• Anonym (Vilse­nkvinn­a)
    Wed 22 May 2019 13:02
    5639 visningar
    46 svar
    46
    5639

    Separera efter 20 år?

    Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 10 år. Vi har två barn tillsammans som är 13 och 11 år.

    Senaste halvåret har jag börjat tvivla på vad jag känner. Jag har alltid varit den som gjort som alla andra vill och nu kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få leva och må bra. Jag har alltid blivit tagen för given. Aldrig fått den kärlek tillbaka som jag gett. För 1 månad sedan så sa jag att jag inte ville längre att jag ville skiljas. Det tog min man väldigt hårt och började förstå att han inte visat den kärlek jag är värd och helt plötsligt ändrar hela sin personlighet till att vara en varm och kärleksfull person istället för den kalla person som tycker att kärlek har vi haft men den här jag stått för. Men jag är ganska säker på att den "fasaden" inte kommer hålla länge...

    Det som också hör till saken är att jag för 2 är sedan fick upp ögonen för en annan. Jag har aldrig gjort något eller varit otrogen. Det var en kemi jag aldrig kännt förut. När jag ser / såg honom så händer det nått inom mig. Jag blir glad varm och känner mig lycklig. De var på min tidigare arbetsplats som jag träffade den här personen första gången.

    Personen finns fortfarande kvar i mina tankar och de är honom jag tänker på. Om jag i tankarna ställer min man och sen andra framför varandra så vet jag vem jag vill ha.

    Det stora problemet i de här.är att vi har barn tillsammans och det kommer krossa barnen.

    Ska jag stanna kvar i nått jag inte känner för längre eller ska jag "sära" barnen och min familj.

    Nån som varit med i nån liknande situation och kan ge råd?

  • Svar på tråden Separera efter 20 år?
  • Anonym (Lämna­de)
    Wed 22 May 2019 13:33
    #1

    Var tillsammans med mina barns far i 15 år. Vi har flera barn ihop och jag visste att jag skulle vara ensam med dem åtminstone 90% av tiden om jag lämnade. Valde ändå att gå och levde ensam med barnen i 3 år innan jag träffade min nuvarande, som även är mitt livs stora kärlek.

    Barnen har tagit det bra. I början var de ledsna och saknade pappa ofta. Med tiden landade de i det hela och tyckte att det var okej att umgås med en förälder åt gången. De var så pass trygga i situationen när jag träffade min nuvarande att den äldsta (då 11 år) jublade högt över att jag träffat någon ny. Att han sedan tagit barnen till sig som han gjort är ett stort plus. Han är deras bästa "lekfarbror" (deras egna ord) och tar ofta med någon av dem när han åker iväg på något. Så det kan bli ett väldigt lyckligt slut för alla även efter en separation

    Kom bara ihåg att ge barnen tillräckligt med tid för att sörja och landa i situationen innan du introducerar dem för en ny partner. Tonåren är en känslig tid för stora förändringar så man behöver ta det varsamt.

  • Anonym (Una)
    Wed 22 May 2019 13:42
    #2

    Hej! Min fd (barnens pappa) och jag separerade efter ca 20 år. Det var på hans initiativ, hans känslor för mig hade tagit slut. Han tyckte också att han hade blivit tagen för given och var svältfödd på närhet och uppskattning. Han hade rätt i det, men jag älskade honom och var dum nog att inte visa det så mycket. Vi separerade i samförstånd och är än idag väldigt nära vänner. Barnen var mellan 15 och 17. Den store killen bröt ihop där och då och den lille blev jätteledsen. Men vi fick till det så bra, och det blev så bra för oss alla efter ett tag. Det tog inte lång tid efter, förrän jag insåg vad rätt det var att vi separerade. Jag ville ju inte leva med någon som inte ville leva med mig, och inte ville jag hålla fast han heller. Han var värd någon som älskade honom och som visade det för honom. Jag unnade verkligen honom att kunna få bli lycklig igen. Nu har han en fantastisk sambo som jag tycker jättemycket om. Vi kommer så bra överens.

