Respektlöst bemötande

Så gör min sambo också. När jag tagit upp att han gör det typ 100 ggr per dag så drar han upp att jag inte svarat (pga inte hört/varit mkt upptagen med barnen) någon enstaka gång och säger att jag också gör så...

Jag tycker också det är jobbigt och han gör inte så mot andra. Misstänker att han anstränger sig mer med andra och helt enkelt tycker vardagligt småprat är meningslöst. Jag tycker det är jätteviktigt, för att liksom känna av varandra och skapa närhet i vardagen.

För det här händer bara när vi pratar om tex såna exempel som du nämnde eller kanske "åh idag hade jag en så jobbig dag på jobbet". Aldrig om vi har en djup filosofisk diskussion om ngt han tycker är intressant.

Jag funderar över om hans svar spelar roll för dig. Jag menar, lyssnar du på vad han säger?
Tex "ska vi fixa en lyxigare frukost imorgon?", och han svarar "Nej, jag tror inte jag har lust med det".
Försöker du då komma med diverse argument för hur mysigt det skulle vara, och övertalar honom att säga "ok", eller nöjder du dig med att han inte vill, och så släpper ni det?

Det skulle ju kunna vara en anledning att inte svara. "Det spelar ingen roll vad jag säger/tycker, det blir som hon vill ändå".

Jag håller dock med att han BORDE svara, och allra minst ett "hummande" som betyder "jag hör dig".

Om han säger nej så fixar JAG frukosten. Mannen har inte sista ordet. Ett sånt förhållande skulle jag aldrig ha, där jag är ett passivt mähä som rättar mig efter hans åsikter.

Att inte tycka samma sak innebär inte att man kan tiga, tycker jag. Man svarar. Jag har faktiskt börjat göra samma sak mot honom på sista tiden och så henskt som det låter har han börjatvfå stressymtom. Det är psykisk misshandel på ett sätt aty undvika att svara när någon tydligt pratar med en. Men i en relation verkar det vara ok?...

Så tråkigt beteende. Jag har frågat honom vad han tror att hans kompisar skulle tycka om han var lika mot dem. Han bara tittar på mig och säger inget.

Nej, det verkar du ha.

Varför fråga om hans åsikt inte betyder något för dig? Jag tror faktiskt  jag förstår honom lite mer nu, när jag läser ditt inlägg.

Vad ska han svara då, du ska ju ändå ha sista ordet...

Jag förmodar att hans kompisar respekterar vad han säger och vice versa, och finns ju inte behovet.

Det händer ibland att jag inte heller svarar direkt om jag får en fråga. Särskilt inte  om jag håller på med något eller är fokuserad på något. Men då säger jag å.a.s "vänta två sekunder, är du snäll" eller dylikt.

Jag blev så i min förra relation. Detta berodde på att mina svar alltid var "fel" eller inte dög åt min partner. Oavsett vad jag tyckte var det fel om han inte var av samma åsikt. Då började ett ändlöst argumenterande och övertalningsförsök från hans sida för att få mig att ändra åsikt. Och jag orkar inte med sådant så till slut blev jag en tyst, grå mus som aldrig sa min åsikt. Och då blev han sur för att jag aldrig sa vad jag tyckte och oftast inte gav min syn på saken. Lät honom hållas och göra som han ville, det var lugnast så.

I min nuvarande relation har även min åsikt utrymme och jag, som efter 15 år med mitt ex, ärligt hade börjat tro att jag inte hade några åsikter har vågat börja prata igen. Min partner respekterar både mig och mina åsikter till 100% och delar vi inte en åsikt kompromissar vi och håller oss till något mitt emellan, eller också gör vi som den andre vill om något är väldigt viktigt för den andre. Vi har varit tillsammans i nästan 1,5 år och aldrig grälat.

Min man brukade också bete sig så. Vi hade otaliga gräl om saken. Han påstod att han inte hörde mig trots att jag var precis bredvid. Jag tycker det känns hemskt att bli ignorerad på det sättet, framför allt av den som ska vara mig närmast.

Det är först för ett par år sen som han slutat. När vårt första barn gjorde likadant så gick det äntligen upp ett ljus för honom..Min man reagerade precis som jag gjort, han tyckte det var frustrerande och kände sig förminskad. Han insåg att det inte är ett acceptabelt beteende.

Jag förstår att du vill leva i en relation där mannen bestämmer och kvinnan lyder men alla är inte från 1800- talet.

Fast så resonerar någon med NPF...

Man småpratar och svarar även om svaret inte är avgörande.

Om någon säger"vad fint väder det var idag" så svarar man, även om det är självklart. Det är socialt småprat.

Intressant att han fick smaka på egen medicin!