• Anonym­sju
    Fri 7 Jun 2019 20:37
    2153 visningar
    44 svar
    44
    2153

    Hur sätter man gränser för en 1,5 åring?

    Jag har ett barn på 1,5 år som är nyfiken på allt, testar gränser och kollar direkt vad han får för reaktioner av oss föräldrar, förmodligen som alla andra 1,5 åringar gör.

    Det jag kan bli lite smått galen på är att man hela tiden hör att man inte ska säga "nej" "inte" "va försiktig" osv. osv.

    Man ska avleda och distrahera, men det funkar ju inte alltid, och vissa saker är ju rentav farliga för barn att hållas med, därav måste man ju kunna säga till med med ordet "nej" eller "inte" i meningen. Jag märker att det blir mycket nej i vardagen just nu, vilket känns trist men vad tusan ska man göra? Och jag kan säga att jag är ingen hönsmamma som säger nej till minsta lilla, utan jag har en väldigt aktiv, snabb, nyfiken kille som vill upptäcka allt och lite till. Han springer jämt (ingen överdrivt) när han går så reagerar alla som känner honom på att han inte springer, så snabb är han. Vilket är kul, men som sagt gränser måste sättas av olika anledningar, men hur?

    Ge mig era tankar på detta. Skriv gärna tips & råd om ni har något bra sätt. Jag blir som sagt galen på alla böcker och metoder om hur man ska "säga till" sitt barn, och nej det handlar inte om att skälla på en 1,5 åring. Ville bara tydliggöra det.

  • Svar på tråden Hur sätter man gränser för en 1,5 åring?
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 00:02
    #3
    lövet2 skrev 2019-06-07 23:09:11 följande:

    Jag har satt fysiska gränser. Barnsäkrat, plockat undan saker, stängt dörrar osv. När vi varit i situationer där barnet varit på väg att göra något "förbjudet", då har jag gått dit och lyft undan antingen barnet eller prylen i fråga. Jag har inte ens använt ordet Nej före 2 års ålder, för det har inte behövts.


    Har ditt barn inte varit intresserad av att pilla i kontakter, dra i sladdar, vrida på ugnsknappar, springa "ifrån" dig utomhus till ställen som inte är "barnvänliga", velat härja fritt i mataffären och dra ut varor, stå upp på stolar/bord/andra ställen barn kan slå sig om dom ramlar?

    Isåfall ge mig dina tips på hur du aldrig behövt säga nej innan 2 års ålder om ditt barn gjort ovanstående. Min pojke gör nämligen dagligen typ allt det där varje dag, mer eller mindre.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 07:30
    #10
    Loloboije skrev 2019-06-08 00:05:28 följande:

    Säg bara nej varje gång och känn dig kärleksfull samtidigt. Prata med honom och guida! Det är ju meningen att dom ska lära sig från sina föräldrar! Vad är det för sjuk idé att man ska låta bli att lära ut och guida innan två års ålder och bara säga ?jaaa?, ?jaaa? hela tiden? Snacka om korkat.


    Jag håller med dig, och som andra skrivit försöker jag alltid säga nej men sen fortsätta med "såhär får du göra och visar" om han härmar så uppmuntrar jag det. Ibland uppstår ju situationer som när han är trött som det bara funkar att lyfta undan honom och ta undan det han inte får, han blir nästan besatt av saker han inte får vara vid. Jag känner mig ibland kluven, då jag vet med mig att det enda som funkar är att ta bort det han inte får göra, men då är det alltid folk som tycker att barn ska lära sig, men mitt barn är inte ett lugnt stillsamt barn som man kan lätt distrahera med något annat, men då undrar jag ju om jag gör fel i att ta undan saker, då kanske han aldrig lär sig?
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 07:40
    #13
    Thyr skrev 2019-06-08 00:07:49 följande:

    Vad är det för trams att man inte ska få säga nej? Vem har hittat på det? Bästa motgiftet mot sådan idioti är följande: Har man aldrig lärt sig att säga nej och stå för det kan man inte lära sig att säga ja och stå för det.

