• Anonym (ts)

    Han är rädd för mig - är det kört?

    Jag har en relation sen tre år tillbaka med en man som är fin och härlig på många vis. Men vi har lite olika temperament. Känner jag att något är fel kan jag bli arg och vilja diskutera vad som hänt, han drar sig i stället undan och låter det gå över.

    Häromveckan så tabbade han sig rejält på ett sätt som strular till det för oss och för mig i synnerhet. Det i sig är ingen allvarlig sak för mig, man gör misstag ibland. Men sen underlät han att berätta om det och det tycker jag är mer irriterande. När det väl kom fram så frågade jag honom varför han inte sagt något, jag har tagit upp det tre gånger nu och han bara slingrar sig och säger att han inte vet.

    Jag inser nu att han är rädd. Han blev rädd för att berätta för mig direkt då det hände och han är rädd för att erkänna det för mig nu. Jag känner mig helt vilse. Jag kan ju inte ha en relation med en man som är rädd för mig men hur sjutton ändrar man på det? Ja, jag visar mina känslor (både positiva och negativa) men det är ju inte så att jag blir våldsam, slänger saker omkring mig eller blir elak när jag blir arg. Att lägga locket på kommer jag inte må bra av men tydligen mår han inte bra av den jag är.

    Är den här relationen dödsdömd?

  • Svar på tråden Han är rädd för mig - är det kört?
  • sextiotalist
    Anonym (ts) skrev 2019-05-22 09:04:09 följande:

    Jag har en relation sen tre år tillbaka med en man som är fin och härlig på många vis. Men vi har lite olika temperament. Känner jag att något är fel kan jag bli arg och vilja diskutera vad som hänt, han drar sig i stället undan och låter det gå över.

    Häromveckan så tabbade han sig rejält på ett sätt som strular till det för oss och för mig i synnerhet. Det i sig är ingen allvarlig sak för mig, man gör misstag ibland. Men sen underlät han att berätta om det och det tycker jag är mer irriterande. När det väl kom fram så frågade jag honom varför han inte sagt något, jag har tagit upp det tre gånger nu och han bara slingrar sig och säger att han inte vet.

    Jag inser nu att han är rädd. Han blev rädd för att berätta för mig direkt då det hände och han är rädd för att erkänna det för mig nu. Jag känner mig helt vilse. Jag kan ju inte ha en relation med en man som är rädd för mig men hur sjutton ändrar man på det? Ja, jag visar mina känslor (både positiva och negativa) men det är ju inte så att jag blir våldsam, slänger saker omkring mig eller blir elak när jag blir arg. Att lägga locket på kommer jag inte må bra av men tydligen mår han inte bra av den jag är.

    Är den här relationen dödsdömd?


    Om du via ditt temperament, via dina utbrott och din vilja att alltid diskutera när man är i affekt, då förstår jag honom att han drar sig för att berätta sina misstag. Både jag och sambon har humör och temperament. Men vi diskuterar aldrig när vi är arga. Både han och jag drar oss undan och i 9 fall av 10 så är det inget man behöver diskutera.
    Ja, ibland måste man lägga locket på och lära sig att hantera ilskan, för, ärligt sagt, hur många gånger har din "utskällning" av din partner verkligen varit befogad?

  • Fjäril kär

    Om han undviker att berätta saker för dig pga hur du agerar när du är arg - säger inte det dig något?

    Du behöver lära dig hur man utan temperament diskuterar viktiga saker och istället kan få honom att känna sig välkommen att vara förtrolig.

    Måste verkligen allting alltid diskuteras i affekt? Kan man inte vänta en liten stund, typ halvtimme, och lugna ner sig och sen i lugn och ro prata igenom saken?

  • Anonym (ts)

    Jag inser att jag har min del i det hela men jag vill vara tydlig med att jag inte skäller ut någon. Det handlar inte om att jag står och skriker svordomar men ja, det märks på mig om jag är arg. Sen går det över rätt fort.

