• Anonym (Känsl­ostorm­)
    Sat 18 May 2019 21:11
    8116 visningar
    76 svar
    76
    8116

    Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?

    Hur vet man om ens relation är den man skall vara i? Om man verkligen är rätt för varandra? När vet man att man skall lämna och när skall man stanna kvar och kämpa? Jag vet varken in eller ut just nu. Slits mellan längtan efter något som känns mer rätt, efter en större samhörighet och rädslan över att förlora något vackert som byggts upp under många år och ångra mig vid ett eventuellt uppbrott. Är rädd för att ta förhållandet och det gemensamma liv som byggts upp för givet. Är rädd att jag har en förskönad bild av hur ett förhållande är eller skall vara, speciellt efter många år och jag är rädd för att det är jag som inte kan nöja mig och att jag skall kasta bort en lång relation och en fin person för något som inte finns och aldrig kommer finnas.

    Någon som vill dela med sig av sina tankar om när det är rätt kontra inte? Någon med erfarenhet av när ni visste att det var rätt och när ni visste att det inte var rätt?

  • Svar på tråden Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?
  • Anonym (Z)
    Wed 22 May 2019 08:01
    #41

    Det låter inte alls som en lämplig start för att bilda familj TS. Känns det inte rätt så lägg ner och hitta någon du passar med istället.

  • Anonym (Rätt eller fel)
    Fri 24 May 2019 08:27
    #42
    Anonym (Ente) skrev 2019-05-20 22:23:13 följande:

    Oj, en tråd med fler som ställer sig samma frågor som jag. Otroligt skönt på ett sätt, men lika tråkigt på ett annat.....

    Hoppas jag får vara med och bolla tankar med er. Är i desperat behov av det!

    Min man och jag träffades för 10 år sedan, vi är idag gifta med barn. Jag har gett mycket av mig själv för vår relation, om jag inte gjort det skulle vi inte varit tillsammans. Jag tvekade om den här relationen var rätt, magkänslan sa nej. Men jag valde ändå att ta vår relation vidare, naivt nog tänkte jag att det löser sig när vi får barn och blir en "riktig" familj.

    Min man och jag kan inte kommunicera med varandra. Nu pratar vi typ aldrig med varandra. Jag känner noll attraktion och lust, vi har sex ibland, jag ställer upp för jag står inte ut med hur han blir när jag har nekat honom några veckor. Extremt destruktivt för min del, det leder ju bara till ännu mindre lust och ogillande mot honom.

    Och så klart, här kommer den där otroligt olämpliga twisten:

    För något år sedan träffade jag en annan man, det var som att blixten slog ner. Jag har aldrig någonsin känt sådan attraktion till en annan människa. Han får mig att smälta, mina känslor stormar helt vilt, jag vill inget annat än att få vara nära honom.

    Vi har träffats några gånger under året, aldrig själva och inget har hänt. Jag tror att mina känslor är besvarade men han håller behörigt avstånd från mig och har inte gjort några närmanden alls.

    Mina känslor för den andre är berusande, förhäxande och jag kämpar för att försöka hålla dem schack för att kunna göra nyktra val över min nuvarande relation med det är omöjligt.

    Jag vet knappt vad som är upp eller ner, vilka känslor är riktiga? Hur vet man?

    Jag vägrar vara den som lämnat en karl för en annan.

    Ska jag avsluta min relation så är det för min skull. Men det är så mycket känslor och förtvivlan blandat med olämplig attraktion, osäkerhet och rädsla för att ta fel beslut.

    Tanken på att vara den som förstör mina barns familj krossar mig. Men samtidigt kan Vi inte leva såhär, jag mår skit och det påverkar ju hela familjen.


    Liknar min historia... Jag valde att lämna min man för MIN skull, sen har jag ju fortfarande dessa känslor som du beskriver för en annan! Nu har det gått drygt ett halvår sen jag och mitt ex flyttade isär och nästan ett år sedan jag sa att nu är det slut på riktigt!

    Jag och den andra mannen har gjort både det ena och det andra men av olika anledningar kan det nog aldrig bli vi och det dör jag av lite varje dag!!! Försöker bara njuta av livet som jag fått åter, det jag hade med mitt ex var inte mitt liv! Visst, det har varit, och är, tufft för alla speciellt för barnen men jag tror de ser mig som en gladare mamma nu!!!

