Hjälp! Panik över ev nytt jobb!!

Förstår inte riktigt. Har du alltså haft praktik i 2,5 år? 

En massa bråk på jobbet låter inte kul alls. Speciellt kännbart när man är så få som ni är. Förstår det är skrämmande att inte jobba med killen som är ett så stort stöd för dig, men tror du inte att ni kan fortsätta hålla kontakten även om det förstås inte är samma sak? 

Känslan jag får är att du egentligen vill byta jobb och tycker att du skulle behöva göra det, men är rädd för hur det ska bli. Man vet liksom vad man har och står ut med en hel del eftersom man inte vet hur det blir om man ändrar på något. Det kanske blir mycket bättre.

ja precis har haft praktik i 2,5 år.

Ja det är precis som du säger som jag känner, vet att det skulle vara bra för mig men är livrädd för den förändringen det skulle innebära och tror inte det hjälper heller att jag har diagnosen aspergers syndrom :(

Hej

Jag står själv i kö för utredning, så jag har ingen specifik diagnos. Dock vet jag med mig hur mycket ångest och oro jag brukar ha inför att välja fel, och att förändringar i sig kan göra att tryggheten som man sakta byggt upp försvinner och det skapar ovisshet. 

Det låter i alla fall som att dina tankar lutar åt att det är en bra arbetsplats som du blivit erbjuden jobb på, och det är ju positivt. Eftersom att du nu har en praktikplats, har du kontakt med någon från arbetsförmedlingen? Jag tänkte att det kanske är skönt med ett stöd i förändringen till nytt jobb. Jag tror att det är bra att ha en stöd oberoende av arbetsplats i din sits, mer än att endast ha någon du litar på och känner stöttning från på själva arbetsplatsen, för då blir ju den stöttningen beroende av att du stannar.

Mitt bästa tips är att ha kontakt med någon psykolog eller handläggare kopplad till arbetsförmedlingen som du kan bolla tankar och känslor med, eller om inte det finns, så kanske en psykolog/kurator inom vården. 

Hoppas du förstår vad jag menar, jag kanske skriver lite otydligt. 

Tack för tipsen :) Pratade med en psykolog idag via den här appen mindler som jag tyckte var bra iaf.. Jag vet ju vad jag egentligen vill och vad som skulle vara bra för mig, det är rädslan jag måste ta itu med. Men den blir så himla överväldigande att jag bara vill tacka nej och stanna där jag är ibland men vet innerst inne att det kommer ta kål på mig i slutändan, att jag kommer gå in i väggen. Både känslomässigt och fysiskt. 

Jag har ju fått diagnosen Aspergers syndrom när jag var i tonåren, jag är 27 år idag. Så tror att det spär på allt jag känner ännu mer och att jag alltid har haft lätt för att haka upp mig på en viss person och lägga mitt mående och allt på denna personen. Jag vet att jag inte kan lägga det på en annan person, jag måste kunna må bra utifrån mig själv och en inre trygghet men har svårt att hitta den inre tryggheten att jag klarar allt det här själv och så dålig självkänsla på det :(

Det här du säger att du inte ska lägga ditt mående på andra, och att du har dålig självkänsla. Jag förstår de känslorna, absolut. Men tänk också såhär- försök att acceptera att du är orolig. det är ok att känna sig osäker, orolig, rädd för förändringar. Och det är ok att var öppen med det på den nya arbetsplatsen. Bara säg nåt i stil med 'jag är nervös inför att allt är nytt', till din chef, eller din närmsta arbetskollega eller så. Det är ok att stödja sig på andra. De kommer inte avfärda dina känslor, de kommer stötta dig det tror jag absolut! De flesta människor vill andra väl. 

På så sätt kan du känna dig trygg i dig själv att du får känna så, för det är ok. Det gynnar varken dig eller de runtomkring dig om du döljer dessa känslor. När man är öppen med att man är orolig och osäker så brukar dessa känslor automatiskt minska, plus att de i din omgivning, om de är schysta människor kommer förstå dig bättre, och om de vill dig väl så kommer de underlätta när de kan för att du ska må så bra som möjligt. 

Den inre tryggheten kommer inte automatiskt. Det krävs mycket jobb, och tid för att bygga upp. Så försök bara acceptera att du inte känner dig så trygg men tänk såhär- det är OK att inte vara bäst på allt, det är OK att du gör ditt bästa, för det är allt du kan. Ingen människa är felfri, även om det kan uppfattas så när man själv är på botten, men du har många styrkor, och de saker du har svårt för- bara acceptera det och be om hjälp om det behövs. Jag har själv mått skit till och från i hela mitt liv, men jag har jobbat mycket med mig själv senaste åren. 

Med det viktigaste av allt- att acceptera och respektera mig själv, med både mina tillkortakommanden och styrkor. 
Det innebär inte att jag slutat jobba för att bli bättre, utan bara att jag ger mig en klapp på axeln för att jag försökt gott nog, och för att jag HAR gjort mycket bra, även om allt inte är perfekt. För vem är perfekt egentligen? :) Vi lever inte för andra, vi lever för oss själva.

När jag är rädd för något så brukar jag tänka på ett citat som min mamma har sagt till mig när jag varit orolig och osäker på min förmåga 'Vad är det värsta som kan hända?" Tänk dessa två tankar när du känner oro:

1. Vad är det värsta som kan hända (realistiskt sätt)
2. och om det värsta händer, är det verkligen så farligt då? (T.ex. jag kommer göra bort mig, och om du är ärlig, är du verkligen den enda som 'gör bort dig' ibland? Nej, det är mänskligt, andra runtomkring dig gör också bort sig ibland och det är inte hela världen. Alltså, det är inte farligt- det går över.) 

Ett till tips- lev ut dina känslor i låtar. Processa ilska, sorgsenhet och sådant genom låtar som behandlar dessa känslor. Ibland i mitt liv när jag varit ledsen så har låtar hjälpt mig att gå vidare- jag lyssnar på en sorgen låt ex. och verkligen KÄNNER dessa känslor. Efter ett tag ebbar de ut.