss. Även där får jag träffa en läkare som säger att jag måste åka till akutmottagningen. De ordnar med en sjuktransport till mig och fixar även återresa. Det kändes så kränkande på något sätt att min partner över huvudtaget inte brydde sig och hans enda kommentar när han kom hem var att, det var inget fel på dig va?

För mig känns det inte som han älskar mig längre när han behandlar mig på det sätter och jag funderar såklart på att lämna honom. Men eftersom vi har två barn vill jag inte heller ta ett förhastat beslut. Finns det någon annan som varit med om något liknande och där det faktiskt blivit förändring? Eller får jag räkna med att detta bara är början på slutet?