    Barnen har inte mått dåligt över våran separation även om dom blev ledsna. Vi (hans familj och min) har umgåtts vid kalas, studenter och andra högtider och det har barnen tyckt varit kul och väldigt normalt. Nu är även min sambo med i "gänget" =)

    Ge dig en chans till att bli lycklig och få älska igen. Jag tror inte du vill sitta på ålderns höst och ångra dig att du inte tog steget till ett bättre liv. För även om det inte blir du och den där mannen, så finns det fler. Å dessutom får du tid för DIG!

  • Anonym (Vilse­nkvinn­a) Trådstartaren
    Wed 22 May 2019 13:59
    #3

    Tack !! Era historier ger mig hopp. Barnen kommer alltid vara nummer 1 för mig. Känner mig så hemsk som känner som jag gör. Jag har gjort tappra försök men jag hamnar tillbaka till min känsla att jag längre inte vill. Får så dåligt samvete mot min man. Han försöker verkligen nu. Men för mig känns de försent.... Han ger mig skuldkänslor att våra 20 år är bortkastad tid av hans liv.

    Senaste halvåret har vi kanske haft sex 4-5 gånger från att tidigare ha sex 3 gånger i veckan. Jag vill inte, det känns inte rätt.

    Jag vill ha kvar honom i mitt liv. Men känns mer som vänskap från min sida.

    Jag mår inte alls bra av den här situationen och det blir jobbigare och jobbigare.

    Att bara följa med i de som är och sen ångra mig resten av livet.. Det kommer inte funka.

  • Anonym (Vilse­nkvinn­a) Trådstartaren
    Wed 22 May 2019 14:14
    #4

    Jag känner mig låst i mitt äktenskap och vill kunna göra saker utan att någon säger att de är fel.. kunna umgås med mina vänner när jag känner för de. Kunna vara själv. De är nått jag saknar otroligt mycket. Jag har gjort som alla andra tycker i hela mitt liv. Men så vill jag inte längre ha de

    Jag är också en person som inte kan såra eller se nån fara illa. De gör de här ännu svårare. Jag biter ihop och står ut. Men de kommer inte funka.

    Vi är inte överens. Han vill kämpa jag vill ge upp.

  • Wed 22 May 2019 14:21
    #5
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-05-22 14:14:58 följande:

    Jag känner mig låst i mitt äktenskap och vill kunna göra saker utan att någon säger att de är fel.. kunna umgås med mina vänner när jag känner för de. Kunna vara själv. De är nått jag saknar otroligt mycket. Jag har gjort som alla andra tycker i hela mitt liv. Men så vill jag inte längre ha de

    Jag är också en person som inte kan såra eller se nån fara illa. De gör de här ännu svårare. Jag biter ihop och står ut. Men de kommer inte funka.

    Vi är inte överens. Han vill kämpa jag vill ge upp.


    Å andra sidan framstår det som att du har kämpat rätt länge. Att inte få göra saker själv eller umgås med vänner utan att han säger att det är fel, det låter för mig som motsatsen till att kämpa för en bra och respektfull relation.
  • Anonym (Lämna­de)
    Wed 22 May 2019 14:36
    #6

    Ha inte skuldkänslor för det. Åren är inte bortkastade då ni fått barn ihop och säkert haft många fina år tillsammans. Ni har utvecklats som människor och stått vid varandras sida. Att det nu känns som att du är redo att gå en annan väg är inget du ska behöva må dåligt över för att han vill annat. Försök hålla ett gott samarbete för barnens skull och håll eventuella negativa känslor och tankar så att barnen inte behöver ta del av dem så kommer de med tiden att acceptera situationen och se fördelen med att ha en mamma som kan njuta av livet och därmed vara gladare än du är i dagsläget. Man lever bara en gång

  • Anonym (Una)
    Wed 22 May 2019 14:41
    #7
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-05-22 13:59:50 följande:

    Tack !! Era historier ger mig hopp. Barnen kommer alltid vara nummer 1 för mig. Känner mig så hemsk som känner som jag gör. Jag har gjort tappra försök men jag hamnar tillbaka till min känsla att jag längre inte vill. Får så dåligt samvete mot min man. Han försöker verkligen nu. Men för mig känns de försent.... Han ger mig skuldkänslor att våra 20 år är bortkastad tid av hans liv.

