Skild sedan sju år men hade aldrig separerat om jag vetat vad det skulle innebära när det kommer till barnen.
Att leva ensam varannan vecka samtidigt som jag inte kan flytta och inte heller engagera mig i något som kan kräva engagemang de veckor barnen är hos mig.
Hade alla dagar i veckan stannat i relationen även om den var obefintlig.
Fast om ni separerade för 7 år sedan borde ju yngsta barnet vara minst 8 år, ett äldre syskon troligen i 9-10årsåldern. Varför skulle du inte kunna ha någon aktivitet alls den veckan du har barnen? Finns massor som barnen kan vara med på, saker du kan göra under tiden de själva har aktiviteter, eller om äldsta barnet är uppåt 12 är det i regel inga bekymmer att vara bort någon timme och låta hen passa sitt yngre syskon. Om barnen fortfarande är yngre än 10 så kan jag trösta med att det bara inom ett par år blir enklare.
Jag är vv-förälder till 3 barn (6, 8 och 12 år). Jag sjunger i kör, barnen är med på träningarna och leker i ett annat rum under tiden. Jag löptränar också ett par gånger i veckan, ofta cyklar 6-åringen runt med mig och 12-åringen håller ställningarna hemma. Om ett par år är 6-åringen stor nog att kunna vara hemma med syskonen mer än korta stunder så då planerar jag att börja ta lite kvällskurser.
Om du är skild sedan 7 år så borde väl barnen rimligtvis vara minst såpass gamla. Vad hindrar dig från att engagera dig i något som de kan vara med på en eller två gånger i veckan? Ju större barnen är desto lättare tänker jag.
Det gör ju inte dig till en dålig förälder heller om du ska iväg och träna eller vad det nu kan vara någon timme, om barnen är såpass stora att de klarar sig själva den stunden.
Har också varit separerad. Då med en 2-åring och en nyfödd. Skillnaden på små barn och större barn är enorm eftersom de små kräver mycket mer tillsyn.
Det gäller att se möjligheter, inte hinder.
Om du är skild sedan 7 år så borde väl barnen rimligtvis vara minst såpass gamla. Vad hindrar dig från att engagera dig i något som de kan vara med på en eller två gånger i veckan? Ju större barnen är desto lättare tänker jag.
Det gör ju inte dig till en dålig förälder heller om du ska iväg och träna eller vad det nu kan vara någon timme, om barnen är såpass stora att de klarar sig själva den stunden.
Har också varit separerad. Då med en 2-åring och en nyfödd. Skillnaden på små barn och större barn är enorm eftersom de små kräver mycket mer tillsyn.
Det gäller att se möjligheter, inte hinder.
Barnen är 9 och 10 år och har ganska mycket läxor redan så det känns svårt att hinna tycker jag när man kommer hem vid halv fem. Tar ju lite tid att ta sig till och från aktiviteter också så i alla fall två timmar per gång... Det mesta utom just träning är dessutom ofta ett par timmar. De var med mig någon gång i veckan tidigare på en aktivitet men jag upplevde att de tyckte det var rätt drygt och att det blev så jobbigt varje gång att jag avstod till slut.
Barnen kan väl ta med läxorna till din aktivitet (beroende på vad det är) eller så kan ju barnen vara hos en kompis/granne nån dag medans du tar hand om grannens barn nån dag.
Är du med ungarna när de är ute och leker me? Du behöver inte ha 100% koll hela tiden. Om du vill träna efter jobbet så kan du väl göra det medans ungarna leker. Läxorna ska ungarna göra själva med STÖD från en vuxen, äldre syskon.
Om alla skulle ha ditt tänk så skulle det inte finnas några singlar med barn med fritidsintressen.
De är faktiskt tillräckligt stora för att inse att världen inte kretsar runt dem. 2-4 gånger i månaden är fullt rimligt att de upplever något som rätt drygt. Mina barn har genom åren upplevt handling, tandborstning, städning, läxläsning mm som rätt drygt men vissa saker måste man göra helt enkelt. Mammas intressen är också viktiga.
Kan du göra något annat för att förenkla det hela? Införa läxläsning 2 timmar på lördagen mot att man har läxfritt en annan dag? Mina stora har 2-3 läxor i veckan, jag förväntar mig att de gör sina läxor själva, och kommer och frågar mig när det är något de inte kan eller inte förstår, vi sitter inte längre ner gemensamt för att göra läxor utan jag kan laga mat eller göra annat samtidigt. Jag kan inte minnas sist 12-åringen bad om hjälp med läxan. 8-åringen vill ofta filosofera kring olika saker, men det kan vi göra tillsammans allihop under tiden vi äter, med den fördel att 6-åringen lär sig massor.
Det ena barnet behöver väldigt mycket stöttning med just läxorna. I princip att jag sitter med hela tiden. Tyvärr gör inte pappan några läxor med barnen och vi har bytesdag på fredagar och läxorna ska vara gjorda till onsdag redo torsdag så blir rätt intensivt med just läxorna mån-ons...
På vilket sätt tror du att det skulle varit skillnad om du var kvar i relationen om jag får fråga? Han hade väl sannolikt inte varit till någon större hjälp ändå och du hade mått dåligt.
Så på hans veckor lämnas läxorna inte in?
7 år är rätt länge, om jag vore du så kanske jag skulle börja få lite mer kontakt med exet och börja bli vänner. Hängas lite oftare och ha kul, på sju år så kan det hända mycket hos en person.
Men, det är väl bara min åsikt. Tänk på saken och återkom igen senare för lite mer uppdateringar. 