    Det här är den tredje långa relationen jag varit i och mitt humör har inte tidigare varit ett problem. Den här mannen är dock känsligare än mina tidigare partners. Han är mer dämpad i alla sina uttryck medan jag är van vid en livlig miljö med högt i tak. Som jag ser det är det inte mitt fel eller hans fel att det är så här, utan det handlar snarare en olycklig kombination. Att han undviker berätta något viktigt för mig för av oro för min reaktion blev dock en kalldusch för mig och jag undrar om vi är för olika.

  • sextiotalist
    Anonym (ts) skrev 2019-05-22 11:07:43 följande:

    Jag inser att jag har min del i det hela men jag vill vara tydlig med att jag inte skäller ut någon. Det handlar inte om att jag står och skriker svordomar men ja, det märks på mig om jag är arg. Sen går det över rätt fort.

    Det här är den tredje långa relationen jag varit i och mitt humör har inte tidigare varit ett problem. Den här mannen är dock känsligare än mina tidigare partners. Han är mer dämpad i alla sina uttryck medan jag är van vid en livlig miljö med högt i tak. Som jag ser det är det inte mitt fel eller hans fel att det är så här, utan det handlar snarare en olycklig kombination. Att han undviker berätta något viktigt för mig för av oro för min reaktion blev dock en kalldusch för mig och jag undrar om vi är för olika.


    Det spelar ingen roll om ni är olika eller inte, utan för att du reagerar negativt på misstag han gör.
    Frågan är om det är ofta, är din reaktion relevant till misstaget? Dvs även om du inte upplever att du ger en utskällning, så är hans upplevelse att din reaktion påverkar honom så negativt att han heller håller tyst.

    Jag är mest förvånad att folk har sådana relationer att man måste bli arg så ofta. Om jag går tillbaka till mig själv, så är ofta min reaktion på saker relaterat hur jag mår. Mår jag bra, så krävs det väldigt mycket för att jag ska bli arg, är jag trött och irriterad, så räcker det mycket lite.
    Men vill jag ha fram ett viktigt budskap, då är det inte ilska jag använder.

    Han behöver träna se igenom dina reaktioner och du bör träna på att hantera saker med humör som är relevant till det inträffade.
  • Anonym (ts)
    sextiotalist skrev 2019-05-22 11:19:49 följande:

    Det spelar ingen roll om ni är olika eller inte, utan för att du reagerar negativt på misstag han gör.

    Frågan är om det är ofta, är din reaktion relevant till misstaget? Dvs även om du inte upplever att du ger en utskällning, så är hans upplevelse att din reaktion påverkar honom så negativt att han heller håller tyst.

    Jag är mest förvånad att folk har sådana relationer att man måste bli arg så ofta. Om jag går tillbaka till mig själv, så är ofta min reaktion på saker relaterat hur jag mår. Mår jag bra, så krävs det väldigt mycket för att jag ska bli arg, är jag trött och irriterad, så räcker det mycket lite.

    Men vill jag ha fram ett viktigt budskap, då är det inte ilska jag använder.

    Han behöver träna se igenom dina reaktioner och du bör träna på att hantera saker med humör som är relevant till det inträffade.


    Jag hade inte blivit arg om han berättat det när han själv insåg att han klantat sig. Misstag gör ju alla. Nu kröp det fram efter flera veckor vilket gjorde att min sits blivit ännu mer besvärlig, så ja nu är jag irriterad. Men jag är ingen ilsken person som går runt och blir arg över småsaker hela tiden.

    Min partner vill dock inte ens diskutera politik, samhällsfrågor etc med mig om jag blir engagerad. Samtal som jag har utan problem på jobbet, med mina syskon och vänner tycker han är jobbiga för jag ställer tydligen frågor och förväntar mig respons på ett sätt som han upplever är pressande. (Vi talar om en mycket välutbildad och samhällsintresserad man så det är inte brist på kunskap som spökar.) Det har gjort att jag undvika vissa ämnen och släpper saker för att anpassa mig. Det är lite trist men överlag har jag tyckt att det är värt det för att jag älskar honom. Men hans reaktion nu får mig att känna att jag behöver skära bort halva mitt känsloliv för att han inte ska tycka det är jobbigt och det är kanske inte rätt för vare sig honom eller mig.
  • Anonym (räddharen)
    Anonym (ts) skrev 2019-05-22 09:04:09 följande:

    Är den här relationen dödsdömd?