    Tänk på att det också är DITT liv!!! Barnen blir nog lyckligare med glada föräldrar oavsett om de bor tillsammans eller ej!!
  • Anonym (Om något saknas­)
    Sun 26 May 2019 13:39
    #43

    Tänkte berätta hur jag krånglade mig undan ur mitt förhållande genom lite list.

    Varje gång jag var på väg att lämna så blev jag övertalad att stanna kvar. Av alla men framförallt av välmenande vänner. Det gjorde mig helt förvirrad och osäker vad jag tyckte och ville. Fast innerst inne visste jag ju att jag ville lämna. Alla sa ju att vi passade så bra ihop. Men det var ju ingen som visste hur det egentligen var med ingen sex, bara bråk, maktstrider och irritation. Men det klart att det var trevligt ibland också. Alla såg bara den offentliga glada fasaden. Jag var förtvivlad och djupt olycklig ibland. Men skärpte till mig när det behövdes.

    Till slut bestämde jag mig för att inte säga ett knyst till någon. Inte ens till mina närmaste vänner. För välmenande vänners råd och tyckande når snabbt överallt.

    Min plan var först att skaffa lägenhet. När det var gjort började jag flytta en del kläder osv. Det tog nästan 2 veckor. Då gjorde jag eftersändning på posten till nya lägenheten. När posten började komma till nya lägenheten skrev jag mig där på skatteverket.

    Då var jag redo att lämna. Jag låtsades åka till jobbet som vanligt men återvände efter ett par timmar. Packade det sista och åkte till min nya lägenhet. På köksbordet lämnade jag en lapp att det var slut och att jag flyttat ut för att inte komma tillbaka. Det var en euforisk känsla.

    Det blev såklart ett himla liv. Men då kände jag mig så stark att jag kunde ta det. Ingen kunde övertala mig att jag skulle stanna. Jag hade ju redan flyttat till min nya lägenhet.

    Efter någon månad lugnade sig det mesta. Jag känner mig lättad att det är över. Jag känner mig fri och lycklig. Mitt olyckliga underliv som höll på att dö blomstrar nu! Det är också en euforisk känsla!

  • Anonym (A)
    Sun 26 May 2019 17:53
    #44
    Anonym (Z) skrev 2019-05-22 08:01:15 följande:
    Det låter inte alls som en lämplig start för att bilda familj TS. Känns det inte rätt så lägg ner och hitta någon du passar med istället.
    Håller med
  • Anonym (Känsl­ostorm­) Trådstartaren
    Sun 26 May 2019 18:14
    #45
    Anonym (Z) skrev 2019-05-22 08:01:15 följande:

    Det låter inte alls som en lämplig start för att bilda familj TS. Känns det inte rätt så lägg ner och hitta någon du passar med istället.


    Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser mina egna texter. Men det är ju bara en del av historien. Och allt går upp och ner. Fy fasen för tankar och känslor ibland! Tack i alla fall!
  • Anonym (Känsl­ostorm­) Trådstartaren
    Sun 26 May 2019 18:28
    #46
    Anonym (Om något saknas) skrev 2019-05-26 13:39:24 följande:

    Tänkte berätta hur jag krånglade mig undan ur mitt förhållande genom lite list.

    Varje gång jag var på väg att lämna så blev jag övertalad att stanna kvar. Av alla men framförallt av välmenande vänner. Det gjorde mig helt förvirrad och osäker vad jag tyckte och ville. Fast innerst inne visste jag ju att jag ville lämna. Alla sa ju att vi passade så bra ihop. Men det var ju ingen som visste hur det egentligen var med ingen sex, bara bråk, maktstrider och irritation. Men det klart att det var trevligt ibland också. Alla såg bara den offentliga glada fasaden. Jag var förtvivlad och djupt olycklig ibland. Men skärpte till mig när det behövdes.

    Till slut bestämde jag mig för att inte säga ett knyst till någon. Inte ens till mina närmaste vänner. För välmenande vänners råd och tyckande når snabbt överallt.

    Min plan var först att skaffa lägenhet. När det var gjort började jag flytta en del kläder osv. Det tog nästan 2 veckor. Då gjorde jag eftersändning på posten till nya lägenheten. När posten började komma till nya lägenheten skrev jag mig där på skatteverket.

    Då var jag redo att lämna. Jag låtsades åka till jobbet som vanligt men återvände efter ett par timmar. Packade det sista och åkte till min nya lägenhet. På köksbordet lämnade jag en lapp att det var slut och att jag flyttat ut för att inte komma tillbaka. Det var en euforisk känsla.

