• Sat 1 Jun 2019 16:06
    473 visningar
    6 svar
    6
    473

    Fått diagnosen borderline och är man.

    Hej som rubriken lyder så har jag i en ålder av snart 40år fått diagnosen borderline och min första tanke var " men jag är ju kille" sedan har jag läst mig till att det inte är könsbundet.

    Jag fick göra en utredning efter att ha försökt ta mitt liv efter min skilsmässa i vintras.

    Jag har varit riktigt nära att lyckats ta mitt liv vid 3 tillfällen och skulle jag inte ha blivit hittad någon av de gångerna så skulle jag inte skriva det här.

    Det sket sig rätt ordentligt efter skilsmässan då jag blev utkastad med bara en kasse med kläder och inget mer så det är väl bara bygga upp ett nytt liv tänkte jag då sedan kom domen efter att ha tagit massa piller dragit igång grillarna och lagt mig i husvagnen för att sova men sedan vaknat på akuten då fick jag träffa en psykdoktor gå på möte och göra tester.

    Det är bara det som hänt sedan jag fick diagnosen har det varit tyst från vårde ja det har varit tyst i allmänhet då vänner tagit avstånd och på grund av diagnosen och självmordsförsöket så får jag inte träffa barnen.

    Nu sitter jag och tänker på hur och varför just jag ska leva när det ändå inte är någon som bryr sig?

    Telefonen har varit tyst sedan mars jag äger bara mina kläder och en rutten husvagn som står på jobbet där jag bor eller man kan inte säga att jag bor här men tillbringar den tid jag inte jobbar på här.

    Så varför ska jag finnas vid liv? Alla drömmar jag haft om en familj i ett hus på landet vet jag ju nu att det inte kommer fungera för det jag läst om borderline säger att jag är en farlig person som man ska fly från så fort man kan.

    Är det inte en tjänst för samhället och övriga runt mig att bara få gå vidare?

  • Svar på tråden Fått diagnosen borderline och är man.
  • Anonym (Jobbi­gt)
    Sat 1 Jun 2019 16:20
    #1
    Wsalert skrev 2019-06-01 16:06:27 följande:

    Hej som rubriken lyder så har jag i en ålder av snart 40år fått diagnosen borderline och min första tanke var " men jag är ju kille" sedan har jag läst mig till att det inte är könsbundet.

    Jag fick göra en utredning efter att ha försökt ta mitt liv efter min skilsmässa i vintras.

    Jag har varit riktigt nära att lyckats ta mitt liv vid 3 tillfällen och skulle jag inte ha blivit hittad någon av de gångerna så skulle jag inte skriva det här.

    Det sket sig rätt ordentligt efter skilsmässan då jag blev utkastad med bara en kasse med kläder och inget mer så det är väl bara bygga upp ett nytt liv tänkte jag då sedan kom domen efter att ha tagit massa piller dragit igång grillarna och lagt mig i husvagnen för att sova men sedan vaknat på akuten då fick jag träffa en psykdoktor gå på möte och göra tester.

    Det är bara det som hänt sedan jag fick diagnosen har det varit tyst från vårde ja det har varit tyst i allmänhet då vänner tagit avstånd och på grund av diagnosen och självmordsförsöket så får jag inte träffa barnen.

    Nu sitter jag och tänker på hur och varför just jag ska leva när det ändå inte är någon som bryr sig?

    Telefonen har varit tyst sedan mars jag äger bara mina kläder och en rutten husvagn som står på jobbet där jag bor eller man kan inte säga att jag bor här men tillbringar den tid jag inte jobbar på här.

    Så varför ska jag finnas vid liv? Alla drömmar jag haft om en familj i ett hus på landet vet jag ju nu att det inte kommer fungera för det jag läst om borderline säger att jag är en farlig person som man ska fly från så fort man kan.

    Är det inte en tjänst för samhället och övriga runt mig att bara få gå vidare?


    Säkert är allt du skriver om asjobbigt, men ta genast av dig offerkoftan och ta tag i ditt liv. Kontakta vården och fråga om uppföljning. Snygga upp i husvagnen. Sköt ditt jobb så du inte blir av med det också.

    Det låter jävligt konstigt att du inte skulle få träffa dina barn p.g.a. din diagnos, vem säger det?

    Ja borderline är väl inte den sexigaste diagnosen, men det finns hjälp att få. Men du måste ta tag i saker, du kan ju inte sitta och vänta på att något ska hända. Om vården har råkat missa dig kan du ju bli sittande i din husvagn ett bra tag med endast dina egna destruktiva tankar som sällskap, inte bra.

    Självmordstankarna får du ju bara släppa, dina barn vill garanterat ha sin pappa kvar även om de inte just nu får träffa dig.
  • Sat 1 Jun 2019 16:56
    #2
    Anonym (Jobbigt) skrev 2019-06-01 16:20:39 följande:

    Säkert är allt du skriver om asjobbigt, men ta genast av dig offerkoftan och ta tag i ditt liv. Kontakta vården och fråga om uppföljning. Snygga upp i husvagnen. Sköt ditt jobb så du inte blir av med det också.

