Jag och en man i min närhet är så rätt för varandra, vi bara vet det! Och känner man så tror jag att det är så, en känsla som inte går att beskriva. Dessvärre är han inte beredd att lämna det han byggt upp under många år... Det gör ont att han väljer fel!
Hur vet du att ni är rätt om han ändå väljer bort dig? Tror du inte att det finns någon som är mer rätt för dig, en som väljer dig och bara dig?
Om man med säkerhet VET att man är rätt väljer man väl varandra, annars kanske det inte är rätt ändå?
Oj, en tråd med fler som ställer sig samma frågor som jag. Otroligt skönt på ett sätt, men lika tråkigt på ett annat.....
Hoppas jag får vara med och bolla tankar med er. Är i desperat behov av det!
Min man och jag träffades för 10 år sedan, vi är idag gifta med barn. Jag har gett mycket av mig själv för vår relation, om jag inte gjort det skulle vi inte varit tillsammans. Jag tvekade om den här relationen var rätt, magkänslan sa nej. Men jag valde ändå att ta vår relation vidare, naivt nog tänkte jag att det löser sig när vi får barn och blir en "riktig" familj.
Min man och jag kan inte kommunicera med varandra. Nu pratar vi typ aldrig med varandra. Jag känner noll attraktion och lust, vi har sex ibland, jag ställer upp för jag står inte ut med hur han blir när jag har nekat honom några veckor. Extremt destruktivt för min del, det leder ju bara till ännu mindre lust och ogillande mot honom.
Och så klart, här kommer den där otroligt olämpliga twisten:
För något år sedan träffade jag en annan man, det var som att blixten slog ner. Jag har aldrig någonsin känt sådan attraktion till en annan människa. Han får mig att smälta, mina känslor stormar helt vilt, jag vill inget annat än att få vara nära honom.
Vi har träffats några gånger under året, aldrig själva och inget har hänt. Jag tror att mina känslor är besvarade men han håller behörigt avstånd från mig och har inte gjort några närmanden alls.
Mina känslor för den andre är berusande, förhäxande och jag kämpar för att försöka hålla dem schack för att kunna göra nyktra val över min nuvarande relation med det är omöjligt.
Jag vet knappt vad som är upp eller ner, vilka känslor är riktiga? Hur vet man?
Jag vägrar vara den som lämnat en karl för en annan.
Ska jag avsluta min relation så är det för min skull. Men det är så mycket känslor och förtvivlan blandat med olämplig attraktion, osäkerhet och rädsla för att ta fel beslut.
Tanken på att vara den som förstör mina barns familj krossar mig. Men samtidigt kan Vi inte leva såhär, jag mår skit och det påverkar ju hela familjen.
Många bra och intressanta svar i denna tråd på en fråga som inte är lätt.
Ni som skriver att det går hyfsat lätt när man är rätt för
varann. Är det verkligen så. Har inte alla relationer sina svårigheter som liksom prövar en när man tagit sig igenom förälskefasen!? Och om då tänker att det inte bör finnas större problem är det inte risk att man lämnar innan kärleken djupnar?
Jag har alltid tänkt att man bör kämpa först innan man ger upp. Men i ärlighetens namn brottas jag själv med samma fråga som TS ställer. Efter många år som gift kan jag konstatera att mitt äktenskap har gått lite upp och ned. När vi tagit oss igenom en nedgång har vi haft det bra. Just nu är det en nedgång som varat i över ett halvår. Detta i kombination med att jag insett att det var flera år sen jag eg tände på min man ordentligt. Jag är också en av dem (har sett andra skriva det i tråden) som ställt upp på sex för husfridens skull. Jag har alltid haft problem med vissa egenskaper hos min man. Jag tycker att ju äldre vi blir så blir dessa egenheter värre. Detta tillsammans med
att det är jag som det huvudsakliga ansvaret för allt praktiskt och för barnen. När vi har sex så är det ok men det finns aldrig någon tid eller fokus på min njutning. Nu har jag nått en punkt där jag inte vet om jag har stannat i alla dessa år för trygghetens skull. Jag har också tänkt att jag aldrig kan få någon annan och gräset sannolikt inte är så mkt grönare någon annanstans. Saken kompliceras förstås av att jag plötsligt träffat en annan man som jag är attraherad av och tänder på och då plötligt förstått att det inte är så att jag helt saknar sexlust. Det är bara det att jag inte tänder på min man. Men att lämna en lång och trygg relation när man har barn ihop är inte lätt.
Då blir du ju ändå bortvald så att säga. För någon annan. Är ni då verkligen rätt för varandra?