Olyckligt, korkat, kär i en gift man.

TS jag har varit i samma situation som dig ungefär. Vi hade båda samboförhållanden som var dåliga. Jag valde att avsluta med min sambo, då jag insåg att vårt förhållande var bortom räddning. Min ...vad man nu ska kalla honom...valde att stanna med sin sambo. Såklart. Han poängterade hela tiden att han inte såg nån framtid med henne.

Med otroligt stor möda lyckades jag bryta med honom. Raderade mejl osv.

Det tog över ett år att släppa honom (vi hade setts i två år). När jag väl lyckades med det, dök världens bästa man upp! Jag hade trott att den där förste var min drömman (ja utöver den lilla skavanken att hans moraluppfattning var bristfällig), men det visade sig att den nye mannen var min drömman på riktigt! Vi har nu varit tillsammans i 4 år.

När man stänger en dörr så öppnas en annan...så sant.

För ett år sen såg jag att den förste mannen har gift sig nu. Jag kunde inte låta bli att skicka ett satiriskt mejl. Genast svarade han med samma patetiska bortförklaringar som förr och hur mycket han tänker på mig, hur jobbigt han har det hemma osv. Men nu kunde jag se igenom honom. Så skönt!

Bryt helt med honom är mitt råd. Det gör galet ont länge men blir bättre sen! Bestäm också hur du vill ha det med din man -satsa eller avsluta. Han är värd en kvinna som älskar bara honom.

Jo, det brukar ju vara lätt att tycka synd om sig själv när man svinar mot andra. Men det är ju ganska patetiskt och ingen annan kommer tycka synd om dig.

Precis, dig gjorde det jävligt gött. Du är precis lika egoistisk som han och tänker enbart på vad du behöver och skiter i allt och alla så länge du får det du vill ha. Det är anledningen till att det blir lite smått patetiskt när du sitter och tycker synd om dig själv.

Klart du tror att han känner detsamma, annars hade du inte suttit här och tyckt synd om dig själv. Men handlingar säger mer än ord. och hade han velat vara med dig på riktigt så hade han gjort dig. Istället valde han att vara kvar med frun och ha dig vid sidan av när han behöver tömma.

Det är väl klart att alla egoister bara vill ha stöd och ryggklappar. Men beter man sig som ett svin så får man kritik vare sig man vill det eller inte.

TS jag har varit i samma situation som dig ungefär. Vi hade båda samboförhållanden som var dåliga. Jag valde att avsluta med min sambo, då jag insåg att vårt förhållande var bortom räddning. Min ...vad man nu ska kalla honom...valde att stanna med sin sambo. Såklart. Han poängterade hela tiden att han inte såg nån framtid med henne.

Med otroligt stor möda lyckades jag bryta med honom. Raderade mejl osv.

Det tog över ett år att släppa honom (vi hade setts i två år). När jag väl lyckades med det, dök världens bästa man upp! Jag hade trott att den där förste var min drömman (ja utöver den lilla skavanken att hans moraluppfattning var bristfällig), men det visade sig att den nye mannen var min drömman på riktigt! Vi har nu varit tillsammans i 4 år.

När man stänger en dörr så öppnas en annan...så sant.

För ett år sen såg jag att den förste mannen har gift sig nu. Jag kunde inte låta bli att skicka ett satiriskt mejl. Genast svarade han med samma patetiska bortförklaringar som förr och hur mycket han tänker på mig, hur jobbigt han har det hemma osv. Men nu kunde jag se igenom honom. Så skönt!

Bryt helt med honom är mitt råd. Det gör galet ont länge men blir bättre sen! Bestäm också hur du vill ha det med din man -satsa eller avsluta. Han är värd en kvinna som älskar bara honom.

Min bästa kompis och min terapeut vet om det så helt ensam med mina tankar är jag inte även om det känns så när jag är mitt uppe i mörkret och inte har tillgång till av dom.

Jag vet inte hur jag vill leva mitt liv ärligt talat. Det är bara ett virrvarr av tankar som inte går att sortera.

Och ett tips ang de som svarar i tråden enbart för att kritisera oss. Ignorera. Jag har haft en egen tråd på det här ämnet och de gav upp när de inte fick nån feedback på vad de skrev. Har man inte suttit i den här känslomässiga skiten har man ingen aning om varför vi tänker och agerar som vi gör.

Jag hade precis blivit singel efter att ha levt med min pojkvän från att jag var 13 år till 23... Min första sommar singel, hela jag skrek av sorg. Träffade en man... på en fest. Gjorde något jag aldrig gjort förut och hoppade i säng vid första mötet. På söndagen drog jag på semester med en tjejkompis och kände i slutet av veckan att jag var tvungen att kolla upp honom.. Fru och 3 barn. Jag vart tokig.. hörde av mig till honom och frågade om allt var riktigt genomtänkt.. Veckan efter träffades vi igen för att reda ut saker och ting. I ett år träffades vi kontinuerligt, han skulle lämna sin fru. Jag kan inte minnas hur många gånger vi bråkade pga. den situationen vi var i. Vi bröt upp men lik förbannat föll vi tillbaka till varandra... Till slut var jag less och gick vidare, fast jag verkligen gillade honom orkade jag inte bli så förnedrad. En dag ringde han och berättade att han sagt allt till sin fru, jag kontrade med att det var försent då jah börjat träffat en ny. Han fick panik och övertalade sin fru att allt bara var någon kris etc. efter fick jag ett helvete... frun sökte upp mig, skrev sjuka hot sms från kontantkortsnr, ringde min nya kille, mitt X... ställde ungefär hela min by emot mig. (Kommer från en liten ort). Jag har kämpat för att komma tillbaka och varit så jäcla ledsen att jag mist så många på vägen. Idag är jag fortfarande tillsammans med den ?nya? killen, har en dotter.... men kan ärligt säga... att jag saknar den där mannen lik förbannat efter 6 år!

Tack!

Tack!