    Genom att du använder ja och nej till ditt barn hjälper du barnet att så småningom klara sig i samhället. Ska ungen behöva gissa på en massa omskrivningar för ordet "nej" blir den ju emotionellt instabil.

    Gör barnet något farligt/felaktigt säger man nej, aja baja, usch, lite beroende på vad det är. (Ta mat ur kattens skål: Nej. Peta på den heta ugnsluckan: Aja baja. Äta sand: Usch.)

    Släng bort tidningar/böcker med löjliga råd och känn efter vilken kommunikationsmodell som fungerar för er.


    Tack för ditt kloka svar! Jag håller med och tycker det du skriver låter så självklart och logiskt, att hitta på omskrivningar för ordet nej komplicerar ju bara vardagen och i slutändan är det ju ändå nej man säger.

    Då blir man ju ändå fundersam om varför alla dessa böcker finns ändå.. man vill ju göra sitt bäst för sitt barn och det är därför jag skrev tråden, då på exempelvis öppna förskolan så är det ofta jag hör att barn i ungefär samma ålder eller några månader yngre behöver dom aldrig säga nej eller säga till, men å andra sidan går dom sakta och upptäcker omvärlden lugnt, min pojke har hunnit springa fram och tillbaka 10 gånger innan andra jämnåriga hinner ikapp.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 08:00
    #14
    Litorina skrev 2019-06-08 07:03:12 följande:

    Vi har alltid sagt nej när det är nej.

    I affären: stoppa ner honom i en kundvagn och kör den där han inte når saker. I folksamlingar: köp honom en fin liten ryggsäck (gärna med avbärarrem över bröstet om ni hittar) sen sätter ni ett snöre i den och håller i så kan han inte försvinna = förtäckt sele med koppel. Ha för vana att skriva era telefonnummer på hans arm om han ändå kilar iväg.

    Moderna kontakter är petsäkra, har ni inte det så köp petsäkringar (pluttar man sätter i kontakten). Men säg nej ändå om han pillar!

    Köp hällskydd som också skyddar spisknapparna.

    Strunta i krukväxter och prydnader under några år. Lägg alltid mobilen etc på ett högt skåp. Sätt barnlås på skåpen ni inte vill han ska öppna. Sätt barngrindar hemma vid trappor och i de dörrar där det är praktiskt (vi hade tre st när våra var små).

    Även hemma hos andra kan man be om att få flytta upp ömtåliga saker till barnsäker höjd.

    Jag håller med "lövet" här i att bygga bort så många "nej" det går. Vardagen blir mycket lugnare för alla så. Det är en kort tid det handlar om.


    Det va en tjej på öppna förskolan som genuint undrade om hur jag gör i matäfferen eftersom min son är så snabb, sa förvånat att han sitter i vagnen och där är han nöjd, men har jag honom i famnen så ålar han sig och gnäller och vill bara ner och springa. Jag blev förvånad varför man ens ska låta sin 1,5 åring gå själv i matäfferen när man ska handla, men vill ju bara handla det man ska sen komma ut där ifrån, det är ju ingen lekplats, vad ska han lära sig av att jag släpper ner honom där? Jag skulle aldrig komma därifrån. Med det sagt så sitter han alltid i vagn i matäfferen och är nöjd där, men tankarna om att jag på något sätt inte låter honom lära sig slår mig ibland.

    Vi har grind hemma och även barnlås på lådor/skåp just för att slippa ta dom "fighterna" varje dag, och våra kontakter är inte farliga, det är mer att vi tänkt att det är bra att visa honom att alla eluttag är "ajaj". Vissa saker har jag flyttat om och ändrat här hemma, men vi har prydnadssaker som han kan nå, men han skiter oftast i det nu, tror att han är van vid att dom alltid stått där och då är det inte så intressant, men skulle jag ställa dit en ny lampa eller vas så skulle han vara där direkt och undersöka.

    Måste alltid göra om hemma hos andra och plocka undan. Finns inget mer stressfullt än att besöka folk som har grejer överallt och inte förstår varför man börjar möblera om och plocka undan, men vill ju inte att han ska ha sönder andras saker.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 08:12
    #15
    Litorina skrev 2019-06-08 07:15:19 följande:

    Vi byggde för en hel del grejer, minns jag. Klämde fast en stor bok för den öppna delen av stereo/TV-bänken. Skruvade en plankbit så att det inte gick att komma åt sladdarna bakom. Vi satte ett skohorn genom kökslådehandtagen så fick de inte upp dem. Knivar på en magnet på väggen högt upp. Dukar kan man glömma att använda.

    Det är en hektisk tid, det där. De klarar mer än de förstår och man måste alltid vara på sin vakt. Just att begränsa vilka rum de når mha grindar tyckte jag hjälpte. Man kan stänga in sig och barnet i ett eller ett par rum och då har man full sikt över vad den lilla marodören tar sig för och slipper följa efter hela tiden. Att ha grind till köket känns som viktigast - man stänger ute barnet när man själv inte är där och stänger in det när man lagar mat så att man inte behöver springa från spisen för att ha koll.

    Jag minns när vår yngsta var tre, fyra år vad mycket lugnare livet blev, trots att vi byggt bort så många "nej" vi bara kunde.


    Vi har också gjort små lösningar här hemma för att säkra upp och eliminera att han ens ska ha möjlighet att göra saker han inte får.

    Så du menar att det blir lugnare vid 3-4 års ålder? Jag har hört att 3 år en någon slags "magisk" gräns. Jag älskar min son till döds, och nånstans så brukar jag vila mig i tanken att "man får dom barn man klarar av" då han är väldigt väldigt aktiv tidigt i livet, blir spännande o se om han kommer bli lugnare med åren.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 08:15
    #16
    Anonymsju skrev 2019-06-08 08:12:45 följande:

    Vi har också gjort små lösningar här hemma för att säkra upp och eliminera att han ens ska ha möjlighet att göra saker han inte får.

    Så du menar att det blir lugnare vid 3-4 års ålder? Jag har hört att 3 år en någon slags "magisk" gräns. Jag älskar min son till döds, och nånstans så brukar jag vila mig i tanken att "man får dom barn man klarar av" då han är väldigt väldigt aktiv tidigt i livet, blir spännande o se om han kommer bli lugnare med åren.


    Såg nu att det såg lite random ut att jag skriver att jag älskar honom till döds, vilket jag såklart gör, kände att jag ville få in det då jag ibland känner att jag pratar skit om honom när man bara pratar om hur snabb och energisk han är, hehe!
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 09:54
    #26
    Physalis skrev 2019-06-08 09:27:22 följande:

    Börja med att byta synsätt. Istället för att tänka att han testar gränser (vilket han är för liten för) så tänk att hand nyfikenhet tar överhand. Då blir det lättare att ha tålamod.

    Säg nej och lyft bort. Plocka undan sådant han inte kan låta bli. Ha honom i vagn om han springer iväg. Säg åt honom vad du vill att han ska göra istället för vad han inte får göra.


    Ja, jag kanske uttryckt mig klumpigt, jag förstår att han är för liten för att testa gränser, han är självklart bara väldigt nyfiken på sin omgivning, men det är där jag blir kluven, för jag har alltid tänkt att en 1,5 åring är för liten för att kunna räknas som trotsig, men ändå sen 1 års ålder så har han fått extrema utbrott om han inte får som han vill, och han vill mycket hela tiden. Samtidigt som man vill uppmuntra hans nyfikenhet så vill jag inte att han ska bli ett odrägligt barn som tror att han får gärna fritt för att han aldrig blivit tillsagd eller fått tydliga gränser.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 10:00
    #27
    FuckGoggleAskMe skrev 2019-06-08 09:22:05 följande:

