Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

Alltid lika kul se dessa trådar, känns som typiskt kvinno-frågeställningar. Och sedan kommer det alltid lika fort de som säger "när det är rätt så är det rätt". 

1.) Kärlek är väl ett val. Har du det mer bra än dåligt, och du känner attraktion för mannen så är det väl övervägande bra? Är gräset alltid grönare på andra sidan? Kanske skall vattna det lite själv där du är istället för gå runt tveka? Du vet sanningen kring din egna situation innerst inne. Lyssna på ditt inre.

2.) Ni som alltid skriver att det "inte skall behöva kämpas/tvekas" om det är rätt, för att ni minsann hittat rätt 20 år senare. Inser ni att ni kanske själva förändrats med åren? Att andra kanske INTE är som ni? Att vissa kanske har en personlighet där dom ibland tvekar oavsett vad? Det jag menar är att man ibland kanske skall tänka ett steg längre än att ens egna erfarenheter är andras självklarheter. Var lite mer ödmjuka inför att alla relationer är olika, och att era erfarenheter kanske inte per definition är facit för precis alla andra.

Folk måste sluta jämföra sig så mycket med andra, och börja tänka själva. Kärlek är ett val, du gör valet. Ingen annan av oss här inne kan göra valet åt dig/ge särskilt bra råd, med den lilla del av information som du gett. Och konsekvenserna av att låta oss ge dig råd, när alla här inne försöker jämföra "din" situation med "sin" kan vara ödesdiger för dig, och de personer som är runtomkring dig. 

Lyssna på dig själv mer.

Har liknande erfarenhet som Plupp73. Har ett par längre förhållanden bakom mig, det senaste på 15 år med barnens far. Vi älskade varandra och hade definitivt en glöd mellan oss, men det negativa i förhållandet överskuggade alltför ofta det positiva. Separationen tog hårt på oss båda och vi försökte leva tillsammans en gång även skilsmässan. Det gick en tid och sedan var det samma problem igen.

Jag levde ensam i många år innan jag träffade min nuvarande. Och nu känns allt så väldigt rätt! Inga problem och vi grälar aldrig. Jag får plats i relationen (detta fick jag inte med mitt ex) och min nuvarande är väldigt lugn, omtänksam och kärleksfull i vardagen. Vi har ett lugnt och stabilt liv och allt fungerar bra trots att båda har barn att ta hänsyn till.

Visst har min nuvarande också brister som ibland gör mig ledsen, men inget jag inte kan leva med. Ingen människa är felfri och jag tänker att man får fundera över vilka brister man kan acceptera och inte. Jag har valt att acceptera min nuvarande killes små brister och fel då helheten i vårt förhållande är så bra. Relationen ger helt enkelt mer än den tar och det känns som att det är värt att satsa på det vi har. Trodde i många år att jag och mitt ex var menade för varandra då kärleken fanns trots att inget annat fungerade i långa perioder, har dock insett att så inte var fallet.

Exakt. I mitt fall blev det så tydligt vilka motsatser vi var som personer. Den klassiska problematiken kring att kvinnan (jag) gör mest har spelat en stor roll och tyvärr har jag totalt förlorat respekten för min man. Jag hade ärligt talat tvivel på att han var den rätta innan bröllopet. Men det var inget jag tog på allvar, det var mer som att jag ställde frågan till mig själv som en kontroll på att han var den rätta. Då var svaret att jag inte såg ett liv framför mig utan honom. Nu i efterhand, när man som alltid är efterklok, var det ett dåligt beslut. Samtidigt ångrar jag ingenting. Utan honom och våra år ihop så hade jag inte haft det jag har idag, inkl vår son. Sen är det precis som jag skrev tidigare precis samma tankar som snurrar i mitt huvud som du skrev i din ts. Är gräset grönare på andra sidan? Osv... Den praktiska och ekonomiska biten är helt klart också något jag tänker mycket på och även det dåliga samvetet gentemot min son och min man. Om jag beslutar mig för att lämna kommer jag krossa vår familj och det har aldrig någonsin funnits i min världsbild, att jag skulle gå igenom en skilsmässa och mitt barn bli ett skilsmässobarn. Sen är jag för feg. Hur vågar jag ta steget? Bara att tänka tanken känns skrämmande men samtidigt så lockande. Om jag ens skulle ta ett sådant beslut. För återigen kommer då tvivlet kring om det är RÄTT beslut. Hur vet jag det? Det bara snurrar runt runt runt. Väldigt intressant tråd att följa, hoppas det kan ge mig/oss några svar el åtminstone ledtrådar!

