Hur hanterar ni personer som uppenbart ljuger för sig själv?

En del människor vill verkligen dels ställa frågor som jag inte är beredd att svara på - jag berättar inte vad som helst för vem som helst. Och dels vara rätt snabba med att berätta vad de tycker jag borde göra utan att ha blivit tillfrågade. 

När jag får en sån där fråga som går över min gräns så brukar jag svara diplomatiskt och undvikande, det skulle ju du kunna uppfatta som att jag ljuger ts - men det är trevligare än att säga det jag egentligen tänker. Jag skulle nog tycka att ditt beteende är jobbigt, sk "sanningssägare" brukar inte alltid vara så kul att ha nära.

Rena livslögner hos andra är jobbigt men kan inte säga att någon nära mig direkt har några. Visst, några kollegor jag inte direkt gillar men dom kan jag undvika tillräckligt bra.

Hos mig...är ju ursvårt att känna till det hos sig själv. Kanske att jag känner mig berättigad till en massa saker som jag egentligen inte har täckning för...

Hon pratar om "ljuger för sig själv". Dvs den sjuke ljuger för sig själv. Det har inget med medberoende att göra. Det sista är när en anhörig hjälper den sjuke med den sjukes beroende utan att ens begripa det själv. Eller ibland begriper, men som stöttar för familjefridens skull. 

Hon pratar om "ljuger för sig själv". Dvs den sjuke ljuger för sig själv. Det har inget med medberoende att göra. Det sista är när en anhörig hjälper den sjuke med den sjukes beroende utan att ens begripa det själv. Eller ibland begriper, men som stöttar för familjefridens skull. 

Fast delvist är det kulturellt, vi svenskar gillar inte rakt på och för ärligt trotts att vi ser oss som ärliga utan föredrar lite lagom ärligt. Vi säger inte "såhär är det" vi säger "det kanske är såhär". Vi säger inte vad vi tycker rakt på utan hintar lite neutralt så vi slipper stå för våra åsikter fullt ut.  I spanien har man ett ord för det beteendet, det kallas träffande nog "hacerse el sueco" vilket betyder "spela svensk".

Givetvis gäller detta inte alla, folk är olika, men generellt är det ett kulturellt drag.

Fast delvist är det kulturellt, vi svenskar gillar inte rakt på och för ärligt trotts att vi ser oss som ärliga utan föredrar lite lagom ärligt. Vi säger inte "såhär är det" vi säger "det kanske är såhär". Vi säger inte vad vi tycker rakt på utan hintar lite neutralt så vi slipper stå för våra åsikter fullt ut.  I spanien har man ett ord för det beteendet, det kallas träffande nog "hacerse el sueco" vilket betyder "spela svensk".

Givetvis gäller detta inte alla, folk är olika, men generellt är det ett kulturellt drag.

När jag läser vad du skriver tänker jag på medberoende, hur man av att leva nära någon annans missbruk formats till en person som tror att den oombedd  har ansvar eller skyldighet  att rodda i andras liv.

Jag har tvingats inse att medberoende är den del av MIG, oavsett vilken relation jag ingår i och det är nåt jag behöver ta tag i själv. Lösningen är inte att tala om för andra människor att vad de har för livslögner, flyr från etc. Att känna ett stort behov av att gripa in är en del av symtombilden.

Det är inte bara svenskar som har integritet. Du har missförstått. Jag har familj i Italien bla och nära vänner från Sydamerika, USA, Frankrike, Syrien, Irak, Kenya mm och alla har en privat sfär och en extrovert som är mer ytlig.

Det är den ytliga delen som svenskar knappt har när vi inte vill prata med främlingar. I ?varmare? länder är det bara på ytan man snackar mer ?öppet? med folk. Man frågar ?ca va? och svaret ska vara ?ca va?=Det är bra. Inte ?Jag går omkring med en livslögn, fråga ut mig om mina alkoholvanor och barndomstrauman och hemliga kärlekar, snälla?.

Så är det väl, jag känner dock att jag verkligen gillar rätt sorts ärlighet i rätt sällskap, brukar få höra att jag är rak och jag uppskattar andra raka personer. Men det beror på, har inga problem med att stå för vad jag tycker men när någon steppar över de gränser man har, ens integritet, så tar det stopp. Så det är något annat, en del har inte det inbyggt att veta när man skall stoppa. Eller så vet man det men tycker att det är tillfredställande att ge sig in där man inte har att göra, någon sorts makthandling.

Ja fast det vet hon inget om men hon letar aktivt efter det i andra och tycker att det är hennes business. Det är medberoende som in i helvete, du förstår inte begreppet.

Ja det finns det säkert, jag har iof inte påstått att vi är de enda, dock är det tillräckligt vanligt hos svenska för att mynta ett uttryck i spanien.

Jag har jobbat i många år i olika länder och kan absolut se många brister i vår kultur, men också väldigt bra saker.

Verkar som att det är ett känsligt ämne för dig att påpeka att svenska har vissa kulturella drag. Alla kulturer har fördelar och brister, varför skulle svenskar vara perfekta?

Jag förstår begreppet alldeles utmärkt:

Medberoende är ett tillstånd som kan drabba en person som lever tillsammans med en missbrukare, exempelvis en alkoholist, narkoman eller annat destruktivt eller problematiskt beteende. Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa.