Ni som blivit lite äldre. Hur känns det att förlora sin ungdomliga kropp?

Jag trodde att jag skulle bry mig. Jag tar hand om mig som 35-åring som fött barn, har gått ner alla gravidkilon, tränar, har en snygg frisyr och kläder osv men jag försöker bara se fräsch ut som DEN JAG ÄR, inte som en 20-åring.

Jag älskar mitt barn så obeskrivligt mycket och längtar absolut inte tillbaka i utvecklingen.

Känner mig verkligen inte hotad av 20-åringar. Det är nog något som yngre personer tror dock om äldre eftersom dom inte vet om något annat än det ytliga liv dom lever med den begränsade livserfarenheten och mognaden dom har.

Alltså, jag är lyckligt gift och jag upplever att andra män visar uppskattning och att jag lätt hade kunnat hitta någon vid en skiljsmässa. Sen vet jag att de flesta män tänder på 20-åringar men det ena utesluter liksom inte det andra. Det hotar inte mig. Jag tycker att Kit Harrington är as-snygg men det hotar liksom inte min man.

Efter 40 så började kroppen falla. Det känns väldigt tråkigt men man får ändå vara tacksam så länge man är frisk.

Måste försöka förklara bättre... Såhär; jag bryr mig om att se så bra ut jag kan men jag har mindre ångest idag trots hängigare bröst mm än vad jag hade som 20-åring. Då hade jag jättemycket ålders och kropps-nojja konstigt nog fast jag såg ut som 15-16 vid 23 och var väldigt vältränad. Då trodde jag att jag skulle känna att mitt liv var slut efter typ 25, då brydde jag mig bara om att andra skulle finna mig attraktiv, idag har jag mycket bättre självkänsla och lever för så mycket, framförallt mina barn och mina livsmål. Att se ut som 20 är inget av livsmålen.

När jag var 32 hade jag likadan kropp som när jag var 18. 170 cm lång till 57 små fasta kilon. Sedan kom barnen och ämnesomsättningssjukdom samt högt blodtryck. Är idag något överviktig (inte tjock). Jag minns hur snygg jag var och även hur jobbigt jag tyckte att det var med alla blickar på stranden. Jag är en relativt blyg och privat person, jag klädde oftast på mig en handduk eller liknande. Nu är jag helt enkelt inte lika snygg och blir givetvis inte tittad på på samma sätt längre. Saknar det överhuvudtaget inte. Min man tittar inte heller på unga tjejer, jag känner mig inte alls hotad av unga skönheter. Vår äldsta dotter är nybliven tonåring och för oss 45+ är unga människor upp till ca 25 år faktiskt, närmast att betrakta som barn. De ser så små och unga ut. Unga kroppar har ju oftast tydligare muskler, särskilt killar kan ha tjusiga magmuskler, men jag tycker helt ärligt inte att de är sexiga. Jag föredrar en man i 40-årsåldern med grått hår på bröstet, lite mage gör ingenting bara han har snygga ben och rumpa. Så jag tror att unga kanske har en lite felaktig bild av vad äldre personer tänker om dem, kan ju bara tala för mig själv men anser varken att unga och vältränade killar eller tjejer är sexiga. Däremot är de söta och fina. Ännu så länge är både min och mannens kroppar godtagbara utseendemässigt men ingen av oss ser ju ut som för 20 år sedan. Har dock mindre problem med kroppens åldrande än vad jag har med att håret har blivit torrt och trist, det tycker jag nästan är värre, för det kan man inte trolla bort med piffiga kläder. Badsäsongen är kort, och i sängen har vi inga komplex för varandra överhuvudtaget.

När man är 40 inser de flesta att utseendet är det minsta problemet. Handlar snarare om att må fysiskt och psykiskt bra. Skiter (respektfullt) i om andra (yngre) är snyggare att titta på. Och så är det ju ändå i vilken ålder man än är om man inte föddes som Mr universum.

Tillägg: instämmer helt med sign Nej. Lever familjelivet med man och två älskade barn och mår så mycket bättre i min mulliga kropp med celluliter på rumpan än jag gjorde som snygg 20-åring. Då nojade man över småsaker på kroppen, undrar just vad mitt 20-åriga jag hade sagt om mina två ärr efter kejsarsnitten och rumpan i storlek L.

Vet inte vad du räknar som äldte, men jag är 42 och har definitivt börjat känna mig äldre och det är väl jobbigt på sitt sätt, men absolut inte så som du skriver! Känner mig inte hotad av yngre - varför skulle jag det? De män och kvinnor som jag är intresserad och attraherad av är inte i 20-årsdern och tänder inte heller på tjejer i den åldern. En smak ändras med åldern, när jag var 15 tyckte jag så klart att min 15-åriga pojkvän var skitsnygg. När jag var 23 var den åldern alldeles perfekt. När jag var 30 kunde jag inte tänka mig någon som började närma mig 40. Ja, du förstår. Idag tycker jag självklart att båda tonåringar och tjejer och killar i 20-årsåldern är fullkomligt ointressanta, medan 40-åringar är de mest attraktiva.

Min partner är också 42 och sneglar aldrig på unga tjejer - men väl någon äldre då och då. Det är fullkomligt normalt att titta på någon som är vacker, och inget som bekommer mig alls. Det har inget med kärlek och äktenskap att göra.

Den enda kroppsliga förändring som har stört mig var när mina tidigare toppiga bröst sjönk en aning så att jag plötsligt kan hålla fast en penna med dem. Det blir varmt och svettigt mellan bröst och bröstkorg.

Håller med någon tidigare skribent, ungdomar upp till ca 25 är framför allt söta, de påminner lite om valpar. Kan säkert vara för att mina barn är i den åldern. Vissa, särskilt kvinnorna, är otroligt vackra, men jag får för mig att de inte själva inser det.

Hur som helst: 25-åriga män (och yngre) är i mitt tycke inte sexiga. De är söta och valpiga.

35-åringar däremot ... *tappar andan* Otroligt sexiga. Manliga, virila, snygga, starka. Det finns ett litet antal män som är attraktiva efter 60, något fler efter 50, ytterligare en del efter 40, men mellan 35 och 40 är nästan alla män intressanta!

Inget jag tänkt på.

Det har berott på relation. I min nuvarande vet vi ju om att många yngre och ibland även i vår ålder, ser bättre ut, (så är det ju hela livet om man inte har väldig tur)

men det räcker inte med en snygg kropp för någon av oss, ärligt talat har vårt sex i sig bara blivit hetare, och han är snyggare nu än som yngre.

Min förra relation så fick han lite 40-årskris och tappade helt intresse för mig. Då kände jag mig även mer missnöjd med min kropp.