Ni som är hemmamamma (med barn över 2 år)

Nu är jag inte hemmamamma längre, men jag tänkte så här:
Min SGI var körd. Jag hade valet att vara hemmamamma eller att skydda min SGI, och jag valde att vara hemma. Det jag gjorde var att extraknäcka; jobba några timmar här och där när min man var ledig. Pengarna jag tjänade sparade jag som buffert om det skulle bli något problem just på grund av att jag inte hade någon SGI. Sedan hoppades jag förstås att det inte skulle dyka upp några problem. Det viktigaste för min del var att ta hand om barnen.

Tänker att det är en investering för livet att ge mina barn en trygg start i livet med en trygg anknytning istället för att vara på institution på heltid som är vad det vi kallar ?pedagogisk förskola? egentligen är.

15-25 barn per 3 lärare, tänk själv att man har fullt upp med ett barn på 1-2 år, tänk då att se efter minst 5 stycken samtidigt och göra det i samma rum som två andra som själva har minst 5 stycken små var. Tänk sen att de flesta som gör det saknar högre utbildning och inte jobbar med barn för att dom älskar barn utan för att dom behöver ett jobb och saknar utbildning. Endast 30% av personalen på förskolor i storstäder i Sverige är förskollärare.

Jämfört med timmar av terapi och livslång svajjig självkänsla och en massa annat som kan komma av att lämnas på en typisk svensk förskola så är några tusen extra i månaden inte lika viktigt. Vi lever på en lön tills barnen är större och skippar utlandsresor tex de första åren, satsar på att ge dom bra kläder, leksaker och såklart TID, engagemang och kärlek i överflöd.

Vi sparade massor med pengar innan vi försökte få barn. Vi har jobbat mkt så vi har fasta jobb och gått rykte vilket gjort att arbetsgivare gärna väntar på oss. Sedan har vi båda två gått ner i tid.

För oss var det viktigt att barnen fick lika mycket tid med både mamma och pappa. Det har också varit viktigt att vi båda kan försörja familjen om en av oss skulle bli sjuk eller försvinna.

Jag tycker att det är elakt mot barnen att inte ge som en lika närvarande pappa och utsätta dom för riskerna dom finns med en mamma som inte kan försörja familjen.

Sedan valde vi en liten, privat förskola med få barn och hög förskolelärartäthet där barnen fick gå ca 25h veckan.

Barn mår inte dåligt av några h förskola. Barn mår däremot dåligt (bevisat i forskning och statistik) av pappor som inte är närvarande och relativ fattigdom. Barn till föräldrar med höga inkomster och lika delad fl mår väldigt bra psykiskt och fysiskt.

Stämmer detta verkligen, att barn mår dåligt av pappor som ine är närvarande? Det är inte så att en högre andel barn utan närvarande pappa mår dåligt i jämförelse med barn med två närvarande föräldrar? Och att en högre andel barn i familjer med höga inkomster och delad fl mår bra? (Eller att en mindre andel mår dåligt?)