Privilegium att skicka iväg barn till släktingar?

Beror på.

Om barnen vill åka så självklart ska de vara tacksamma att det ordnas.

Om jag behöver barnvakt och barnen eg inte vill åka behöver de såklart inte vara tacksamma för att bli ivägskickade men de måste fortfarande bete sig som folk. I det fallet är det ju jag som får stå för tacksamheten.

Och ja, människor som ställer upp för en är alltid ett privilegium och något att vara tacksam för.

I min familj när jag var barn var det en självklarhet att ställa upp och hjälpa varandra, mina kusiner som var asfaltsbarn var hos oss på sommaren, när jag var äldre kunde jag bo hos mina kusiner för där fanns det sommarjobb. Mor och farföräldrar har ställt upp och därför har jag ställt upp för mina föräldrar och min farfar när de behöver hjälp.
Min man däremot kommer från en familj där man skulle klara sig själv och har därför på gamla dar fått lära sig att man kan skicka iväg ungarna och att vi ibland har huset fullt.
Barnen mår bra av att uppleva hur det är i andra hushåll.
Tänk bara att vara fyra år och vara på landet, plocka vinbär och fiska med någon som du beundrar.

När våra barn var små så hälsade på sina kusiner ibland, ofta över en helg, ibland en vecka på sommaren. Men å andra sidan kom dessa kusiner till oss också utan sina föräldrar.

Mina barn, som är stor nu, älskade att tillbringa tid med sina kusiner, så de tycker det var ett privilegium. Vi föräldrar utan barn jobbade istället. Visst var det skönt med egentid, men det var inte syftet.

Jag tycker väl inte att ett barn ska vara "tacksamt" för att de får bo hos vänner eller släktingar. Det är föräldrarna som får vara "tacksamma" för avlastningen.

Vet inte om jag skulle kalla det "privilegium" heller, det handlar mest om "tur" att ha familj/släkt/vänner som kan ta emot barnen, och "tur" att barnen tycker att det är skoj att bo borta.

Som barn (dagis och lågstadie) så var både min mamma och min moster ensamstående med frånvarande fäder. För att dryga ut sommarsemestern för oss barn så brukade alla barnen bo
2v bara barnen och bara mamma (mamma ledig)  i Malmö
2v i Malmö med moster och mamma (mamma jobbade, moster ledig)
2v bara barnen och bara moster (moster ledig) i Stockholm
2v i Stockholm med moster och mamma (mamma ledig, moster jobbade)

Ja, det tycker jag. Dock inte för barnen utan för föräldrarna. Har just nu den situationen där jag är moster och syster med två småbarn har flyttat in en vecka här för att deras pappa ska få ?egentid? i en vecka. Jag är själv höggravid och upplever att jag gör den familjen en stor tjänst som agerar extraförälder till två yrväder en av mina sista viloveckor innan bebis kommer. Även min man blir ofrivilligt indragen och får ägna en av sina fyra semesterveckor åt att passa barn. Självklart är jag glad att få umgås med syster och barnen men jag tycker att pappan borde vara mer tacksam som just nu bara sitter och latar sig på soffan på min bekostnad.

Men jag tänker att jag får igen detta någon gång, och att om det blir för mycket får jag säga ifrån och hantera den dåliga stämning det kommer resultera i.

Ska se till att komma ihåg detta nu när jag själv blir förälder. Även om det är nära familj måste man tänka både en och två gånger innan man prackar på dem en barnfamilj (med eller utan vuxna) mer än ett par dagar på sin höjd. Det är jättesvårt att säga nej när de frågar om de får komma och hälsa på, även om man vill.

Jag tycker absolut att det är privilegium för mitt barn att hon har både mor- och farföräldrar som är otroligt engagerade i henne och byggt egna relationer med henne. Av naturliga skäl är det enklare med mina föräldrar då de bor närmare.

Det är så klart ett privilegium också för oss som föräldrar, men jag växte själv upp nära mina morföräldrar och det var otroligt lyxigt att slippa fritids och istället gå hem till mormor och morfar. Det var också ett privilegium att ha barnvakter som både jag och min bror var så nära. Det var aldrig läskigt eller jobbigt att lämnas till dem. De var ju steget efter mamma och pappa.

Privilegium helt klart.

Beroende på hur gamla barnen är får föräldrarna tacka, i barnens ställe, annras borde både barn och föräldrar tacka ödmjukast.

Om ni inte vill ha barnen hos er, säg då nej nästa gång. 

Vi har ett barn som snart fyller sex. Vi har aldrig haft någon barnvakt. Har ingen släkt i staden vi bor i. Farmor och farfar bor en timma bort med bil, men de vill bara komma på fika, ta några bilder och åka igen. De är inte så intresserade och "har ju sina liv".

jag skulle aldrig lämna bort min 3-åring ens en timme.

sen beror det på vilka mor/farföräldrar är. mina föräldrar skulle aldrig hantera att vara ensamma med ett barn så de lär jag aldrig våga lämna över ens när de är 18.

kanske makens föräldrar men kanske när barnen är 5+ i ålder då och max 2 dygn. en vecka kanske när de är 7+.

Vill barnen väldigt gärna åka, eller är det mest föräldrarna som vill att barnen åker?
Vill ni väldigt gärna har barnen där eller känner ni bara att ni gör föräldrarna en tjänst?

Privilegium kanske jag inte skulle kalla det. Men tacksam absolut.

Sonen är nu 5 dagar hos mormor/morfar/morbror. Han är 4 år. Första året vi gör så. För mormors del så har hon tjatat om att få ha honom (första barnbarnet o mormor är fsk pedagog med enorm kärlek (ehhh och tålamod! Haha) för barn) sen han föddes i princip haha

Det lär säkert bli en tradition så länge sonen vill. Han avgudar mormor. De har en fantastisk relation. Bor dock 50 mil från varandra så de/vi ses inte titt som tätt heller.

Är jag tacksam? Absolut! Detta är inte för någon egentid alls. Son nr 2 lever rövare här fortf. Jag ser det som en ynnest att sonen får skapa fina relationer till andra vuxna också.