Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Hur hanterar ni personer som uppenbart ljuger för sig själv?

    Ons 12 jun 12:15 Läst 0 gånger Totalt 25 svar
    Anonym (fega männis­kor)
    Visa endast
    Ons 12 jun 12:15

    Hamnar ofta i situationer där människor i min omgivning förnekar saker eller allmänt har väldigt dålig självinsikt. Har också en uppväxt med alkoholister i min närhet. Dessa ljuger ju som bekant för de flesta, men självförnekelse kan ju drabba en lite varstans. Som i jobbsituationer, vänskapsrelationer, familjen ,partners osv.

    Jag kan förstå på många sätt varför folk ljuger och förnekar sanningen, för livet är jävligt tufft att leva, men jag har så svårt att handskas med det när människor ljuger framför ögonen på mig och försöker undvika det själv. De allra flesta verkar lägga huvudet i sanden och låta lögnerna fortgå, för att slippa obehag men jag finner detta outhärdligt och konfronterar ofta personen, så klart med allvarliga konsekvenser som följd. V

    et inte hur många vänskaper som gått förlorade för att jag inte orkar spela med i deras självförnekelser.

    Hur handskas ni med livslögner och hur är ni själv?

  • Anonym (???)
    Visa endast
    Ons 12 jun 12:25 #1

    Om du pratar om att du konfronterar folk med att du tycker de dricker för mycket, så är du inne och klampar på deras integritet. Med vilken rätt anser du dig ha rätt att peka finger åt folk. De flesta vet att de dricker för mycket, om de nu gör det.  Det är också en skam. Det har inget med förnekelse att göra. 

    Att komma och säga att "du dricker för mycket", så vet man ofta om det själv. Varför lägger du dig i? Det verkar inte handla om omtanke, utan mer att sätta dig över den personen. Att säga det en gång är en sak, men jag får för mig att du faktiskt tjatar om det. Förklara gärna hur du gör när du konfronterar personerna istället för att låta folk vara ifred. Det är tydligen många du har gjort det med. Vad driver dig?

  • Anonym (fega männis­kor) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 12 jun 12:52 #2
    Anonym (???) skrev 2019-06-12 12:25:37 följande:

    Om du pratar om att du konfronterar folk med att du tycker de dricker för mycket, så är du inne och klampar på deras integritet. Med vilken rätt anser du dig ha rätt att peka finger åt folk. De flesta vet att de dricker för mycket, om de nu gör det.  Det är också en skam. Det har inget med förnekelse att göra. 

    Att komma och säga att "du dricker för mycket", så vet man ofta om det själv. Varför lägger du dig i? Det verkar inte handla om omtanke, utan mer att sätta dig över den personen. Att säga det en gång är en sak, men jag får för mig att du faktiskt tjatar om det. Förklara gärna hur du gör när du konfronterar personerna istället för att låta folk vara ifred. Det är tydligen många du har gjort det med. Vad driver dig?


    Nej det är inte alls vad jag menar, Men vi kan ta exemplet du tog upp; där låt säga personen dricker en vinare varje dag efter jobbet. Sen i ett annat sammanhang när man tex pratar allmänt om alkohol, kan samma person kanske säga "men herregud den och den är ju alkoholist. Själv dricker jag ju knappt, eller iallafall bara på helgerna" Ungefär så brukar samtalen gå till. Eller att någon är supersnål normalt sätt och sedan anklagar andra för att vara det samma och anse sig själv vara extremt generösa. Kanske klagar de på någon annans kropp och vikt när de själv utan att förstå det är minst 10 kg tyngre. Detta är ytliga exempel, men ofta handlar det om djupare saker än så och beteenden. Att folk inte förstår sina egna handlingar. Inte så mycket skam, utan bara dålig självinsikt, där man så tydligt ser hur de förnekar eller verkligen skulle behöva förstå hur de själv beter sig, varför andra reagerar som de gör på dem osv. Att de sårar andra med sina handlingar utan att förstå.

    Jag är inte mycket för att klampa in i andras liv och ifrågasätta. Bara i liknande exempel som jag tog upp där det blir så tydligt och pinsamt. Jag har nog ovanligt bra självinsikt och en stor portion självförakt med det. Jag vet allt om skam och skäms för väldigt mycket som jag inte talar om men kämpar dagligen med att vara mitt bästa jag iallafall inför andra.
  • Anonym (???)
    Visa endast
    Ons 12 jun 13:04 #3
    Anonym (fega människor) skrev 2019-06-12 12:52:33 följande:
    Nej det är inte alls vad jag menar, Men vi kan ta exemplet du tog upp; där låt säga personen dricker en vinare varje dag efter jobbet. Sen i ett annat sammanhang när man tex pratar allmänt om alkohol, kan samma person kanske säga "men herregud den och den är ju alkoholist. Själv dricker jag ju knappt, eller iallafall bara på helgerna" Ungefär så brukar samtalen gå till. Eller att någon är supersnål normalt sätt och sedan anklagar andra för att vara det samma och anse sig själv vara extremt generösa. Kanske klagar de på någon annans kropp och vikt när de själv utan att förstå det är minst 10 kg tyngre. Detta är ytliga exempel, men ofta handlar det om djupare saker än så och beteenden. Att folk inte förstår sina egna handlingar. Inte så mycket skam, utan bara dålig självinsikt, där man så tydligt ser hur de förnekar eller verkligen skulle behöva förstå hur de själv beter sig, varför andra reagerar som de gör på dem osv. Att de sårar andra med sina handlingar utan att förstå.

    Jag är inte mycket för att klampa in i andras liv och ifrågasätta. Bara i liknande exempel som jag tog upp där det blir så tydligt och pinsamt. Jag har nog ovanligt bra självinsikt och en stor portion självförakt med det. Jag vet allt om skam och skäms för väldigt mycket som jag inte talar om men kämpar dagligen med att vara mitt bästa jag iallafall inför andra.
    Ok, då begriper jag. Men jag tror det är djupt mänskligt. Vi vill inte vara behäftade med fel och brister, vilket de flesta av oss har massor av. Att dessutom erkänna våra fel och brister är ju också jobbigt. Sen beror det på hur nära man står personen när man "erkänner" sina fel. Jag har själv stor integritet och pratar sällan om mitt privatliv ens med många kompisar. Och jag skulle bli irriterad om nån försökte få mig att prata om saker jag inte gillade att prata om. Förstår du hur jag menar? Jag ligger själv väldigt lågt med vissa samtalsämnen, eftersom jag avskyr att peta på folks innersta om de själva inte inbjudit till det.

    Självförnekelse är nog ett av de mest elementära egenskaperna vi har. Vi VET hur vi är själva, men vi gillar inte att torgföra dom utåt. Så i dina exempel ovan kan det vara så att man inte vill erkänna utåt men man är själv högst medvetna om sina fel. Det är bara att de inte är intresserade av att prata om dom.


  • Anonym (Medbe­ronde)
    Visa endast
    Ons 12 jun 13:36 #4

    När jag läser vad du skriver tänker jag på medberoende, hur man av att leva nära någon annans missbruk formats till en person som tror att den oombedd  har ansvar eller skyldighet  att rodda i andras liv.

    Jag har tvingats inse att medberoende är den del av MIG, oavsett vilken relation jag ingår i och det är nåt jag behöver ta tag i själv. Lösningen är inte att tala om för andra människor att vad de har för livslögner, flyr från etc. Att känna ett stort behov av att gripa in är en del av symtombilden.

  • Anonym (Ida)
    Visa endast
    Ons 12 jun 14:28 #5

    Tror också som någon skrev att det är jobbigt att handskas med fel och brister. Känner dock för egen del att jag upplever det mer öppet idag. Att man stärks av att faktiskt erkänna dem, prata om dem, komma på att någon annan känner precis likadant och sedan kunna hantera det bättre i gemenskap.
    Jag har en sådan situation i min direkta närhet just nu, en person som är väldigt snabb på att döma andra men som inte riktigt vill se sin egen situation och framför allt sitt eget bidrag till att det blivit som det blivit.
    Inte för att gå in på detaljer men jag som ser detta lite utifrån kan (utan att vara terapeut) läsa precis vad det är som sker och även hur någons uppväxt kan färga hur personen sedan blir. Här har vi en person som är en kopia av sin egen förälder, som i år dömt och hånat hur föräldern hanterat vissa saker och nu är på väg precis åt samma håll själv. 

  • Ons 12 jun 14:33 #6

    Tänker också på medberoende och tycker att Ts ska googla det..,

  • Anonym (???)
    Visa endast
    Ons 12 jun 14:37 #7
    Siden skrev 2019-06-12 14:33:04 följande:
    Tänker också på medberoende och tycker att Ts ska googla det..,
    Hon pratar om "ljuger för sig själv". Dvs den sjuke ljuger för sig själv. Det har inget med medberoende att göra. Det sista är när en anhörig hjälper den sjuke med den sjukes beroende utan att ens begripa det själv. Eller ibland begriper, men som stöttar för familjefridens skull. 
  • Ons 12 jun 17:11 #8

    Nja medberoende kan ju beskrivas som att man tex vuxit upp med en förälder som man hela tiden behöver hjälpa och rädda och sedan som vuxen ser det behovet i sin omgivning överallt. Utan att objekten själva har påtalat det eller ens vill bli hjälpta/upplysta.