    Det blev såklart ett himla liv. Men då kände jag mig så stark att jag kunde ta det. Ingen kunde övertala mig att jag skulle stanna. Jag hade ju redan flyttat till min nya lägenhet.

    Efter någon månad lugnade sig det mesta. Jag känner mig lättad att det är över. Jag känner mig fri och lycklig. Mitt olyckliga underliv som höll på att dö blomstrar nu! Det är också en euforisk känsla!


    Oj, det lät som ett jobbigt och dramatiskt uppbrott. Man får väl göra det man själv måste för att bryta sig lös antar jag. Bra att du kände att det var rätt i efterhand. Kunde ni bli vänner igen efter det?

    Vänner och familjs råd kan vara riktigt lömska. Det har jag också erfarit. De älskar ju dessutom den man lever med och skulle sörja om han försvann ur deras liv med. Inte lätt att ge helt opartiska råd då.

    Men så härligt att ditt underliv blomstrar igen! Haha! Vem vill inte det?
  • Anonym (Om något saknas­)
    Sun 26 May 2019 19:36
    #47
    Anonym (Känslostorm) skrev 2019-05-26 18:28:21 följande:

    Oj, det lät som ett jobbigt och dramatiskt uppbrott. Man får väl göra det man själv måste för att bryta sig lös antar jag. Bra att du kände att det var rätt i efterhand. Kunde ni bli vänner igen efter det?

    Vänner och familjs råd kan vara riktigt lömska. Det har jag också erfarit. De älskar ju dessutom den man lever med och skulle sörja om han försvann ur deras liv med. Inte lätt att ge helt opartiska råd då.

    Men så härligt att ditt underliv blomstrar igen! Haha! Vem vill inte det?


    Det var jobbigt att inte kunna säga någonting till någon alls. Jag var lyrisk när jag för första gången klev in i min nya lägenhet. Då visste jag att jag skulle klara av att göra mig fri.

    Vi är inte vänner men är inte ovänner heller.

    Man måste få bestämma över sin egen lycka och liv. Riktiga vänner består.

    Nu när jag känner mig mer harmonisk så har lusten ökat betydligt. Känner mig mer sexig och läcker nu. Man blir så påverkad av ett dåligt förhållande. Det förstår man efteråt.

    Kan inte beskriva det bättre än att underlivet blomstrar hela tiden!
  • Anonym (somma­r)
    Sun 26 May 2019 20:41
    #48

    Många bra och intressanta svar i denna tråd på en fråga som inte är lätt.

    Ni som skriver att det går hyfsat lätt när man är rätt för

    varann. Är det verkligen så. Har inte alla relationer sina svårigheter som liksom prövar en när man tagit sig igenom förälskefasen!? Och om då tänker att det inte bör finnas större problem är det inte risk att man lämnar innan kärleken djupnar?

    Jag har alltid tänkt att man bör kämpa först innan man ger upp. Men i ärlighetens namn brottas jag själv med samma fråga som TS ställer. Efter många år som gift kan jag konstatera att mitt äktenskap har gått lite upp och ned. När vi tagit oss igenom en nedgång har vi haft det bra. Just nu är det en nedgång som varat i över ett halvår. Detta i kombination med att jag insett att det var flera år sen jag eg tände på min man ordentligt. Jag är också en av dem (har sett andra skriva det i tråden) som ställt upp på sex för husfridens skull. Jag har alltid haft problem med vissa egenskaper hos min man. Jag tycker att ju äldre vi blir så blir dessa egenheter värre. Detta tillsammans med

    att det är jag som det huvudsakliga ansvaret för allt praktiskt och för barnen. När vi har sex så är det ok men det finns aldrig någon tid eller fokus på min njutning. Nu har jag nått en punkt där jag inte vet om jag har stannat i alla dessa år för trygghetens skull. Jag har också tänkt att jag aldrig kan få någon annan och gräset sannolikt inte är så mkt grönare någon annanstans. Saken kompliceras förstås av att jag plötsligt träffat en annan man som jag är attraherad av och tänder på och då plötligt förstått att det inte är så att jag helt saknar sexlust. Det är bara det att jag inte tänder på min man. Men att lämna en lång och trygg relation när man har barn ihop är inte lätt.

  • Anonym (Rätt eller fel)
    Sun 26 May 2019 23:20
    #49
    Anonym (sommar) skrev 2019-05-26 20:41:32 följande:

    Många bra och intressanta svar i denna tråd på en fråga som inte är lätt.

    Ni som skriver att det går hyfsat lätt när man är rätt för

    varann. Är det verkligen så. Har inte alla relationer sina svårigheter som liksom prövar en när man tagit sig igenom förälskefasen!? Och om då tänker att det inte bör finnas större problem är det inte risk att man lämnar innan kärleken djupnar?

    Jag har alltid tänkt att man bör kämpa först innan man ger upp. Men i ärlighetens namn brottas jag själv med samma fråga som TS ställer. Efter många år som gift kan jag konstatera att mitt äktenskap har gått lite upp och ned. När vi tagit oss igenom en nedgång har vi haft det bra. Just nu är det en nedgång som varat i över ett halvår. Detta i kombination med att jag insett att det var flera år sen jag eg tände på min man ordentligt. Jag är också en av dem (har sett andra skriva det i tråden) som ställt upp på sex för husfridens skull. Jag har alltid haft problem med vissa egenskaper hos min man. Jag tycker att ju äldre vi blir så blir dessa egenheter värre. Detta tillsammans med

    att det är jag som det huvudsakliga ansvaret för allt praktiskt och för barnen. När vi har sex så är det ok men det finns aldrig någon tid eller fokus på min njutning. Nu har jag nått en punkt där jag inte vet om jag har stannat i alla dessa år för trygghetens skull. Jag har också tänkt att jag aldrig kan få någon annan och gräset sannolikt inte är så mkt grönare någon annanstans. Saken kompliceras förstås av att jag plötsligt träffat en annan man som jag är attraherad av och tänder på och då plötligt förstått att det inte är så att jag helt saknar sexlust. Det är bara det att jag inte tänder på min man. Men att lämna en lång och trygg relation när man har barn ihop är inte lätt.


    Jag vill faktiskt råda dig till att lämna! Har man försökt och kämpat en tid utan positivt resultat så är det inte värt det, inte för någon! Men se till att inte lämna för någon annans skull än din egen och inled inget nytt innan det "gamla" är avslutat. Lycka till!!!
  • Anonym (en till)
    Mon 27 May 2019 06:06
    #50
    Anonym (sommar) skrev 2019-05-26 20:41:32 följande:

    Många bra och intressanta svar i denna tråd på en fråga som inte är lätt.

    Ni som skriver att det går hyfsat lätt när man är rätt för

    varann. Är det verkligen så. Har inte alla relationer sina svårigheter som liksom prövar en när man tagit sig igenom förälskefasen!? Och om då tänker att det inte bör finnas större problem är det inte risk att man lämnar innan kärleken djupnar?

    Jag har alltid tänkt att man bör kämpa först innan man ger upp. Men i ärlighetens namn brottas jag själv med samma fråga som TS ställer. Efter många år som gift kan jag konstatera att mitt äktenskap har gått lite upp och ned. När vi tagit oss igenom en nedgång har vi haft det bra. Just nu är det en nedgång som varat i över ett halvår. Detta i kombination med att jag insett att det var flera år sen jag eg tände på min man ordentligt. Jag är också en av dem (har sett andra skriva det i tråden) som ställt upp på sex för husfridens skull. Jag har alltid haft problem med vissa egenskaper hos min man. Jag tycker att ju äldre vi blir så blir dessa egenheter värre. Detta tillsammans med

    att det är jag som det huvudsakliga ansvaret för allt praktiskt och för barnen. När vi har sex så är det ok men det finns aldrig någon tid eller fokus på min njutning. Nu har jag nått en punkt där jag inte vet om jag har stannat i alla dessa år för trygghetens skull. Jag har också tänkt att jag aldrig kan få någon annan och gräset sannolikt inte är så mkt grönare någon annanstans. Saken kompliceras förstås av att jag plötsligt träffat en annan man som jag är attraherad av och tänder på och då plötligt förstått att det inte är så att jag helt saknar sexlust. Det är bara det att jag inte tänder på min man. Men att lämna en lång och trygg relation när man har barn ihop är inte lätt.


    Jag har också länge tänkt att gräset inte är grönare på andra sidan, men har på senare tid tänkt att det är inte bra om jag slösar bort ytterligare år då jag fortfarande är attraktiv i ett förhållande där jag är så frustrerad. Jag har också upptäckt att jag är attraherad av en annan man och jag tror att han gillar mig också, och det har gett ännu mer skjuts åt tanken på att lämna.
Svar på tråden Hur vet man om man är rätt för varandra eller ej?