Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Tack för dina tankar. Ekonomiskt är det inga problem så sätt för min del. Visst kommer inte någon av oss ha råd att bo kvar där vi bor om vi skulle gå isär och det känns tungt men sådanna praktiska frågor känns ändå rätt så irrelevanta i förhållande till bådas välmående i relationen. Det du skriver om attraktion är nog mer avgörande i mitt fall. Där känner jag verkligen att jag saknar något.

Alltid lika kul se dessa trådar, känns som typiskt kvinno-frågeställningar. Och sedan kommer det alltid lika fort de som säger "när det är rätt så är det rätt". 

1.) Kärlek är väl ett val. Har du det mer bra än dåligt, och du känner attraktion för mannen så är det väl övervägande bra? Är gräset alltid grönare på andra sidan? Kanske skall vattna det lite själv där du är istället för gå runt tveka? Du vet sanningen kring din egna situation innerst inne. Lyssna på ditt inre.

2.) Ni som alltid skriver att det "inte skall behöva kämpas/tvekas" om det är rätt, för att ni minsann hittat rätt 20 år senare. Inser ni att ni kanske själva förändrats med åren? Att andra kanske INTE är som ni? Att vissa kanske har en personlighet där dom ibland tvekar oavsett vad? Det jag menar är att man ibland kanske skall tänka ett steg längre än att ens egna erfarenheter är andras självklarheter. Var lite mer ödmjuka inför att alla relationer är olika, och att era erfarenheter kanske inte per definition är facit för precis alla andra.

Folk måste sluta jämföra sig så mycket med andra, och börja tänka själva. Kärlek är ett val, du gör valet. Ingen annan av oss här inne kan göra valet åt dig/ge särskilt bra råd, med den lilla del av information som du gett. Och konsekvenserna av att låta oss ge dig råd, när alla här inne försöker jämföra "din" situation med "sin" kan vara ödesdiger för dig, och de personer som är runtomkring dig. 

Lyssna på dig själv mer.

Alltid lika kul se dessa trådar, känns som typiskt kvinno-frågeställningar. Och sedan kommer det alltid lika fort de som säger "när det är rätt så är det rätt". 

1.) Kärlek är väl ett val. Har du det mer bra än dåligt, och du känner attraktion för mannen så är det väl övervägande bra? Är gräset alltid grönare på andra sidan? Kanske skall vattna det lite själv där du är istället för gå runt tveka? Du vet sanningen kring din egna situation innerst inne. Lyssna på ditt inre.

2.) Ni som alltid skriver att det "inte skall behöva kämpas/tvekas" om det är rätt, för att ni minsann hittat rätt 20 år senare. Inser ni att ni kanske själva förändrats med åren? Att andra kanske INTE är som ni? Att vissa kanske har en personlighet där dom ibland tvekar oavsett vad? Det jag menar är att man ibland kanske skall tänka ett steg längre än att ens egna erfarenheter är andras självklarheter. Var lite mer ödmjuka inför att alla relationer är olika, och att era erfarenheter kanske inte per definition är facit för precis alla andra.

Folk måste sluta jämföra sig så mycket med andra, och börja tänka själva. Kärlek är ett val, du gör valet. Ingen annan av oss här inne kan göra valet åt dig/ge särskilt bra råd, med den lilla del av information som du gett. Och konsekvenserna av att låta oss ge dig råd, när alla här inne försöker jämföra "din" situation med "sin" kan vara ödesdiger för dig, och de personer som är runtomkring dig. 

Lyssna på dig själv mer.

Andiie­87: Säkert är det så, du måste ju ha frågeställningar för att kunna få svar. Men är helt säker på att det är av yttersta vikt vad man lägger fram för frågor, och fakta runt omkring ens situation. Om de som skall svara inte känner till din unika situation, så blir svaret inte av sådant att det "ger dig något vettigt svar" som frågeställare.

Om de som svarar utgår från sig själva, och inte frågeställarens situation så är det allt annat än vettigt. Och då kan man lika gärna ställa de frågeställningarna "själv". Så länge man reflekterar över sin situation och inte bara "sitter still i båten". Vilket kanske är alternativet som radio-experterna tänker sig som motsats.

Det vettigaste är väl att använda sig av en, två väldigt nära vänner / eller personer man vågar öppna upp sig helt mot. Som man vet är mån om ens "bästa". Och som vet om ens personlighet, övriga livspussel. Och även kanske faktiskt vill ditt bästa (långt ifrån alla som vill det).

Sista svaret i denna tråden för mig, vill inte "svärta ner". Men tycker TS bör reflektera själv, och med folk som känner denne, och dennes situation. Eller öppna upp sig aningen mer för att få mer vettiga råd. Det är hyfsat stora saker. Relationer är bland det viktigaste vi har, och påverkar folk.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.