Är hon otrogen? Är det jag som är överkänslig? Ska jag fortsätta?
Hej,
Varning för lång text!
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag har tidigare aldrig känt denna känsla som jag har i kroppen just nu, det är som en inre stress som bara ligger där inne och trycker, och jag blir trött i huvudet och jag mår inte alls bra. Jag börjar skriva lite hur allt började, och hur jag är som person före/efter jag träffade henne.
Jag är 30 år, blev singel för första gången i mitt liv för ca 18 månader sedan, efter 16 år i ett förhållande. Jag förlorade oskulden med henne. Under alla mina 16 år i förhållandet har jag aldrig behövt vara svartsjuk/osäker. Vi hade det bra ekonomiskt, rest runt halva jorden, otroligt bra sexliv och ett fint hus. Vi stöttade varandra i varje motgång/framgång som vi mötte. Varje gång vi hade sex, kom vi båda två alltid, just för att det är en självklarhet, vi levde för varandra.Vi hade sex i båten, i bilen, på den allmänna toaletten, men missionären hemma i sängen var minst lika bra. I dubbelgaraget stod min dröm, värstingbilen som fåtal ens har fått se i verkligheten, och jag får köra den varje dag. Att jag uppskattar livet jättemycket är också klart, jag har varit jättesjuk. Jag uppskattar varje sekund, för det kan tas ifrån dig lika jävla snabbt! Jag skulle egentligen inte ha levt idag. Jag var ett "under" enligt läkarna. Allt som fattades var barn, för att ha enligt många "det perfekta svenssonlivet".
Jag har inte en enda gång ens tänkt tanken att vilja ligga med någon annan, inget sånt har någonsin funnits i mitt huvud! Otrohet var bara någon som jag läste om på nätet.
När jag blev ensamstående kändes det rätt så bra. Jag tänkte att jag kommer må bra själv också, så jag köpte min första egna lägenhet, och såklart ett garage till min bil! Mitt liv kändes lite mer komplett. Allt jag saknar nu är alltså tvåsamheten. Låter det fjollig? Ja, men inte för mig. Det viktigaste i livet, är känslorna som det ger. Lycka, upphetsning, skratt, känslor... Nu känner ni nog mig lite.
För första gången i mitt liv skaffar jag tinder. Jag tar en promenad med två tjejer första veckan, det känns inte bra så jag väntar några månader och skiter i tinder. Den 3e tjejen jag träffar är 6 år äldre än mig, varit singel hela livet. Vi klickade direkt. Hon är inte som min tidigare tjej, som hellre var hemma och bakade medans jag var ute på sportbilsträffar. Den här tjejen verkade älska mig och även gilla mitt intresse. En stor bonus? Hon är heller inte gnällig, sur eller negativ. Bara jävligt härlig. Hon hänger med mig på sportbilsmässor och vi blir bara mer och mer kära! Efter 3 månader så säger hon till mig "jag aktiverade tinder igen, för att se om jag kunde hitta vår gamla konversation, men den fanns inte kvar"... Det känns som att hon sa så för att ha en backup plan, ifall någon av mina vänner skulle se henne på tinder.. Då kan hon säga att hon glömde ta bort kontot igen. Men jag tryckte bort dessa tankar. Ja, och som jag befarande, en vän hittade henne på tinder några dagar senare. Då började jag lägga ihop ett plus ett. Detta kan låta så jävla sjukt, men det jag sa stämde. Första gången vi hade sex, efter ca 2 veckor, så luktade det väldigt konstigt och det luktade så i några veckor. Jag har aldrig känt av denna lukt tidigare. När jag blev ledsen på henne pga tinder så frågade jag henne om hon hade låtit andra killar komma i henne precis före vi träffades? Hon sa ja, att hon träffade 2 killar, men att hon avslutade det när hon träffade mig. Detta får mig att bli så himla illamående och sjukt panikartad. Hur fan kan man ens låta någon komma i sig bara så? Inget ansvar, inget skydd... sjukdomar!? Självrespekt?! När jag kommer till henne nästa gång säger hon att "du kan få så tinder om du inte tror mig", men alla meddelanden är tyvärr borta, jag hittar dom inte....Detta kändes också så sjukt genomskinligt men jag vägrade se sanningen........ Jag kanske borde ha förstått att det var något fel när hon sa att hon älskar att träffa blonda killar, när hon såg hur blond jag var. Jag kände ju mig inte direkt träffad i hjärtat, det kändes bara som att jag var en blond kille bland många andra, inget mer speciellt. Det lät konstigt men jag reflekterade inte över det....
Jag försökte släppa detta.. Jag är så himla dumt kär... Jag tog med henne utomlands för att jag ville tänka på något annat. Allt kändes så bra när det var jag och hon.. Vi skrattade och hade det bra. På kvällen när vi ska gå och lägga oss vill jag inte att hon ens tar i mig.. Allt som hänt känns bara så sjukt, jag känner mig sjukt sviken. Hon påstår fortfarande att hon aldrig tänkt på någon annan medans vi träffat varandra, och att hon aldrig varit såhär förälskad. Men jag är fortfarande så himla kär och kan göra allt för henne. Är det jag som överreagerar eller skall jag gå på min magkänsla och avsluta allt? I flygplanet hem för en vecka sedan sa jag att jag kommer lämna dig om något mer händer.. då säger hon "ja inget har ju hänt men visst, om du känner så"..
Jag är oerfaren, sjukt dålig som singel, och separationsångest som fan till just denna tjej.............