    Jag skulle inte vilja vara ihop med nån jag är rädd för.
    Vill du?
    Skulle du råda dina vänninnor att vara ihop med nån de är rädd för?
    Där finner du Svaret.
  • sextiotalist
    Anonym (ts) skrev 2019-05-22 12:40:39 följande:
    Jag hade inte blivit arg om han berättat det när han själv insåg att han klantat sig. Misstag gör ju alla. Nu kröp det fram efter flera veckor vilket gjorde att min sits blivit ännu mer besvärlig, så ja nu är jag irriterad. Men jag är ingen ilsken person som går runt och blir arg över småsaker hela tiden.

    Min partner vill dock inte ens diskutera politik, samhällsfrågor etc med mig om jag blir engagerad. Samtal som jag har utan problem på jobbet, med mina syskon och vänner tycker han är jobbiga för jag ställer tydligen frågor och förväntar mig respons på ett sätt som han upplever är pressande. (Vi talar om en mycket välutbildad och samhällsintresserad man så det är inte brist på kunskap som spökar.) Det har gjort att jag undvika vissa ämnen och släpper saker för att anpassa mig. Det är lite trist men överlag har jag tyckt att det är värt det för att jag älskar honom. Men hans reaktion nu får mig att känna att jag behöver skära bort halva mitt känsloliv för att han inte ska tycka det är jobbigt och det är kanske inte rätt för vare sig honom eller mig.
    Detta kan man hantera. Min sambo är likadan, han ogillar att diskutera en del saker, men det finns inget som säger att min sambo ska ha, den omöjliga, uppgiften att täcka upp allt jag är intresserad av. Det finns ju vänner som man kan prata sådant med.
    Varför inte släppa vissa saker, jag släpper en del, utan att ha några problem med kapat känsloliv.
    Det är möjligt att ni inte är rätt för varandra, kanske för att ni inte kan hantera era olikheter.
    Jag ser det positivt att man är olika, att man inte är varandras spegelbilder.
  • Anonym (problem eller lösningar)

    Kan du inte be han berätya för dig nästa gång istället för att fråga varför han inte berättade? Och räcker det inte att diakutera politik med arbetskollegor, syskon och vänner?

  • Anonym (ts)
    Anonym (räddharen) skrev 2019-05-22 13:03:34 följande:

    Jag skulle inte vilja vara ihop med nån jag är rädd för.

    Vill du?

    Skulle du råda dina vänninnor att vara ihop med nån de är rädd för?

    Där finner du Svaret.


    Nu kanske jag skruvade till det lite med ordet rädd. Men nej jag skulle inte vilja känna att jag var tvungen att tassa på tå för min partner. Inte heller skulle jag vilja att min partner behövde lägga en tung filt över sina känslor för att inte uppröra mig.
  • sextiotalist
    Anonym (ts) skrev 2019-05-22 13:45:13 följande:
    Nu kanske jag skruvade till det lite med ordet rädd. Men nej jag skulle inte vilja känna att jag var tvungen att tassa på tå för min partner. Inte heller skulle jag vilja att min partner behövde lägga en tung filt över sina känslor för att inte uppröra mig.
    Varför måste man bli upprörd. Som jag skrev tidigare så har både jag och sambon både humör och temperament, men vi hamnar ytterst sällan i diskussioner eller gräl och är det så att vi vill prata om något allvarligt, så är det inte när vi är i affekt.
    Våra uppbrusningar är mer när det inte är så viktigt, som man snubblar över en sko i hallen eller något annat trivialt.

Svar på tråden Han är rädd för mig - är det kört?