    Senaste halvåret har vi kanske haft sex 4-5 gånger från att tidigare ha sex 3 gånger i veckan. Jag vill inte, det känns inte rätt.

    Jag vill ha kvar honom i mitt liv. Men känns mer som vänskap från min sida.

    Jag mår inte alls bra av den här situationen och det blir jobbigare och jobbigare.

    Att bara följa med i de som är och sen ångra mig resten av livet.. Det kommer inte funka.


    Det du berättar, så måste min fd ha känt också. Å jag får, även om det är 10 år sen nu, ont i magen av att veta att så kände säkert han med. Ibland klandrar jag mig själv såklart, att det var mitt fel. Men ändå, han är lycklig idag och har varit så i typ 6 år då han träffade nya sambon.

    Du måste tänka på dig själv nu. Fortsätt inte att vränga dig ut och in för äktenskapet längre. Förstår att du orolig för barnen, jag vet ju bara hur mina reagerade. Men dom är ju i en ålder där man kan förklara så dom förstår. Hade dom varit yngre, säg 7, 8, 9, 10, då hade det nog varit svårare.

    Vi valde även att säga till barnen att det var ett gemensamt beslut. Det var det ju inte från början. Orsaken var helt enkelt att jag inte ville att barnen skulle vända ryggen till deras pappa ifall dom skulle bli arga istället. Så jag bestämde att det var så vi skulle säga och dom har aldrig ifrågasatt det. Hade vi varit som hund och katt, ja då hade dom nog inte gått på det.
  • Anonym (Meto)
    Wed 22 May 2019 15:21
    #8
    Anonym (Vilsenkvinna) skrev 2019-05-22 13:02:05 följande:

    Jag har varit tillsammans med min man i 20 år och gifta i 10 år. Vi har två barn tillsammans som är 13 och 11 år.

    Senaste halvåret har jag börjat tvivla på vad jag känner. Jag har alltid varit den som gjort som alla andra vill och nu kommit till en punkt i livet där jag känner att jag måste få leva och må bra. Jag har alltid blivit tagen för given. Aldrig fått den kärlek tillbaka som jag gett. För 1 månad sedan så sa jag att jag inte ville längre att jag ville skiljas. Det tog min man väldigt hårt och började förstå att han inte visat den kärlek jag är värd och helt plötsligt ändrar hela sin personlighet till att vara en varm och kärleksfull person istället för den kalla person som tycker att kärlek har vi haft men den här jag stått för. Men jag är ganska säker på att den "fasaden" inte kommer hålla länge...

    Det som också hör till saken är att jag för 2 är sedan fick upp ögonen för en annan. Jag har aldrig gjort något eller varit otrogen. Det var en kemi jag aldrig kännt förut. När jag ser / såg honom så händer det nått inom mig. Jag blir glad varm och känner mig lycklig. De var på min tidigare arbetsplats som jag träffade den här personen första gången.

    Personen finns fortfarande kvar i mina tankar och de är honom jag tänker på. Om jag i tankarna ställer min man och sen andra framför varandra så vet jag vem jag vill ha.

    Det stora problemet i de här.är att vi har barn tillsammans och det kommer krossa barnen.

    Ska jag stanna kvar i nått jag inte känner för längre eller ska jag "sära" barnen och min familj.

    Nån som varit med i nån liknande situation och kan ge råd?


    Jag känner igen mig i mycket du skriver, skillnaden är att vi bara varit ihop hälften så länge som er. Jag har kompromissat bort mycket av mig själv för det här förhållandet.

    Magkänslan sa att det kanske inte var rätt för mig men jag valde ändå att satsa, tänkte att det löser sig.