Jag kom att tänka på att när man träffas och blir ihop så är ju partnern en person med personlighet och attraktion. Om attraktionen tar slut så är bara personligheten kvar. En god vän helt enkelt.

När sexet uteblir så har jag märkt att man blir expert på att leta tillfällen för tillfredställelse. En favorit var: gå ut till bilen och vänta jag kommer snart eller jag ska bara gå och hämta något jag glömde vänta här eller kan inte du gå till ica och köpa lite mjölk ta med dig barnen.

I mina förhållanden så vill jag ha närhet och sex. Det och att man är snälla mot varandra. Att man kan prata och förstå varandra. Att man är på samma våglängd. Att man kan skratta. Att man längtar. Att man vill berätta. Att man vill dela med sig. Höra rösten. Att man vill ta på varandra. Kyssa varandra. Ha lust till sex.

Det är så jag vet.

Förstår utifrån din tolkning som att du förstod det som att jag menade det som att man per automatik "måste" fråga folk man känner i verkligheten, och inte oberoende på nätet. Var inte så jag menade, utan tror tvärtom vi tycker ganska lika. Aldrig tyckt tvärtom som dig. Det jag menar är att för att få goda råd, och ge goda råd så måste man vara insatt. Ge en större bild. Tycker mig se i tråden att folk öppnat upp sig betydligt mer nu, och delger känslor. Och då blir det så mycket mer konkret. 

Ibland finns en tendens att vissa (enligt mig!) slänger ut sig floskler på för lite information. Och är man känslomässigt påverkad, så är det lätt "dras med i en negativ spiral".

Det jag menade med mitt resonemang är att det ibland kanske är som så att de som står en nära redan har en fördel då de "känner" sig ens historia/relation, utan få en backround-historia. Och att det därför blir mer opartiskt, eftersom de vet situationen runt omkring och även kanske vet ditt "känsloläge". Men precis som du säger utesluter inte det ena det andra, så länge folk gör det vettigt på nätet. Precis som faktiskt många gör!

Ingen skall behöva stanna i en relation som inte fungerar, där inte båda parterna jobbar för det bästa för individerna, men även som ett enhetligt par. Hoppas på det bästa för alla.

Man hamnar lätt i o-symbios när man inte kommunicerar. När man kanske börjar ta en för givet. När man inte ser de saker som ens partner gör för en. Uppskattar det. Och när ens partner inte heller ser det som man själv gör. Man tappar bort sig själva ganska fort. Sex är viktigt. Närhet är viktigt. Och att ta vara på möjligheter att ha roligt ihop. Finnas där för varandra. Ibland är förhållandet bortom räddning, men ibland så skall man kanske sätta sig ner långt innan det går för långt. Ta hjälp innan det går "för långt", och känslorna är passé. Men jag vet, det är svårt att ta den där hjälpen! Jag har bara gjort det en gång, men för sent. Men det var mycket givande! Vi lyckades inte rädda får relation, men vi lyckades rädda vår vänskap.

Jag känner igen mig i så mycket i den här tråden. Själv lever jag i mitt andra långa förhållande och jag kämpar dagligen med mig själv i frågan om jag ska stanna eller lämna. Vi har inga gemensamma barn och våra respektive barn är vuxna och klarar sig själva så den detaljen är inte nåt som hindrar mig. Ekonomin hindrar mig inte heller.

