Insåg att jag inte vill ha fler barn, mitt i behandlingen

Jag tycker du ska berätta hur du känner. Ni behöver ju inte ta ett slutgiltigt beslut nu men det är nog iaf viktigt att ni pratar om det. Att genomgå en massa behandlingar och försök för att bli gravid är ju inte okomplicerat, självklart tär det på både psyket och kroppen och det är ingen självklarhet att man orkar hålla på med det hur länge som helst. Såklart ska ni inte fortsätta när det känns fel.

Hoppas du och din partner kan ha bra samtal om det och stödja varandra. Kram!

Börja med att förläng pausen. Förklara att du inte orkar just nu.

Ja var ärlig mot din sambo. Vill du inte ha fler barn är det grymt elakt att ljuga och låssas at du vill det inför din sambo. 

Jag vet faktiskt inte om min sambo kommer att fortsätta leva med mig om jag drar mig ur nu. Vi har ändå ett barn tillsammans och det känns som ett jädra omak att separera. Min partner "vet" (jag vet inte hur mycket som gått in) att jag "vill" ha barn eftersom vi satt igång processen, inte för att jag längtar efter en till. 

och du tror att hen stannar när hen får veta att du ljugit? Det är hens val om hen vill stanna med dig och ert barn eller om längtan efter ett till barn är större.Hur tror du att er framtida relation blir när det kommer fram att du ljugit om en sån här pass stor sak? Du ljuger ju inte bara utan du blåser hen på ett efterlängtat eventuellt barn. 

Vi har ju pratat om det förr, att jag faktiskt inte är så sugen, men ställer upp ändå. Det är således ingen nyhet att jag inte är superpeppad på ett barn till. De enda svar jag får då är att jag inte var så sugen på vårt första barn heller, men att det blev bra och att jag jag säkert egentligen är sugen. 

Fast att säga att du inte är så sugen är ju int riktigt att tala klarspråk som "Jag vill inte ha ett till barn" är.  God kommunikation och kunna vara ärliga mot varandra är liksom a och o i ett förhållande. 

Oj vilken sits. 
Kan anledningen till att du inte är sugen vara att ni får kämpa med att bli gravida? 

Så var det hos mej. Jag och min man försökte i 10 år innan första kom till med hjälp av ivf. Min önskan har alltid varit många barn, kanske 4 men det blev bara 1. När vi fått vår son var jag totalt slut både kroppsligt och mentalt.  Jag ville direkt försöka på en till men min man sa nej. Hans argument var dels att jag var slutkörd och kanske inte skulle orka en till och dels att det är dumt att gå mot moder natur en gång till. Vem vet vad vi får nästa gång... Tänk om vi får ett barn med särskilda behov med stort omsorgsbehov. Han tyckte inte det var värt att chansa en gång till utan vi skulle vara nöjda nu när vi ändå fått barn.Jag tänkte att om vi väntade ett par år så kanske längtan hos honom kommer tillbaka. Det blev inte så. Han ville inte och jag började mer och mer gå på hans linje. Tiden med att försöka bli gravid var för jobbig och vi bestämde oss för att avsluta det projektet utan att försöka mer.

Nu med facit i hand ångrar jag att vi i alla fall inte försökte en gång till, då hade vi i alla fall försökt.  Maken säger att han också gärna haft ett syskon och hade jag drivit på hade han böjt sej för det, så han ångrar att han sa nej. Nu är det tyvärr för sent för mej att bli mamma igen så den dörren är stängd. Vårt  barn är stort nu, på väg ut i vuxenlivet. Nu på senare år känner jag en enorm sorg över syskonet som aldrig blev.  Jag växte själv upp med 3 syskon och nu med facit i hand inser jag hur mycket sonen missat genom att inte ha ett syskon och hur ensamt det kan bli senare i vuxenlivet utan syskon att luta sej mot när alla nedgångar i livet kommer. För det gör dom. Föräldrar som blir gamla och gaggiga (jag och maken), sjukdomar, kanske skilsmässa... Kompisar i all ära men familjen är viktigast i såna lägen. För sonens skull kan jag känna att det var egoistiskt av oss att inte försöka ge honom ett syskon.

Jag tycker du ska ta dej en ordentlig funderare på hur du vill göra i barnfrågan. Kommer du fram till att du inte vill ha fler så ska du inte gå emot din vilja. Du säger att din man antagligen kommer lämna dej om du säger nej till ett barn till. Det du måste ha med i beräkningen är hur det blir om du så småningom skaffar en ny partner. Risken är att du får bonusbarn och då är du där med fler barn i alla fall. Träffar du någon som inte har barn är sannolikheten inte heller så stor att han vill vara utan. Han kommer kanske också pressa dej på ett barn till. Så säger du nej till ett syskon är risken ganska stor att du ändå få fler barn på halsen, om du inte väljer att leva ensam förstås.

Knepig situation du är i. Det viktiga är att du gör det som är bäst för dej, men tänk gärna ett steg längre och fundera på hur du vill ha det i framtiden.

