Ensam

Jag lever i ensamhet, Hur du tolkar ensamhet vet jag inte men det här är min berättelse.
Jag bor med min sambo och våra gemensamma barn (6år och 9år) vi har ett långt förhållande bakom oss på 12år. Vi bor i ett bostadsområde med normalt många barn och dess föräldrar. Accepterat samhörighet, man lägger sig inte i någon annans liv men ändå umgås man. Säger hej och ibland lånar saker av varandra.det vanliga så att säga.

Jag flyttade från min barndoms ort och hit (ca10min) när stora barnen va i magen. När sedan barnen fötts fick jag upp en kompis krets med andra mammor. Jag kände att jag va mer än nöjd med kompisar. I min hemåt hade jag ett brett band med vänner, fel vänner mycket drickande och krog besök. Alltså egentligen inga vänner utan mera "drick vänner".

Nu efter alla åren här och ytterligare ett barn är orken slut. Jag jobbar 25%. Jag har adhd autism mycket ångest och jätte deprimerad i perioder. Vilket har kostat mig i princip alla vännerna för jag inte har haft kraft att hålla kvar kontakten fast de inte alls bor långt bort. Jag har i nu läget två vänner kvar. En vän är ensamstående utan någon pappa till barnen hon träffar jag bara med mina barn för lekstunder. Den andra vännen bor här i vårt område. Henne umgås jag också bara med med barnen.Kanske någon grillkväll med våra familjer ibland också. 
Jag hade önskat så in i hev...e att ha någon att resa med, gå på festivaler med, ut och äta med, åka på shopping med osv. Min två vänner kan inte göra det. Den ensamstående har ingen som kan passa barnen och grannen har aldrig pengar till sådant.

Min sambo är ute och gör massa saker AW, jobbresor, träffar vänner ute jätte ofta och jag sitter hemma och kvävs. Jag är ute med jobbet två gånger om året om orken finns ett julbord och en sommarfest. 

Ensamheten äter upp mig.