Men det är mycket som komplicerar. Just den här frågan om vem som är rätt person för mig är något som jag har omvärderat med stigande ålder. Jag tror att det är omöjligt att bedöma det i förväg utan man får helt enkelt hoppas på tur. När man har kommit förbi passionsfasen så blir andra frågor viktigare och då kan det visa sig en helt annan person än den man först föll för och det har jag drabbats av två gånger.

I mitt nuvarande förhållande så finns det väldigt mycket som är bra och vi fungerar bäst som par när vi umgås med andra. Men när det bara är vi så är det många saker som skiljer oss åt. Det mesta kanske kan betraktas som bagateller, men tillräcklig många bagateller blir ett reellt problem.

Sen är sexlivet viktigt för mig och nåt som jag inte kan bortse ifrån. Många är av den uppfattningen att sex bara är viktigt i början av ett förhållande och att det är naturligt att det avtar och kanske helt upphör med tiden. Men så fungerar inte jag och under många år har det varit en konfliktfråga. Visst är man inte som kaniner som det var i början, men ett regelbundet och engagerat sexliv är nödvändigt för mig för att jag ska må bra.

Nu har vi landat i en situation där hon i princip aldrig tar initiativ till sex men när jag gör det så nekar hon aldrig. Samtidigt är hon inte särskilt engagerad och avstår ofta från möjligheten att få orgasm. Det är väldigt svårt att beskriva detta, men jag vet att hon oftast njuter av sexet men hon säger sig vara nöjd trots att hon inte fått nån ordentlig orgasm själv, och så kan det naturligtvis vara, men det är så långt ifrån det sexliv vi en gång hade. Vi har inte sex särskilt ofta eftersom jag inte vill vara den som är påstridig och tjatar och vill ge henne lite utrymme att få lust och själv ta initiativet.

Jag bär på en ständig frustration och när vi talar om det så är hon undvikande och säger att hon visst vill ha sex men har lite svårt för att ta initiativ (och sån kan man naturligtvis vara) men återigen så är det så långt ifrån den person som jag en gång föll för. Hon hade minsann inga svårigheter med att ta initiativ förr!

Vi är alltså uppenbart två helt olika personligheter när det kommer till sex. Hennes sexuella drift kräver passionen medan jag lever med min drift ständigt och för mig har det blivit ett allt överskuggande problem. Jag har försökt tala med henne om detta men det är svårt att komma nån vart i den diskussionen. Jag antar att hon inte ser nåt sätt att lösa problemet eftersom hon inte känner som jag. Det är inte samma problem för henne som för mig. Och en kvinna har ju alltid den fördelen att hon kan "ställa upp" även utan att själv ha nån överdriven lust. Men det räcker inte för mig att min partner ställer upp. Jag behöver ett samspel.

Man kan ju inte anklaga en människa för att den inte har samma sexuella drift som man själv har. Man är ju som man är. Men samtidigt känns det så futtigt att ha det som skäl för att lämna en partner.

Så hur tänker jag kring vårt fortsatta liv? Jag har många anledningar till att avsluta relationen men har också så svårt att ta det steget just för att det är så svårt att formulera anledningen på ett trovärdigt sätt eftersom ena halvan är komplex och den andra halvan beror på bristfälligt sexliv.

När vi har det bra så har vi det väldigt bra och kan skratta tillsammans och vi delar de grundläggande värderingarna. Men vi kommer ofta in mönster där vi väljer de lätta vägarna för att undvika att trampa på minor.

Sen har vi det här med hur man går vidare. Om man lämnar ett förhållande för att man får för lite sex så måste man ju hitta ett nytt där det är bättre. Och hur stor är sannolikheten för det? Jag tänker mig att jag, om jag lämnar henne, inte ska ge mig in i nåt nytt fast samboförhållande igen. Jag tror att en hel del av spänningen och attraktionen kan dödas av det vardagliga.

Jag har blivit lite krass och vet inte om jag tror på att satsa allt igen. Jag tvivlar på mitt eget omdöme när det gäller förhållanden eller så har jag haft otur. Om jag lever singel så kan jag iaf leva på hoppet att hitta nån som är på samma plan som jag när det gäller sex. Nu känner jag inte att jag har nåt att se framemot.