Gravid, sambon vill lämna mig...

Han verkar ju ha visat sitt sanna jag nu iallafall. Gör det som känns rätt för dig! Vill du behålla barnet och han lämnar dig, då är han inget att ha ärligt talat. Då får du ta hand om bebis själv och det kommer gå alldeles galant <3

Håller med ovanstående.

Håller med ovanstående. Men du kan inte räkna med att det kommer vara lätt som en plätt, varken ekonomiskt, fysiskt och psykist. Att skaffa barn ensam är förstås något du kan göra och som många gör och det är ditt val om du vill göra det eller inte, men försök att förbereda dig på att det kommer att bli jobbigt.

Var i liknande situation och kändes som att välja mellan pest och kolera.

Det jag slutligen kom fram till var att ta bort allt utom mig själv i ekvationen. Vad kunde JAG leva med för beslut?

Mig själv blir jag tvungen att spendera resten av mitt liv med och då var jag tvungen att ta det beslut som kändes minst jobbigt att leva med.

När jag väl tog mitt beslut gick jag helhjärtat in i det beslutet och har aldrig sett tillbaka.

Han låter ju som ett as rent ut sagt. Vad ska du med honom till? Behåll du ditt barn men hanb får ändå betala underhåll i 18år så han kan fan inte tro han kan glida undan utan ansvar. 

Jag hade inte känt mig redo vid den åldern, men samtidigt så är man ju ibland illa tvungen att växa upp snabbare än man tänkt sig.

Så om det känns rätt för dig att behålla så tror jag inte du kommer ångra det beslutet.

Lycka till med allt.

Det är bra att han är ärlig och tydlig. Då blir det lättare för dig att göra ett genomtänkt val och du har gott om tid att flytta och förbereda dig ekonomiskt och känslomässigt. Det hade varit mycket svårare om han lämnade dig i vecka 35..

Jag förstår hans känsla. Hade jag fått barn i den åldern så hade jag aldrig haft det livet jag har idag. Jag ville ha en utbildning, god ekonomi och en kärnfamilj. Det hade jag inte haft om jag fått barn så tidigt. Jag hade nog hatat den som tvingat mig att bli förälder då. Kanske inte rätt men känslor styr man sällan över.

Om man får barn i er ålder så håller relationen mycket sällan enligt statistik. Så även om han ångrar sig så får du vara redo på att få ett liv med varannan vecka och styvmamma.

Det kan så klart bli bra även om du är ensamstående :). Bäst blir det om du är emotionellt och ekonomiskt redo. Därför är det ju bra att ni separerar så här tidigt. Nu kommer du kunna spara pengar och förbereda dina föräldrar på att ställa upp :) Stöd behöver man verkligen när man är nyflrlöst, sydd och öm och inte får någon sömn överhuvudtaget. Det är inte lätt när bebisen skriker oavbrutet hela natten (som vår dotter) eller inte sover mer än 2 h sammanhängande innan hen fyller 3 (som vår son) ens när man är två föräldrar. När man dessutom måste upp och jobba så blir det nog psykisk tortyr..

Jag var glad att jag väntade tills vi var över 30. Det är underbart att dela längtan med någon, få stöd av den man älskar under förlossningen och kunna erbjuda barnet allt man vill ge hen. Det är lättare att vara förälder om man kan turas om att sova och kan ha en lång och gemensam föräldraledighet.

Men att vara ung och ensam kan säkert vara lika härligt fast på ett annat sätt :)

Så fort någon kommer med ett sånt ultimatum, vad har man för slags förhållande kvar då? Tror du att du kommer kunna fortsätta ha en bra relation med den här killen om du nu skulle göra en abort fastän du egentligen inte vill? Jag skulle då inte kunna det.

Gör det som känns bäst för dig. Vill du behålla så behåller du. Vill du göra abort gör du abort.

Vad vill du ens säga med allt det här? Kul att du känner att det var rätt att få barn när du fick det, men det betyder inte nödvändigtvis att det är rätt för ts.

Jag känner förresten en tjej som fick barn när hon var 18. Hon har varit ensamstående hela tiden och barnet är ungefär 10 år nu. Mamman har inte enbart universitetsutbildning men även ett välbetalt jobb som chef. Barnet har aldrig behövt sakna något och mamman har klarat allt nog så bra på egen hand.

Jag skriver ju att det kan bli bra för ts även om det inte blir som jag villeha det.

Det barnet har väl visst saknat något! Barnet har saknat en pappa och troligtvis fått mycket tid på dagis/fritids. Man får inte utbildning och chefsjobb (och hög lön) genom att jobba 50%. Barnet har med största sannolikhet också fått börja dagis som ettåring. Så det barnet har saknat två av dom viktigaste sakerna: saknat en förälder helt och den andra har inte haft tid att spendera med barnet.

Vi pluggade och jobbade massor innan barnen så nu har vi jobbpositioner som gör att vi båda kan prioritera tid utan att välja bort något.

Ts och hennes barn kan få det bra. Men barnet i ditt exempel är inte ett barn som verkat ha haft det så bra.