    Det låter jävligt konstigt att du inte skulle få träffa dina barn p.g.a. din diagnos, vem säger det?

    Ja borderline är väl inte den sexigaste diagnosen, men det finns hjälp att få. Men du måste ta tag i saker, du kan ju inte sitta och vänta på att något ska hända. Om vården har råkat missa dig kan du ju bli sittande i din husvagn ett bra tag med endast dina egna destruktiva tankar som sällskap, inte bra.

    Självmordstankarna får du ju bara släppa, dina barn vill garanterat ha sin pappa kvar även om de inte just nu får träffa dig.


    Jag försöker släppa de tankarna men det går bara när jag jobbar men det finns lagar och regler som säger att man måste vara ledig ibland även fast jag kan jobba gratis.

    Jag kanske låter som jag vill vara något offer men det är inget jag vill vara jag orkar bara inte ta striden för att då det jag har rätt till och sedan har jag alltid enda sedan jag var liten fått höra att jag inte klarar något och sånt sätter spår.

    Det är mammorna till mina barn som inte vill att jag träffar dem och jag är ingen person som tjafsar eller bråkar så då fogar jag mig efter deras önskan.

    Ser inget värde i att pynta husvagnen eller köpa grejer till den då det är allt för vanligt att det varit inbrott i den när man varit borta senast så tog dom korten på barnen och eldade upp dom i grillen.

    Jag försöker hitta de små sakerna som får mig att vilja se en morgondag men sedan vet jag även att allt jag tar i blir till aska förutom mitt arbete som jag sköter prickfritt och jobbar på mer än jag behöver och mer än jag tar ut lön för efter som just nu är jobbet det enda jag har och kollegerna är de enda jag träffar.
  • Anonym (Jobbi­gt)
    Sat 1 Jun 2019 17:12
    #3

    Mitt råd om att ta av offerkoftan är ännu mer relevant nu när jag har läst ditt svar. Det är inte bara en offerkofta, utan du har trasslat in dig rejält i garnet.

    Du är 40, sluta för fan skylla på vad folk sa när du var liten.

    Visa dina ungar att du bryr dig. Värsta jävla trams jag vet när folk låtsas att de är så jävla goda för att de inte "bråkar" om barnen. Signalen du skickar till dina barn är att du skiter i dem. Och samtidigt sitter du och grinar över att ingen har ringt dig sen i mars, stackars liten, buhu buhu.

    Jag förstår att det är en tråkig diagnos att få, men jag förstår inte varför du inte själv försöker göra ditt liv bättre. Som du själv skriver - ingen annan lär ju bry sig om att göra ditt liv till en dans på rosor.

  • Sat 1 Jun 2019 17:27
    #4
    Anonym (Jobbigt) skrev 2019-06-01 17:12:23 följande:

    Mitt råd om att ta av offerkoftan är ännu mer relevant nu när jag har läst ditt svar. Det är inte bara en offerkofta, utan du har trasslat in dig rejält i garnet.

    Du är 40, sluta för fan skylla på vad folk sa när du var liten.

    Visa dina ungar att du bryr dig. Värsta jävla trams jag vet när folk låtsas att de är så jävla goda för att de inte "bråkar" om barnen. Signalen du skickar till dina barn är att du skiter i dem. Och samtidigt sitter du och grinar över att ingen har ringt dig sen i mars, stackars liten, buhu buhu.

    Jag förstår att det är en tråkig diagnos att få, men jag förstår inte varför du inte själv försöker göra ditt liv bättre. Som du själv skriver - ingen annan lär ju bry sig om att göra ditt liv till en dans på rosor.


    Ja så är det nog.

    Har lite med ekonomi att göra med för att jag inte tar fajten advokater är dyra som fan och jag har över en mille i lån att betala på huset min ex fru bor i efter som huset står på henne men halva lånet står på mig.

    Jag är bara ett offer för min egen dumhet och att jag har varit lätt att lura.

    Det är inte alltid lätt att både vara snäll och lättlurad.

    Du gav mig ett uppvaknande och efter som jag är min egen värsta fiende så är jag ju även mitt eget värsta hinder så då är beslutet inte så svårt jag för slut på skiten ????
  • Anonym (anonR­as)
    Sat 1 Jun 2019 19:31
    #5

    1. Kontakta familjerätten och berätta din situation angående barnen.


    2. Kontakta psyk eller din vårdcentral och få en tid, snarast. Det låter som du är i akut behov av medicin och terapi.


     


    Du gjorde några tester, fick en diagnos och sedan fick du inget förslag på behandling ? Stämningsstabiliserande ? Antidepp? eller Antipsykotiska ?

  • Anonym (anonR­as)
    Sat 1 Jun 2019 19:35
    #6

    Ta tag i din psykiska hälsa först, annars blir det lite som att försöka bygga ett hus på ostadig mark, vem vet när allt kan rasa samman

Svar på tråden Fått diagnosen borderline och är man.