Jag har egentligen aldrig varit särskilt sugen på barn och alltid sett mig själv med maximalt ett barn. Vi fick vår första för tre år och det är ju så klart världens mest fantastiska barn, men jag känner inget sug efter fler. Förut, när vi började försöka, kunde jag se mig själv med en bebis och då och då tycka att det var mysigt, men nu känns tanken bara avlägsen. Jag är själv ensambarn och har aldrig lidit av det.

Men, visst kan det absolut vara som du säger. Jag gillar att ligga steget före och har redan nu vant mig vid tanken på att vi bara får ett barn. 

Jag är så pass till åren att fler barn med ny partner inte skulle vara aktuellt (även om åldern inte har något med våra problem nu). Däremot är jag väl medveten om att jag alldeles säkert skulle få fler barn på köpet. Men då är det förhoppningsvis äldre barn. Jag avskydde första året och mådde halvdant första halvåret i någon form av förlossningsdepression. 

Tack förresten för ditt långa svar!

Jag avskydde också första tiden som mamma och att vara gravid. Jag kräktes hela graviditeten och låg inlagd i perioder. Sen fick jag en bebis som inte sov mer än 2 timmar i sträck hela första året. Det var inte förrän barnet blev så stor att han började prata som jag kunde njuta av att vara mamma. Det är inte alltid så jäkla glamoröst att gå med en putande mage eller en liten bebis till "accessoar". Det var nog mycket det som fick mej att inte stå på mej i barnfrågan.

Vad är det för behandlingar ni gör. Är det ivf:er eller något annat? Och hur är det med mannen, om inte barngrejen kommit emellan är han mannen du vill bli gammal med?

Inte ivf än, men det är nästa steg. Men jag vill inte, orkar verkligen inte med mer mediciner i kroppen. Det känns inte värt det för att få ett barn till. Så stark är inte min längtan, så att säga.

Han ja, honom kan jag absolut tänka mig att bli gammal med Vi har en fin relation som jag inte vill byta ut för någonting. 

Ett alternativ skulle ju kunna vara att gå med på andra behandlingar än ivf. Det är tufft att genomgå ivf och då menar jag inte bara psykiskt. Det är en lång process med hormoner och provtagningar behandlingar, så det är egentligen inte så konstigt att du inte vill genomgå det.  Det kanske är en bra kompromiss?  Du har du ju försökt ändå till den gränsen du klarar. Men var noga med att göra det klart för honom så han inte pressar dej ivf behandling.

I ditt fall tycker tycker jag det inte är fel att glida lite på sanningen och säga att du kroppsligt och själsligt inte orkar med en ivf. Du behöver kanske inte säga att du inte tycker det är värt för att få ett barn till. 

Jag har hittills stått på höga doser kortison och blodförtunnande och bara det har varit tufft. Kroppen har gått på högvarv av allt kortison, med hunger och sömnproblem som följd och jag är trött på att ligga med benen i vädret för att se om jag släppt ägg eller inte. Att jag inte vill utsätta kroppen för mer är verkligen ingen lögn, så ditt råd om att fokusera mer på det och mindre på barnlängtan var väldigt bra!

Fast det är ju bättre att vara helt ärlig så att sambon själv får ta beslutet om hen inte kan leva utan ett barn till eller ej. Ljuger TS eller som du säger "glida lite på sanningen" så får ju sambon aldrig göra valet att lämna och skaffa ett till barn med en annan eller hon han faktisk kan leva utan ett barn till. Det är helt skilda saker att inte vilja och ljuga/ glida lite på sanningen. 

Jo, sambon får chansen att välja. Vad orsaken är till att ts inte vill göra ivf kanske inte är det viktigaste. Säger hon att hon inte vill göra ivf så blir ju resultatet detsamma oavsett orsaken, alltså inget barn. Sambon kan då välja om han vill stanna kvar med dom premisserna eller vandra vidare. Sen är det ingen direkt osanning att ivf sliter på kroppen. Har man som ts dessutom redan testat andra behandlingar är man nog rätt slut kroppsligt. 

För övrigt är det många som glidit på sanningen och det ändå slutar lyckligt. Ta alla dom kvinnor som råkar bli gravida trots skydd. 

Har också en treåring och är inte heller sugen på fler barn. Det har ju precis börjat bli enklare och roligare! Jag trodde att jag skulle vilja ha minst två men nej jag längtar inte alls faktiskt och är ganska förvånad själv över det. Min man vill ha minst ett till men han tycker aldrig att något är jobbigt eller blir stressad, medan jag tyckte det var tungt att vara föräldraledig och att det är svårt nog nu med orken för jobb + ett barn.

Vi har alltså inte ens försökt få fler barn men det är klart att det finns i bakhuvudet att jag verkligen hoppas att min man inte kommer på senare att han absolut vill ha fler barn och lämnar mig (är 35 så man borde nog försöka snart om man vill ha fler, dock inte behov av hjälp att få första men det vet man ju aldrig nu).