    Min man älskar mig över allt och gör mycket för mig men vi har stora problem med kommunikation. Antagligen bådas fel.

    Så för något år sedan träffade jag en man, det var som att blixten slog ner. Har aldrig varit i närheten av att känna en sådan attraktion till någon.

    Dessa känslor har bara vuxit och jag känner mig förhäxad.

    Jag kämpar för att känslorna för den andre ska lägga sig så jag kan se nyktert på hela situationen, men det går inte.

    Jag mår så dåligt över hela den här situationen, bara tanken på att förstöra mina barns familj krossar mig. Min man älskar mig och vill inget annat än att vara nära mig, medans jag drar mig undan. Vi har sex någon gång ibland, men bara för att jag känner mig tvingad.

    Jag delar gärna familjelivet med min man men jag känner ingen attraktion till honom, jag älskar honom som en vän. Tror jag. Känslorna för den andre mannen gör att jag inte kan tänka klart....
  • Anonym (Vilse­nkvinn­a) Trådstartaren
    Wed 22 May 2019 15:34
    #9
    Anonym (Meto) skrev 2019-05-22 15:21:09 följande:

    Jag känner igen mig i mycket du skriver, skillnaden är att vi bara varit ihop hälften så länge som er. Jag har kompromissat bort mycket av mig själv för det här förhållandet.

    Magkänslan sa att det kanske inte var rätt för mig men jag valde ändå att satsa, tänkte att det löser sig.

    Min man älskar mig över allt och gör mycket för mig men vi har stora problem med kommunikation. Antagligen bådas fel.

    Så för något år sedan träffade jag en man, det var som att blixten slog ner. Har aldrig varit i närheten av att känna en sådan attraktion till någon.

    Dessa känslor har bara vuxit och jag känner mig förhäxad.

    Jag kämpar för att känslorna för den andre ska lägga sig så jag kan se nyktert på hela situationen, men det går inte.

    Jag mår så dåligt över hela den här situationen, bara tanken på att förstöra mina barns familj krossar mig. Min man älskar mig och vill inget annat än att vara nära mig, medans jag drar mig undan. Vi har sex någon gång ibland, men bara för att jag känner mig tvingad.

    Jag delar gärna familjelivet med min man men jag känner ingen attraktion till honom, jag älskar honom som en vän. Tror jag. Känslorna för den andre mannen gör att jag inte kan tänka klart....


    PRECIS så känner jag. Exakt samma känsla

    Vet inte om man kan säga att de känns skönt att jag inte är ensam och att de är nån som förstår mig.

    Jag har aldrig varit med om att känna såhär och trodde aldrig de skulle vara möjligt !! ????

    Känns fel att stanna och lika fel att gå. Men man måste ju må bra. Jag mår inte bra som de är nu.
  • Anonym (Vilse­nkvinn­a) Trådstartaren
    Wed 22 May 2019 15:37
    #10
    Anonym (Lämnade) skrev 2019-05-22 14:36:12 följande:

    Ha inte skuldkänslor för det. Åren är inte bortkastade då ni fått barn ihop och säkert haft många fina år tillsammans. Ni har utvecklats som människor och stått vid varandras sida. Att det nu känns som att du är redo att gå en annan väg är inget du ska behöva må dåligt över för att han vill annat. Försök hålla ett gott samarbete för barnens skull och håll eventuella negativa känslor och tankar så att barnen inte behöver ta del av dem så kommer de med tiden att acceptera situationen och se fördelen med att ha en mamma som kan njuta av livet och därmed vara gladare än du är i dagsläget. Man lever bara en gång


    Känner själv att jag inte är en bra mamma och fru. Känner mig irriterad vill bara att alla ska låta mig vara.

    Min man vill ju bara att allt ska bli bra men för mig... känns de försent... Han har en sån inverkan på mig att jag av skuldkänslor drar mig tillbaka och tror att de ska bli "bra" men jag kommer tillbaka till min känsla .. Jag vill inte
Svar på tråden Separera efter 20 år?