  • Anonym (L)
    Visa endast
    Ons 12 jun 17:48 #9
    Anonym (fega människor) skrev 2019-06-12 12:15:30 följande:

    Hamnar ofta i situationer där människor i min omgivning förnekar saker eller allmänt har väldigt dålig självinsikt. Har också en uppväxt med alkoholister i min närhet. Dessa ljuger ju som bekant för de flesta, men självförnekelse kan ju drabba en lite varstans. Som i jobbsituationer, vänskapsrelationer, familjen ,partners osv.

    Jag kan förstå på många sätt varför folk ljuger och förnekar sanningen, för livet är jävligt tufft att leva, men jag har så svårt att handskas med det när människor ljuger framför ögonen på mig och försöker undvika det själv. De allra flesta verkar lägga huvudet i sanden och låta lögnerna fortgå, för att slippa obehag men jag finner detta outhärdligt och konfronterar ofta personen, så klart med allvarliga konsekvenser som följd. V

    et inte hur många vänskaper som gått förlorade för att jag inte orkar spela med i deras självförnekelser.

    Hur handskas ni med livslögner och hur är ni själv?


    En del människor vill verkligen dels ställa frågor som jag inte är beredd att svara på - jag berättar inte vad som helst för vem som helst. Och dels vara rätt snabba med att berätta vad de tycker jag borde göra utan att ha blivit tillfrågade. 

    När jag får en sån där fråga som går över min gräns så brukar jag svara diplomatiskt och undvikande, det skulle ju du kunna uppfatta som att jag ljuger ts - men det är trevligare än att säga det jag egentligen tänker. Jag skulle nog tycka att ditt beteende är jobbigt, sk "sanningssägare" brukar inte alltid vara så kul att ha nära.

    Rena livslögner hos andra är jobbigt men kan inte säga att någon nära mig direkt har några. Visst, några kollegor jag inte direkt gillar men dom kan jag undvika tillräckligt bra.

    Hos mig...är ju ursvårt att känna till det hos sig själv. Kanske att jag känner mig berättigad till en massa saker som jag egentligen inte har täckning för...
  • Anonym (yes)
    Visa endast
    Ons 12 jun 18:09 #10
    Anonym (fega människor) skrev 2019-06-12 12:52:33 följande:
    Nej det är inte alls vad jag menar, Men vi kan ta exemplet du tog upp; där låt säga personen dricker en vinare varje dag efter jobbet. Sen i ett annat sammanhang när man tex pratar allmänt om alkohol, kan samma person kanske säga "men herregud den och den är ju alkoholist. Själv dricker jag ju knappt, eller iallafall bara på helgerna" Ungefär så brukar samtalen gå till. Eller att någon är supersnål normalt sätt och sedan anklagar andra för att vara det samma och anse sig själv vara extremt generösa. Kanske klagar de på någon annans kropp och vikt när de själv utan att förstå det är minst 10 kg tyngre. Detta är ytliga exempel, men ofta handlar det om djupare saker än så och beteenden. Att folk inte förstår sina egna handlingar. Inte så mycket skam, utan bara dålig självinsikt, där man så tydligt ser hur de förnekar eller verkligen skulle behöva förstå hur de själv beter sig, varför andra reagerar som de gör på dem osv. Att de sårar andra med sina handlingar utan att förstå.

    Jag är inte mycket för att klampa in i andras liv och ifrågasätta. Bara i liknande exempel som jag tog upp där det blir så tydligt och pinsamt. Jag har nog ovanligt bra självinsikt och en stor portion självförakt med det. Jag vet allt om skam och skäms för väldigt mycket som jag inte talar om men kämpar dagligen med att vara mitt bästa jag iallafall inför andra.
    Det där kallas projicering och är ett av våra försvarsmekanismer

    https://dininsida.se/ordlista/projicering/

    O
    ch mycket riktigt är inte ett friskt sätt att förhålla sig till problem eftersom det beror på att man inte erkänt sina brister för sig själv utan man håller dem på avstånd för att slippa tänka på dem eftersom det får en att känna skuld. Man ser det väldigt tydligt i tex diskussioner om otrohet eller egentligen överallt där man gjort/gör något som strider mot den bild man vill ha av sig själv.

    Problemet med försvarsmekanismer är att de är som att kissa på sig, de värmer gött en stund sen blir det kallt. Det hjälper kortsiktigt mot skuldkänslor men eftersom man ljuger för sig själv och förvränger verkligheten så kommer man heller aldrig lösa sina problem. För att lösa problem måste man först inse att man har ett problem.

    Men värt att notera är att de är till stor del omedvetet, så att försöka få någon att inse att hen projicerar är svårt. Att påpeka för någon att den projcerar är som att ta bort bedövningen på ett ont sår, det gör ont att ta bort det som dövar smärtan och man kommer inte ta det bra.
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll