Mina föräldrar var aldrig med på något sådant. Pappa kunde någon gång skjutsa mig till min innebandyträning om vädret var riktigt uselt men för det mesta fick jag klara av allt sådant själv, därav att jag inte hade några aktiviteter förrän jag blev gammal nig att ta mig själv dit jag ville. Varför det var så, mina föräldrar älskade ju mig? Dels så är de invandrare, mamma lärde sig aldrig svenska ordentligt trots flera kurser så pappa fick ta allt. Och pappa kände sig lätt utanför då det var sällan pappor med utan enbart mammor. Dessutom så led mamma av sjuklig svartsjuka och hon fick lätt för sig saker så det var enklare för pappa att hålla sig hemma. Dessutom var vi fyra barn, svårt att hinna med till allas skolavslutningar, aktiviteter etc. Plus en ansträngd ekonomi, som invandrare utan utbildning är det svårt att få välbetalt jobb och istället så fick de jobba inom industrin och slita ut sina kroppar med förslitningsskador som följd.
Idag så har jag själv två barn. Jag och min man försöker dela upp deras aktiviteter mellan oss, men det är inte lätt att få till det jämt. Dessutom så sliter det mycket och tar mycket tid, tid som egentligen skulle behövts läggas på annat. Våra barn får mycket uppmärksamhet och kärlek av oss, och ibland så känns det som om man skulle förgås av alla måsten. Det är sommarfest på förskola, fritidsens dag, skolavslutning, fotbollscup, simskoleavslutning, utvecklingssamtal, gymnastikavslutning, klass-mys... Samtidigt som vi har våra jobb att sköta och hus och trädgård och sjukliga föräldrar och... Som det är idag så hinner jag inte själv med någon träning vilket känns på orken och i kroppen. Men vad göra? Ska jag minska ner på min sömn ytterligare för att hinna träna klockan fem på morgonen? Byta jobb och gå ner i lön och arbetstid och därmed få mer tid men även tvingas sälja huset och låta barnen byta skola och förskola och kompisar och bosätta oss i ett oroligare område? Låta barnen sluta med sina aktiviteter?
Många människor idag går på knäna pga det stressade samhälle som vi bor i. Allt fler går in i väggen. Låt var och en sköta sitt privatliv så som de tror är bäst. För är det så att det handlar om tex stressade föräldrar, vilket är värst respektive bäst för barnet, att få hålla på med sina aktiviteter men utan föräldrarnas närvaro eller att inte ha några aktiviteter?