Den enda utan barn och partner

Känner igen mig.

Inte haft pojkvän sedan gymnasiet och blir 34 i höst. Är även oskuld då jag väntar på någon som inte leker med mina känslor.

Träffat massa folk som jag blivit kär i. Men när man inte vill gå snabbt fram så har de hoppat till nästa.

Funderar på att ta en fylle resa och bara få det överstökat. Vem skulle vilja ha mig? Hela tiden blir man bombarderad av lyckliga par, familjer och liknande. Pratar jag med mina vänner så säger de " Den rätta kommer snart" Men mina vänner är så mycket vackrare och bättre än mig på alla sätt och vis. Hur gör man en knölig potatis vacker?

Jag lovar dig att det finns många som vill ha dig. Du ska däremot göra det efter dina premisser. Om du "bara" vill bli av med oskulden så kan du få det via olika appar och där lovar jag att du kan välja och vraka.

29 är ingen fara på taket. Kan det vara att män känner sig "hotade" av dig? Att du är duktig och inte visar någon svag sida? Jag personligen fillar starka tjejer som vet vad de vill men många känner sig underlägsna. Det kanske räcker att du söker dig till män 35+ som kanske är mer säkra i sig själva?

Försök att inte stressa fram något. Ha en lista i huvudet på några punkter din man ska ha, vissa punkter MÅSTE finnas, andra lite punkter som ger pluspoäng.

Det är svårt att hitta en som stämmer exakt men det kan bli perfekt ändå.

Lycka till!

Jag känner mig så ensam, samtidigt som jag blir arg på mig själv och känner mig barnslig.

Jag är nu den enda av mina vänner som inte har barn. Jag har heller ingen pojkvän/sambo/man. Det känns så tufft när det enda man vill är att träffa "den rätte" och få familj.

I övrigt är jag nöjd med mitt liv. Har ett jobb som jag älskar och god kontakt med föräldrar och syskon och bra vänner. Ändå känns det så tungt. Fyller snart 29 år och är så rädd att jag inte ska hinna träffa någon innan det är för sent. Jag dejtar en del, men träffar aldrig någon som det blir något mer med.

Avskyr att sitta och "tycka synd" om mig själv, det leder inget till och jag försöker verkligen njuta av livet och fokusera på att det är skönt att vara själv också, vilket självklart har sina fördelar. Ändå sköljer alla dessa känslor över mig ibland. Speciellt efter att den senaste månaden ordnat och deltagit i tre babyshowers och nu väntar på alla vänners bebisar som kommer till sommaren. Är såklart så himla glad för deras skull. Och jag är den vännen som alltid ställer alltid upp som barnvakt om det behövs, leker med barnen, köper presenter till födelsedagar och så vidare. Jag tycker det är jätteroligt. Det är så fruktansvärt jobbigt bara att konstant matas av detta som man längtar så mycket efter. Kommer det alltid att vara såhär?

Jag är också "den enda" utan partner (barn med för den delen) i typ alla sammanhang.. Har drömt om ett förhållande eller bara någon som ser mig sen mitt enda förhållande tog slut i början av 20årsåldern. Jag är 28 år och kunde haft två barn, men har varit tvungen att avsluta graviditeterna för att motparten inte velat (eller redan gått vidare med någon annan). Ibland när det enda ens vänner och bekanta pratar om är sina partners eller barn eller familjer så vill jag bara gömma mig. Jag orkar inte ha det såhär, och den senaste aborten tog hårt på mig. Den krossade mig mycket, men jag kan inte göra någonting nu. Inget upplyftande inlägg, men jag lovar dig att det finns fler som upplever samma som du..en positiv sak är ju iaf att du i övrigt verkar ha ett liv du trivs med!

Känner igen mig.

Inte haft pojkvän sedan gymnasiet och blir 34 i höst. Är även oskuld då jag väntar på någon som inte leker med mina känslor.

Träffat massa folk som jag blivit kär i. Men när man inte vill gå snabbt fram så har de hoppat till nästa.

Funderar på att ta en fylle resa och bara få det överstökat. Vem skulle vilja ha mig? Hela tiden blir man bombarderad av lyckliga par, familjer och liknande. Pratar jag med mina vänner så säger de " Den rätta kommer snart" Men mina vänner är så mycket vackrare och bättre än mig på alla sätt och vis. Hur gör man en knölig potatis vacker?