Hur hanterar man ett barn som tex säger att hen inte vill leka med vissa på grund av deras hudfärg? Det är åsikter som kommer från förskolan. Vi pratar självklart och försöker få hen att sluta med de dumma kommentarerna, men det hjälper inte, osäkra hur mycket av innebörden som går fram.
Jag förstår din poäng. Och jag håller med. Men tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. Vikarieförmedlingen skickar ut vad de har. Ibland saknar personen möjligheter att transportera sig själv, varpå förmedlingen bistår med privat skjuts och hämtning. När jag ifrågasatt detta får jag riktigt kassa svar. Som att personen saknar samordningsnummer och ej kan få busskort osv. Men om man saknar samordningsnummer, hur kan msn då uppvisa ett rent brottsregister? Vilket är ett krav för att få arbeta inom förskola, skola, barnomsorg och fritidsverksamhet. Jag är genuint intresserad sv att få svar på den frågan, men min kommun där jag är anställd vill inte svara på frågan genom att hävda personlig sekretess kring anställda.
Men snälla. Slappna av. Han är liten. Ni behöver inte stressfixa ett "problem" som löser sig själv. Jag tror ni är mer rädda för vad andra ska tycka än vad ni faktisktt bryr er om barnet.
Men snälla. Slappna av. Han är liten. Ni behöver inte stressfixa ett "problem" som löser sig själv. Jag tror ni är mer rädda för vad andra ska tycka än vad ni faktisktt bryr er om barnet.
Jag hade omedelbart vid sådana kommentarer markerat MYCKET tydligt min avsky samt haft ett långt och utförligt samtal. Dessutom återkommit många många gånger till det därefter.
Vet inte hur gammalt barnet är. Men jag har samtalat med mina barn om viktiga samhällsfrågor sedan de var pyttesmå.
Men snälla. Slappna av. Han är liten. Ni behöver inte stressfixa ett "problem" som löser sig själv. Jag tror ni är mer rädda för vad andra ska tycka än vad ni faktisktt bryr er om barnet.
Sånt kommer alltid ifrån föräldrarna.
Man kan förstås försöka att ge barnet lite input åt ett annat håll och hoppas att det barnet så småningom kommer att säga till sina föräldrar att de har fel.
Sånt kommer alltid ifrån föräldrarna.
Man kan förstås försöka att ge barnet lite input åt ett annat håll och hoppas att det barnet så småningom kommer att säga till sina föräldrar att de har fel.
Sorry, jag förstod inte att det är ert eget barn.
Då kommer det kanske ifrån andra barn i förskolan. Jag skull ta upp det med förskolläraren. De kanske kan tänka sig var det kommer ifrån. Kanske håller de redan på att försöka förklara för barnen?
Min son sa en gång när han var liten "jag vill inte leka med bruna barn, de är dumma mot mig". Vi pratade om saken länge (på en 5-årings nivå) och detta kom INTE från förskolan, andra vuxna eller mig som förälder. Detta hade han själv upplevt då de utländska barn han träffat på varit väldigt buffliga, skrikiga och faktiskt dumma mot honom. Han var en lugn och känslig kille som liten.
Även en blond svensk unge kan vara på precis samma sätt, men det hade inte han upplevt då. För honom var 10 av 10 utlændska barn och därav gjorde han den kopplingen.
Den mest troliga förklaringen. Här på FL kommer det titt som tätt trådar om grannar med utländsk härkomst vars barn är "dumma" mot "mammas lilla pojke".
När en annan var lite så var det inte många invandrare där jag bodde men där kunde det finnas fulla gubbar som man inte gilla. Jag har sagt att jag inte ville åka till farbror Åke för han blev alltid så konstig på midsommar.
Barn lär sig av erfarenheter och andra nationaliteter uppfostrar sina barn annorlunda vilket inte passar in i det svenska samhället alla gånger.
Som förälder kan du berätta för barnet att alla människor beter sig olika, barn som vuxen. Dock är det från barn och fulla gubbar man får höra sanningen...