    Jag sa alltid Nej eller Ajaj med bestämd röst, och avledde sen. Och barnsäkrade det som gick. Sonen gick fram till någon elsladd, kollade sen om jag såg honom (för annars var det ju ingen idé), så rykte han i sladden, flinade förväntansfullt mot mig, och asgarvade när jag sa Nej! Sedan lyfte jag bort honom och avledde (det var ju uppmärksamhet han ville ha). Tyckte det var bra att säga Nej, för han visste vad det betydde, trots att han tyckte det var bara spännande. I farliga situationer höjde jag rösten när jag sa Nej, och i mataffärer fick han åka kundvagn, och handlade mest utan honom. Varför ska man inte säga Nej? Fjantigt!


    Exakt sådär gör min son också, han tittar sig över axeln så att han är säker på att man ser honom, flinar och närmar sig det han vet att han inte får och börjar gapskratta åt oss föräldrar när vi säger till honom, eller så flinar han lurigt åt en, är så fascinerand att han tidigt gjort så, han vet exakt vad han gör och han förstår så mycket mer än vad jag trodde barn kunde göra så tidigt.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 10:35
    #28
    lövet2 skrev 2019-06-08 09:15:03 följande:

    Självklart har barnen gjort det. Jag har framförallt förebyggt sådant. Sett till att kontakterna inte varit så lätta att komma åt. Inte haft sladdar liggande lösa. Om barnet varit i köket och haft tillgång till spisen, så har jag också varit i köket. Lätt att stå i vägen eller att lyfta bort barnet.

    Utomhus är det ju så att det finns barn, som snällt går bredvid och håller i handen, och så finns det "smitare". Har vi varit i närheten av trafik eller annat farligt, så har barnet fått sitta i vagnen. I affären har de åkt kundvagn. Skulle aldrig släppa ned en 1,5-åring på golvet i en ICA-affär!

    I klättraråldern har jag lagt omkull stolarna på dagtid, dels för att de inte skulle klättra upp på stolarna och dels för att de inte skulle ta sig upp på matbordet. Sedan har jag i stället byggt lite hinderbanor åt dem, som varit mer barnvänliga. I lekparker finns ju också möjlighet att klättra en hel del.

    Min syn på saken är att barnets säkerhet är mitt ansvar helt och hållet medan barnet är litet. Jag förebygger, jag övervakar och vaktar, jag lyfter bort. Ofta ser jag föräldrar som sitter på en stol och säger Nej till barnet. Så skriker de Nej, och sedan blir de arga för att barnet inte "lyssnar". De lägger över ansvaret på en 1-åring, och det känns bara korkat. Varför lyfter de inte på ändan och går bort till barnet i stället? Varför kan de inte tänka sig att plocka bort ömtåliga eller farliga saker under en kort period? De låter allting ligga framme och blir sedan arga på barnet, för att barnet blir nyfiket och vill undersöka ...


    Okej, jag tycker det låter super klokt!

    Jag håller med dig till fullo, att lägga det ansvaret på en sån liten är bara korkat, och jag försöker leva efter samma synsätt.

    Jag var nyligen med om en mamma med 2 barn, hon hjälpte det stora barnet med nåt, sen kom hon tillbaka till bordet där hennes bebis satt i barnstol (Kanske 7 månader gammal) som hade fått tag i hennes bananskal, då säger mamma: men vad gör du? Aj aj!! Med riktigt bestämd röst, som att bebisen gjorde nåt fel. Den nådde bananskalet (Vilket inte var bebisens fel) och självklart är det spännande, och varför det va så farligt att bebisen pillade på ett bananskal förstår jag inte. Där kan jag känna mig ganska så chill, tycker min son får pilla på mycket som många kanske skulle förbjuda, brukar försöka tänka att inte vara så inrutat där att allt är aj aj bara för att, tror många använder aj aj lite väl överdrivet också. Man får inte skuldbelägga små barn för att dom pillar på något man lagt inom räckhåll, sen kommer det väl en gräns med åldern där man kan begära att ett barn ska kunna förstå vad den inte får leka med, och vad som är lämpligt osv.
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 16:57
    #31
    Physalis skrev 2019-06-08 12:27:49 följande:

    Ja det är en balansgång det där. Han förstår ju inte varför han får göra vissa saker och inte andra. Och hans hjärna utvecklas hela tiden vilket gör känslorna svåra att hantera, åtminstone på ett sätt som är acceptabelt av omgivningen.

    Jag har också en otroligt viljestarkt barn med hett temperament. Det är inte alltid lätt att veta hur man ska hantera olika situationer. Jag brukar försöka hantera allt så gott jag kan, sen om det inte kändes helt optimalt så försöker jag fundera på hur jag kan göra i framtiden. Jag försöker också att alltid ge mer positiv uppmärksamhet än negativ för det känns viktigt att mitt barn vet att hon gör bra saker och är omtyckt.

    Jag tycker du låter som en klok mamma som vill sitt barns bästa. Jag tror du kommer göra fel ibland, precis som alla föräldrar men i långa loppet kommer det bli riktigt bra. Heja dig!


    Ja verkligen en balansgång där. Va skönt att det finns fler som dealar med samma situationer. Det förstår jag ju att de flesta med barn gör, mer eller mindre. Av allt jag tänkt skulle vara tufft med barn så var inte det här något jag tänkt på innan, denna balansgång mellan att säga till och "sätta gränser" men ändå låta han få testa och upptäcka själv.

    Tack, vilka peppande ord! Va snäll du är!
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sat 8 Jun 2019 17:01
    #32
    Esofe skrev 2019-06-08 12:34:42 följande:

    Min spontana tanke är att hur ska man lära sig att acceptera ett nej om man aldrig får höra det? Jag är förskollärare (snart) och försöker undvika att enbart använda ordet nej i negativa sammanhang. Jag säger ofta nej, men fortsätter sedan med något "såhär kan du göra istället" eller något liknande. Det är viktigt för barn att lära sig att acceptera ett nej, hur ska de annars klara av det senare i livet?

    Du verkar ha en otroligt nyfiken och härlig liten son!


    Va skönt att höra från dig som förskolelärare! Det låter ju klokt det du skriver, ska ta med mig det, tack!

    Ja han är en riktig charmig liten kille!
  • Anonym­sju Trådstartaren
    Sun 9 Jun 2019 09:23
    #35
    nernu skrev 2019-06-08 23:44:34 följande:

    De där grejerna ska inte ens vara möjliga att göra. Börja med att barnsäkra ditt hem så försvinner många nej per automatik. Det handlar inte om att skämma blrg eller fe med sig. Det handlar om att ett så litet band inte kan dra långtgående slutsatser och förstå konsekvenser så det är ingen ide att hålla på och mästra med uppfostran.


    Hemmet är barnsäkrat i den mån vi behöver. Mitt barn är inte intresserad av kontakterna, men va det en kort kort period, och den perioden kände jag mig kluven om man skulle barnsäkra alla kontakter eller bara säga "nej" Vi sa nej, och nu bryr han sig inte om dom. Det jag skrev speglar inte mitt liv eller mitt barn. Utan jag ville bara ifrågasätta den personen som skrev att hon aldrig behövt säga nej till ett barn under 2 år.

    Och att barn springer ifrån en utomhus, ska det inte vara möjligt? Självklart släpper jag inte ner honom nära en gata eller annat farligt.. men kom tillbaka när du vet hur det är att ha ett barn som från 11 mån alltid sprungit, väldigt fort. Han måste ju få leka ute och springa omkring, ibland vill han sticka iväg lite för långt där det inte är lämpligt, det är där man på nåt sätt måste hantera hans eventuella utbrott. Detta jag skrev speglade alltså inte exakt så som jag har det, utan var bara ett gäng exempel på vissa situationer.
Svar på tråden Hur sätter man gränser för en 1,5 åring?